Karismatik vs Teologi?

Karismatik och teologi upplevs allt för ofta som varandras motpoler i vars mellanliggande spänningsfält jag befinner mig som både teologistuderande och positiv till karismatik. I teologiska sammanhang tenderar man att stämpla karismatiska sammanhang som naiva, upplevelseorienterade, hajpade och känslobaserade, med för lite fokus på och kunskap om Guds ord. I karismatiska kretsar dras det likamedtecken mellan teologi och liberaljox, och teologin upplevs som farlig eftersom den medvetet avmystifierar och ”plockar bort” det andliga och gudomliga i Guds ord och ger den historiska texten större auktoritet än den gudomliga inspirationen.
Det är dags att börja se hur teologi och karismatik inte står i motsats med varandra, utan berikar varandra. En av teologins största faror är att man sätter Gud på en stol och säger ”sitt här tills jag har tagit reda på hur allt förhåller sig med dig” för att sedan försöka reda ut allting på egen hand. En av karismatikens största faror är att man avskärmar sig från Guds ord så till den grad att man inte längre lär känna Guds vilja, snärper av karismatikens naturliga utflöde (evangelisation, diakoni, nästankärlek, Kristuslikhet etc) och blir någon form av inåtvänd hypegrupp som inte vill växa.

Vi behöver lära oss om Gud med Gud! Vi behöver studera Ordet och kyrkohistorien utan att för den delen låta vår kunskap begränsa Gud i våra tankar och på så vis vara allt för snabba med att bedöma vad Gud gör och inte gör. Vi behöver påminna oss om att karismatiken är en central del av nya testamentet, i Jesu ord och handlig och genom den Helige Ande, och borde vara en central del av vårt liv som Jesu efterföljare. Guds ord behöver både studeras för att levas ut och levas ut för att studeras. Så tänker jag.