Bloggarkiv
Allt som är sant väger inte lika tungt
Teologer och mer eller mindre glada amatörer debatterar outtröttligt vad som är sann doktrin, vad Jesus egentligen menade och på vilket sätt vi människor bör leva. Ofta hamnar dessa debatter långt utanför det som är bibelns avsikt; att lära känna Guds hjärta och utifrån det få kraft till att leva radikala liv. Vi offrar istället våra syskon på den korrekta teologins altare och glömmer den djupaste sanningen och riktlinjen för våra liv, det som går som en röd tråd genom hela bibeln.
Att älska Gud och älska sin nästa som sig själv.
För alla sanningar väger inte lika tungt.
Exempelvis lyfter köttälskare ofta fram vissa verser ur NT för att motivera sitt allätande, som kontrast till lagens strikta matregler. Detta kan vi konstatera är en biblisk sanning: Gud har aldrig förbjudit oss att äta animalieprodukter.
Men när vi lever i ett samhälle där vår livsstil är oförenlig med budet att älska sin nästa som sig själv måste vi konstatera att ”ät vad du vill” inte kan väga lika tungt eller tyngre än ”älska din nästa”. Att älska din nästa bör därför i vår tid ta sitt uttryck i att du förändrar din livsstil – att du gör något aktivt för att äta och konsumera hållbart. Det är inte moraliskt riktigt att leva rikt på bekostnad av andra.
”Särkalk” och andra obegripliga kristniska ord
Nytt avsnitt av Jesusfolket! Kristna pratar så konstigt ibland! Vi reder ut vad populära ord i den kyrkliga jargongen betyder och försöker utse Sveriges mest kristniska begrepp. Vilket kristet ord tycker du är mest obegripligt?
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Trodde de tidiga kristna att Jesus var Gud?
Det mest revolutionerande ögonblicket i mitt liv var när jag insåg att Jesus är Gud. För mig var det synnerligen dramatiskt då jag hade bett Gud visa sig för mig och jag därefter såg syner av Jesus i ett år, men även om den uppenbarelsen hade uteblivit så är det faktum att Gud blivit människa tillräckligt överväldigande för att fundamentalt påverka min världsbild. Att Jesus är Gud är ingen detalj i kristen tro, det är själva kärnan.
Jag tycker därför vi som är kristna inte ska ta lätt på det faktum att en lärare på en av Sveriges ledande teologiska högskolor argumenterar för att tidiga kristna inte trodde att Jesus var Gud. Om han har rätt bör vi allvarligt se över vår världsbild och teologi – för vilka bättre källor angående Jesu natur har vi än de tidiga kristna? – och om han har fel utbildas pastorer i det här landet av en lärare som öppnar upp för heresi.
Jag har tyvärr inte fått ett så gott intryck av Teologiska Högskolan i Stockholm (THS) av fler anledningar än detta. Ge Baojuan, en kinesisk pastor med stark tro som bevittnat många mirakler, konstaterade med stor besvikelse när jag träffade henne att deras undervisning på masternivå inte alls är bra eller biblisk. En lärare som undervisat på skolan har hånat mig personligen för att jag är evangelikal och har med förakt beskrivit studenter som menar sig ha en relation med Jesus. Jag har flera vänner som uttryckligen sagt att de inte vill studera på THS för att skolan plågas av samma irrationella, naturalistiska filosofi som förstört teologiutbildningarna på de flesta sekulära universitet i Sverige. Read the rest of this entry
God teologi
Evangeliet om Jesus Messias är goda nyheter. De måste förkunnas i varje generation och i alla kulturer. Varför? Jo helt enkelt därför att ingen kultur eller generation eller individ är ”kristen” av naturen, ingen har helt enkelt sanningen om Guds uppenbarelse medfödd. Det är denna verklighet som teologer kallat ”arvsynd”. Alla har skadats genom detta och behöver helas, frälsas.
Eftersom Gud älskar den enskilda människan och varje kultur så sände Han sin enfödde Son, Jesus, ”för att var och en som tror, inte ska förgås, utan ha evigt liv” (Joh 3:16). I historien om Jesus och Hans jordiska liv händer alltså något som är ”goda nyheter”. Gud själv sänder sin ende Son för att vi ska få leva för evigt. Något sker i och genom Jesus som förändrar allt.
Vad är det som sker?
Gudsuppenbarelse – i Jesus har Gud visat vem Han är! Vi vet vem och hur Han är, nämligen exakt som Jesus. Gud är en, ”ett väsen”. Samtidigt tre personer: Fader, Son och Helig Ande. Bibeln är Guds Ord som vi fått som en gåva för att veta allt detta. Den är vår tillförlitliga auktoritet. Read the rest of this entry
Treenigheten – vatten, is och ånga?
Vi blev ombedda att skriva lite om Treenigheten i plugget och här är delar av vad jag knåpade ihop. 🙂
Treenigheten i Skriften
Andrei Rublev’s Treenigheten
Den mest kända formuleringen i Skriften som tolkats trinitariskt är förmodligen Matt 28:19: ”Döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.” Andra bibeltexter som nämner Fadern, Sonen och Anden är 2 Kor 13:13, Gal 4:6, 2 Thess 2:13-14 och 1 Petr 1:2. Särskilt det förstnämnda har varit viktig i trinitarisk teologi då man ser det som det första exemplet på hur en treenighetsliknande formel har använts i liturgisk välsignelse, något som senare blivit standard i många kyrkor.
Inga av dessa Bibelställen säger dock uttryckligen att Fadern, Sonen och Anden är Gud, än mindre uttrycker de formuleringar om treenighetens väsen, såsom att det är en natur men tre personer som är distinkta utan att vara oberoende och separerade, etc. Dessa komplexa resonemang utvecklades istället under den patristiska perioden.
Det har gjort att vissa radikala protestanter argumenterat för att treenighetsläran är obiblisk. Dess framväxt bör dock ses som en konsekvens av att läran om Kristi gudomlighet accepterades (McGrath s. 235f.), något som har starkare bibelstöd (Joh 1:1-3, 20:28). Läran om den Helige Andes gudomlighet kom som en konsekvens av detta trots att Skriften inte explicit säger att Anden är Gud utan bara Guds Ande, men teologer som Basileios av Caesarea argumenterade väl för att dopformuleringen ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”, som konsekvent använts sedan fornkyrkan, blir orimlig om endast de två förstnämnda är gudomliga (McGrath s. 240).
Read the rest of this entry
Skriften, traditionen och Holy Ghost Party
Jag delade med mig av en skoluppgift häromdagen och upptäckte både till min glädje och förvåning att trots det torra språket fann många det intressant och diskuterade det på facebook och grejer så jag tänker att det kan väl inte skada att dela en till, så slipper jag komma på så mycket nytt inför varje blogginlägg.
Dr. Alister McGrath (creative commons)
I dogmatikkursen jag läser på Johannelund utgår vi från Alister McGraths tjockis Christian Theology, och för någon vecka sen fick vi uppgiften att redovisa och kommentera vad McGrath anser att kyrkan historiskt har betraktat som teologins källor, dvs. vilka auktoriteter man använder sig av för att hävda kunskap om Gud och den andliga världen. Jag tycker hans sammanställning i grunden är bra, men den har en blind fläck – han nämner inte ett ord om det karismatiska. Detta trots att i min mening är det rätt tydligt att Andens gåvor i allmänhet och profetians gåva i synnerhet är en rätt bra källa för kunskap om Gud. All right, här är PM:et, väldigt förkortat:
Alister McGrath menar att det ”brett talat” finns fyra källor till kristen teologi: Skriften, traditionen, förnuftet och religiös erfarenhet. Med betoning på den förstnämnda diskuterar han sedan hur dessa källor tolkats och värderats i olika kristna traditioner.
Skriften
När det gäller just Skriften slår McGrath för det första fast att katoliker och ortodoxa å ena sidan och många protestanter å den andra är oense om de apokryfiska eller deuterokanoniska böckerna är kanoniska (ss. 122f.). För det andra finns olika synsätt när det gäller Gamla och Nya testamentets relation till varandra, även om majoriteten kristna teologer enligt McGrath är överens om att medan det finns en kontinuitet mellan förbunden är de samtidigt distinkta, med det Nya som överordnat det Gamla (ss. 123 ff.). För det tredje beskriver McGrath tre olika resonemang kring hur kyrka och Skrift förhåller sig till varandra (ss. 127f.): katoliker tenderar att betona att kyrkan har auktoritet över Skriften, eftersom den senares kanon har definierats av kyrkan; protestanter menar oftast att Skriften har auktoritet över kyrkan; och så menar McGrath att det finns en tredje position som jämställer kyrka och Skrift.
Välsignade Facebookgrupper
Om du har facebook tycker jag du ska gå med i de här grupperna:
Ge och du ska få. 4700 pers delar böneämnen, vittnesbörd och massvis med uppmuntran. Många behov men också så mycket eld och kärlek. Är ett tydligt bevis på hur många ungdomar i det här landet som passionerat älskar Jesus och sina medmänniskor.
Iris Ministries. Min favoritmissionsorganisation har en grupp med 4000 pers med nyheter, uppmuntran, böneämnen och vittnesbörd. Alla tokälskar Jesus och världens fattiga. Och Heidi Baker.
The Naked Anabaptist. Sidan för mennonitiska nudister. Nej jag skojar bara.:P:P Titeln anspelar på Stuart Murrays bok om anabaptistisk teologi, och i denna grupp delas många intressanta tankar om kristen pacifism, rättvisa och samhällsansvar.
Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice. Pingstvänner och karismatiker som gillar fred och rättvisa. Nyheter, bibelstudier och tips om globala frågor från ett pentekostalt perspektiv. Mina meningsfränder helt enkelt.
Och sist men verkligen inte minst: Awakening the Bride. Ursprungligen kallat Charismatic Christians är detta den bästa gruppen jag känner till om karismatisk teologi, helt enkelt för att den är vild och levande, med kärlek till hela Kristi kropp och till allt roligt Anden hittar på.
Vineyard + Bethel = New Wine
Bild jag plåtade på förra årets New Wine-konferens, med underbara Heidi Baker
I år kunde jag tyvärr inte vara med på New Wines sommarkonferens, men av reaktionerna att döma förstår jag att den har varit övervägande positiv för besökarna. Både Dagen och Världen idag har skrivit om hur många blev peppade att söka Andens gåvor mer, och Sofia Delhag, David Wellstam, Maria Kruz, Jonas Melin och Lars Gunther är alla mycket nöjda. Jonas och Lars har dock några tankar kring skillnaderna mellan dagens svenska New Wine och dess grundare John Wimber, som även startade Vineyard.
Jag tycker en sådan diskussion är superbra, John är som jag tidigare skrivit min favoritteolog och största andliga lärofader, så att New Wine gör att folk blickar tillbaka på hans undervisning och principer är bara toppen. Särskilt IT-pastorns Lars Gunthers text rekommenderar jag er att läsa, då den på ett enkelt och välskrivet sätt visar hur New Wine placerar sig sågonstans mellan Vineyard och Bethel Church i Redding, dagens karismatiska Jerusalem, och vad det finns för risker med det.
Inte för att New Wine måste vara som Vineyard, och inte heller för att Bethel skulle vara dåliga, men precis som jag också har skrivit tycker Lars att Vineyards teologi helt enkelt är bättre än Bethels. Mindre hype, ingen framgångsteologi, bredare synsätt där karismatik kombineras med evangelisation och aktivism. Samtidigt tycker jag att det är precis mellan Vineyard och Bethel som New Wine ska vara, helt enkelt för att Vineyard må ha bra teologi, men det är Bethel som upplever de stora miraklerna idag. Under Wimbers tid blev tusentals frälsta när de såg miraklerna i Vineyard – tyvärr är de inte i samma situation idag. Det är däremot Bethel. När New Wine kombinerar Vineyards teologi med Bethels kraft blir de ostoppbara.
Men vad är det då som skiljer Vineyards teologi från Bethels. Lars tar upp följande aspekter, och jag skulle vilja kommentera dem också (rubrikssättningarna är mina):
Bibelundervisning vs vittnesbörd
Lars skriver mycket riktigt att Vineyard ville vara ”the radical middle” mellan evangelikal och pentekostal kristendom, med det bästa från varje. Detta uttryckte sig bland annat i att Wimber och hans lärjungar undervisade genom expository preaching, djupgående bibelundervisning, samtidigt som de i pentekostal tradition genom att mixa det med vittnesbörd om mirakler Gud gör idag. Detta är en biblisk predikometod som jag använder mycket själv. Lars noterade dock att på New Wines konferens dominerade berättelserna. Han säger att det naturligtvis kan vara för att väga upp vittnesbördstorkan i resten av kristenheten, men ”om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning”.
Karismatik vs Teologi?
Karismatik och teologi upplevs allt för ofta som varandras motpoler i vars mellanliggande spänningsfält jag befinner mig som både teologistuderande och positiv till karismatik. I teologiska sammanhang tenderar man att stämpla karismatiska sammanhang som naiva, upplevelseorienterade, hajpade och känslobaserade, med för lite fokus på och kunskap om Guds ord. I karismatiska kretsar dras det likamedtecken mellan teologi och liberaljox, och teologin upplevs som farlig eftersom den medvetet avmystifierar och ”plockar bort” det andliga och gudomliga i Guds ord och ger den historiska texten större auktoritet än den gudomliga inspirationen.
Det är dags att börja se hur teologi och karismatik inte står i motsats med varandra, utan berikar varandra. En av teologins största faror är att man sätter Gud på en stol och säger ”sitt här tills jag har tagit reda på hur allt förhåller sig med dig” för att sedan försöka reda ut allting på egen hand. En av karismatikens största faror är att man avskärmar sig från Guds ord så till den grad att man inte längre lär känna Guds vilja, snärper av karismatikens naturliga utflöde (evangelisation, diakoni, nästankärlek, Kristuslikhet etc) och blir någon form av inåtvänd hypegrupp som inte vill växa.
Vi behöver lära oss om Gud med Gud! Vi behöver studera Ordet och kyrkohistorien utan att för den delen låta vår kunskap begränsa Gud i våra tankar och på så vis vara allt för snabba med att bedöma vad Gud gör och inte gör. Vi behöver påminna oss om att karismatiken är en central del av nya testamentet, i Jesu ord och handlig och genom den Helige Ande, och borde vara en central del av vårt liv som Jesu efterföljare. Guds ord behöver både studeras för att levas ut och levas ut för att studeras. Så tänker jag.
John Wimber vs Bill Johnson
Wimber
Det är många som har jämfört dessa två gubbar. Och nog är de lika: båda är vita, manliga medelålderspastorer från Kalifornien med väldigt förväxlingsbara namn. Den främsta parallellen folk brukar dra är att John Wimber på sin tid (80- och 90-talet) var utan tvekan den mest inflytelserika personen i den västerländska karismatiska rörelsen, och samma sak kan med goda grunder sägas om Bill Johnson idag.
John Wimber, som gick hem till Gud 1997, öppnade dörren till den karismatiska förnyelsen i USA:s evangelikala samfund genom sin sunda och avslappnade attityd till den Helige Ande i kontrast till den hysteri och manipulation som karismatiken vanligtvis förknippades med. Hans församlingsrörelse Vineyard växte explosionsartat genom församlingsplantering och omfattar idag över tusen kyrkor i hela världen.
Johnson
Bill Johnson står även han för en laid-back karismatisk praxis, och hans församling Bethel Church i Redding är en vallfartsort för tusentals karismatiker samtidigt som han blir inbjuden att tala på mängder av konferenser runtom i världen. Även om Bethel inte är en egen församlingsrörelse som startar kyrkor så är massvis av församlingar inspirerade av Johnson.
Johnson har flera gånger sagt att han är väldigt inspirerad av Wimber. Båda baserar sin karismatiska teologi kring Guds Rike. Båda har fått se sjukt många mirakler. Båda är sanna profeter.
Men. Medan Wimber är en av mina största andliga förebilder och den som utan tvekan format min egen syn på Andens gåvor mest, så ser jag när jag sedan läser och lyssnar på Johnson att trots deras många likheter skiljer de sig på flera punkter. Återigen, jag förnekar inte att Johnson är en gudsman som har många goda poänger, men då han är så inflytelserik i den svenska karismatiska rörelsen känner jag mig tvungen att peka ut några saker han står för som jag inte tycker är bra.
Varför kristna blir sionister
Min favoritförfattare Jack Deere skriver i Surprised by the Power of the Spirit om hur lätt många kristna bildar teologiska uppfattningar inte genom egna bibelstudier, utan utifrån vad deras pastorer/präster och bibellärare säger åt dem att tänka. Deere hade själv i många år trott på och undervisat om cessationism, läran att Andens gåvor upphörde med apostlarna, men i slutet av 80-talet blev han ”överraskad av Andens kraft” och fick ompröva detta rejält. Som lärare på en evangelikal högskola där han var professor i Gamla Testamentet började han sedan som karismatiker undersöka processerna som gjorde att nära alla som examinerades där hade blivit hängivna cessationister.
Deere berättar till exempel om hur han samtalade med en doktorand om vad han ansåg om Andens gåvor. Denne svarade att Bibeln lär att de mirakulösa gåvorna inte längre ges. När Deere bad honom utveckla sa han ”Bibeln lär att det fanns bara tre perioder när mirakler var vanliga: under Mose och Josua, under Elia och Elisa samt under Kristus och apostlarna. Nästa gång mirakler kommer vara vanliga är när antikrist regerar.” Deere frågade honom: ”Kom du fram till detta genom ett noggrant Bibelstudium?” ”Precis”, svarade doktoranden.
Detta var förstås inte sant. Han hade bara upprepat en teori skapad av Benjamin Breckenridge Warfield i början av 1900-talet som dispensitionalister spridit vidare i generationer. Deere bad doktoranden sakta men säkert rada upp mirakler som sker utanför ”de tre perioderna”: mirakler som Abraham, Josef, Gideon, Simson, Samuel, David, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel med flera upplevt. Till slut började doktoranden inse att hans cessationism byggde på pastorers och professorers, inte Bibelns, undervisning.
Samma sak tror jag i mycket hög grad gäller s.k. kristen sionism. Påståendet att det judiska folket måste återvända till Israel för att Jesus ska kunna komma tillbaka finns aldrig uttryckt i Bibeln, ens parafraserat. De allra, allra flesta som tror på det gör så för att en kristen auktoritetsfigur sagt åt dem att tro på det.
Israels roll – en marginell teologisk fråga
Ibland funderar jag på om min vision om att förena karismatik och aktivism är så värst radikal egentligen. Jag har aldrig träffat någon karismatiker som säger ”Nej men usch vad hemskt med fred och rättvisa!” Dock har kyrkans respons på kriget i Gaza visat att i praktiken råder fortfarande en stark klyfta mellan karismatiker och aktivister.
Flera av mina karismatiska vänner som vanligtvis är ganska fredliga av sig började plötsligt dela IDF:s statusuppdateringar och proklamera ”Israels rätt att försvara sig!” Jag skrev då två blogginlägg med budskapet att oavsett vad vi har för åsikt om Israels teologiska och eskatologiska roll så kan vi som Jesu lärjungar varken blunda för palestiniernas lidande eller sprida propaganda från IDF. Diskussionen i kommentarsfälten kom dock istället att handla om huruvida Israel fortfarande har gudomlig rätt till landet.
Det är uppenbart att detta är en oerhört viktig fråga för de flesta Israelvänner. En person argumenterade till och med för att synen på Israel var ”frälsningsavgörande”, och även om få går så långt så har jag mött oerhört stark kritik för min ”ersättningsteologi” – folk har kontaktat min pastor, andra vill sluta förknippas med min blogg etc. Och många debatterar med sådan passion och glöd att det är lätt att dra paralleller till 300-talets fartfyllda debatter om Kristi gudomlighet, dåtidens teologiska vattendelare.
Read the rest of this entry
Gemensam Framtids framtid
Just nu är jag på väg mot det nya samfundet Gemensam framtids första årskonferens i Linköping, då jag i egenskap av Diakoniaaktivist ska vara med i seminariet ”Där bön och politik möts börjar andlighet”. Det är en fantastiskt bra titel, även om jag brukar tala om karismatik istället för bön och engagemang istället för politik uttrycker det ungefär samma sak: vi måste förena bönen om Guds ingripande med samhällsförändring för att vi ska vara kyrka som Gud har tänkt.
Denna vision hoppas och ber jag förstås att GF ska anamma, precis som att jag hoppas och ber att alla andra samfund också ska göra det. Jag känner en del GF:are, bor ihop med tre stycken till exempel, och jag ser att de har en rik tradition av engagemang för global fattigdomsbekämpning, fred, miljö och flyktingfrågor. Det är bara att fortsätta på den vägen, välsigna det som redan finns och uppmuntra till ytterligare initiativ.
Däremot behöver man utveckla karismatiken och törsten efter mirakler mycket mer. Det finns redan brinnande karismatiker inom GF vars gåvor kyrkans ledning bör dra nytta av och välsigna det Gud gör genom dem så att fler kan inspireras till att sträva efter Andens gåvor i överflöd (1 Kor 14:12). Att detta inte är något motsatt till engagemang för fred och rättvisa utan tvärtom något som effektiviserar aktivismen är en sanning som behövs upprepas gång på gång.
Styrkor och svagheter i Randy Clarks och Bill Johnsons teologi
Helandeskolan i Malmö präglades av en stark Gudsnärvaro, lovsången kändes stundtals himmelsk och många fick en starkare tro och/eller upplevde att de blev helade. Nästan alla av dem som hade samlats var nämligen hungriga efter att se Gud verka och de hade stor förväntan. Talarna – Randy Clark, Bill Johnson, Will Hart och Tom Jones – delade denna hunger och såg verkligen till att lyfta konferensdeltagarnas trosnivå så att Gud kunde göra mycket gott.
De hade med sig många böcker, och jag vet att flera som besökte konferensen har lyssnat på mycket undervisning av framför allt Bill, och flera tänkte förmodligen börja göra det ännu mer. Dock ser jag vissa osunda aspekter i Clarks och Johnsons undervisning som finns där tillsammans med allt det goda, och jag skulle rekommendera alla som vill lära sig mer om Andens kraft att hellre läsa John Wimber, Jack Deere och andra ledare inom Vineyard och New Wine (sjävklart finns det goda karismatiska teologer inom andra samfund också, Jonas Melin rekommenderar till exempel pingstteologen David Petts för en sund syn på helande, men jag personligen har bäst koll på de nyss nämnda sammanhangen). Följande är vad jag anser om Clarks och Johnsons teologi (det bör nämnas att jag kan en del om dem sedan tidigare och utgår därför inte enbart på vad de sa på konferensen):
Jonas Gardell har väldigt vänstervriden teologi
När det gäller teologi och Bibelsyn brukar man dela upp kristna i olika block som har olika, ofta motsatta, åsikter. Man har lånat begreppen på blocken från politiken, man talar om liberal och konservativ Bibelsyn, om vänster- och högerteologi, vilket kan skapa förvirring – i evangelikala sammanhang pratar man ofta om att konservativ Bibelsyn är bra medan liberalteologi är dåligt, och när det blandas ihop med politiken förväntar man sig att kristna ska rösta blått. När jag pratar om vänster- och högerteologi nedan handlar det dock inte alls om politik, jag anser liksom de första pingstvännerna att kristna varken ska rösta rött eller blått.
För övrigt kallar man teologi som inte är så Biblisk för konservativ, bara för att förvirra det ytterligare: många som betecknar sig som konservativa Bibeltroende kristna trots att de både är rika och för krig, trots att den teologi som Bibeln och den första kyrkan predikade är att man som kristen varken kan vara rik eller delta i krig. Så även om jag när jag ska dissa Gardells teologi ser mig själv som konservativ innebär det inte att jag är det politiskt utan teologiskt – och då i meningen att jag har samma Bibelsyn som de första kristna, det är de jag anser det värt att lyssna på när man tolkar Bibeln.
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
