Förföljelsen av fattiga romer i Rumänien och Sverige

Förra veckan var jag inbjuden att predika på Frälsningsarméns sociala center i Hornstull, Stockholm. Det är ett trevligt ställe som erbjuder mat, kläder, internet, rådgivning och vänskap för dem som har det svårt. Ett bra exempel på en kristen lokal helt enkelt. 

Precis som många andra diakonala verksamheter har de fått ta emot fler och fler rumänska romer. De hade tagit denna nya utmaning på stort allvar och anställt bland annat Zonfira Tan som är rom och Louisa som är rumän. Jag fick ett riktigt gott samtal med dem om diskrimineringen mot romer, situationen i Rumänien och hur vi kan hjälpa tiggare.

I Rumänien var romer slavar ändå in på 1800-talet, och landet stöttade Hitler och deporterade många romer till föreintelselägren under andra världskriget. Under kommunismen fortsatte romer att vara extremt diskriminerade och isolerade, och än idag lever många romer i Rumänien på u-landsnivå. CBS berättar om den romska byn Dilga, där arbetslösheten ligger på 70 % och där det inte finns rinnande vatten och asfalterade vägar. Dailymail har ett gripande reportage från byn Ponorata där arbetslösheten är närmare 90 % och där romerna bor i skjul och åker häst och vagn. Det är välbelagt att romer utsätts för omfattande diskriminering i Rumänien, så att romers livslängd är tio år lägre än andra rumäner och arbetslösheten är skyhög.

Louisa, som är ickeromsk rumän, berättade hur hon fått höra under sin uppväxt att hon inte ska stjäla ”som en zigenare”, och när någon förolämpade henne att hon var ”ful som en zigenare”. Min pappa besökte Rumänien tidigare i år och förbluffades över att många rumäner drömde sig tillbaka till ”tiden innan kommunismen”, inte för att det var konstigt att de inte gillade Ceaușescu utan för att tiden innan kommunismen var ju nazismen, under det fascistiska Järngardet. Precis som i Ungern och Grekland är främlingsfientlighet och neofascism en stark kraft i Rumänien.

Det är denna bakgrund många av de tiggare vi möter på gatan har med sig i bagaget. De flesta tiggare jag möter genom Uppsala Stadsmission är analfabeter. De yngre i 20-årsåldern kan ofta engelska, men deras stavning är fruktansvärd. Många kan inte ens läsa rumänska eller romani. Väldigt få har utbildning utöver grundskolan. Väldigt många är rädda för myndigheter och polis.

Det senare är förståeligt inte bara för att Rumäniens myndigheter och polis beter sig som grisar mot romer – samma sak sker här i Sverige! I Stockholm hade Stadsmissionen, Röda korset, flera olika kyrkor och andra aktörer ett möte för några veckor sedan för att diskutera hur de kan samordna hjälpen till de rumänska tiggarna. En sak de var överens om där var att polisens och kronofogdens förföljelse av romer i Stockholm är oacceptabel och påminner om de förföljelser romer utsattes för under 1900-talet. Samma analys gör det nystartade Nätverket för romska EU-migranter:

Många av de gästande romerna har dessutom utsatts för diskriminerande behandling och trakasserier. De har nekats servering på restauranger och andra matställen. De har fördrivits från sina tillfälliga boenden under förnedrande och abrupta former. De har bara i undantagsfall fått tillgång till vård när de insjuknat. […] Här i Sverige har berörda kommuner gjort påfallande lite för att erbjuda ens ett minimum av medmänskligt bemötande. I stor utsträckning har de aktiva insatserna begränsats till att i samband med avhysningar erbjuda betalda hemresor.

Zonfira på Frälsningsarmén berättade om hur Kronofogden hade stulit – förlåt, beslagtagit – en hel romsk familjs ägodelar eftersom de hade upprättat ett läger på en otillåten plats. Barnens kläder, madrasser – allt var taget, och de kunde inte få tillbaka dem. Zonfira ringde upp dem utan att säga att hon själv var rom och frågade dem om detta, och fick ett riktigt rasistiskt svar om hur stökiga romer är. Det fanns ingen hänsyn till existensminimum, utan Kronofogden såg det som sin uppgift att ta från de som knappt har något. Grejerna hade så litet värde att de skulle slängas, enligt tjänstemannen som Zonfira talade med.

När folk talar över tiggares huvuden och diskuterar lagförslag utan att ens lära känna dem, så sprids idéer som i hundratals år har förknippats med romer. Idéer om att de inte vill jobba, om att de är kriminella, om att de egentligen är rika trots att de tigger. Torbjörn Jerlerup har skrivit en ögonöppnande artikel om hur de tyska nazisterna resonerade om tiggeri, och den retorik de använde är påfallande lik den som är vanlig i dagens debatt. Några har sagt att det är guilt by association, och visst tror jag inte att särskilt många svenskar vill förinta romer, men vi måste se den historiska kontexten när det gäller hur romer behandlas i vårt samhälle.

Som jag sagt flera gånger förut måste vi lära känna tiggarna. Jag kan inte uppmana er tillräckligt att gå till de kyrkor och sociala organisationer som jobbar med de här människorna i er stad och engagera er som volontärer. Lär er grundläggande rumänska, lyssna på deras berättelser, be för dem och krama om dem hårt. Det, och bara det, är botemedlet mot diskriminering och fattigdom. Vi behöver kärlek. Inga förbud, inga misstänkliggöranden, ingen debatt ovanför deras huvuden, utan kärlek.

Till sist, en video från romernas nationaldag 8 april som vi firade i Uppsala Domkyrka. Många av stadens rumänska tiggare var på plats och höll i musiken. Integrationsministern, ärkebiskopen och många romska företrädare talade. Och Gabriela, som varje dag står på centralstationen och spelar dragspel, brast ut i lovsång: Jesus har segrat! De flesta rumänska tiggare här i Uppsala är brinnande pingstvänner, och trots deras enorma fattigdom gör Gud stora mirakler i deras liv. Låt oss be för ännu fler mirakler.