Rom 8:18-23
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
Bibeln berättar för oss att när Gud skapade världen och allt den rymmer såg Han att det var mycket gott. Och Han vilade på den sjunde dagen. Men när allt var klart och livet skulle levas, kom frestaren och vände upp och ned på allt. De som var Guds barn ställde sig av fri vilja under en annan auktoritet i sina försök att själva ta makten över sina liv. För att Gud satt dem att vara förvaltare över skapelsen hamnade även den under tomhetens välde. När människan släppte in tomheten föll även djuren och växterna in i den, ja hela universum blev tom. Liksom en flaska blir tom om öppningen tömmer innehållet och istället släpper in luft.
Sedan dess jagar vi efter vind, som boken Predikaren säger. Vi söker substans, något att gripa tag i och något att svepa in oss i, men famlar i luften utan förankring. Vi är som han som tappat bort en dyrgrip på ljusan dagen men istället för att leta där och då väntade tills det blev kväll och istället för att leta där han tappat den gick en bit bort och sökte under gatlyktan för att det föreföll vara större chans att hitta dyrgripen där i det fjuttiga skenet. Vi söker rikedom, berömmelse, självförverkligande, bekräftelse… Jagar efter vind….
Men vi vet inte att att det är just vind som kommer att rädda oss. Och att det var just vind som gjorde oss existerande från början. Gudsvind. Liksom Guds Ande ruvade över vattnet i skapelsens begynnelse, gör Guds Ande utgjutet över apostlarna och oss att vi kan ropa på Gud igen, och likaså kommer Guds Ande en dag att återskapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. För redan innan världen skapades fanns dess återlösning hos Gud, Han dansade där inför Gud, och när tiden var inne kom Han ned till oss och vandrade bland oss för att vi skulle få liv av Hans liv. Däri ligger vårt hopp, i Honom finns vår frälsning. För Han kom hit för att möta oss, Han är Emanuel, Gud bland oss, Så som vi sjöng, tog Han våra smärtor på sig för att hela och hjälpa, redo att uppofra sig för oss, mer än någon annan kan. Och en dag, säger Han, ska Han komma igen till oss och då:
Den dagen, då människan låter Guds Ande virvla inom henne, kommer hela skapelsen att fyllas med mening igen, för människan är den kanal genom vilken Gud når ut till sin skapelse, som genom en flaskhals. Men vi kan inte påskynda den dagen, inte mer än en flaskhals själv kan fylla flaskan, utan det måste Han göra. Vad vi däremot kan göra är att hålla oss öppna och redo. Att inte släppa in mer strunt eller tomhet i världen och inte heller stänga oss för Guds Andes vind. Men mitt i livet, mitt i världen och fylld till bredden av tomhet känns det rent ut sagt omöjligt att göra. Vi är ju när vi tänker efter rätt oförmögna i det stora hela. Men för Gud är allting möjligt!
Vi jagar efter luft, såå länge har vi fruktlöst jagat efter luft… men det är luft som kommer att rädda oss. Men en annan sorts luft än vi trodde, en Gudsvind, ett Ord, ett Ord som blev kött och en Gudsvind som som sveper över världen ännu idag. Öppna era hjärtan och låt er fyllas av den. Här och nu.
Hela Pingsten 