Många har frågat mig hur man delar sin tro, hur man hjälper människor till Jesus osv.
Utgångspunkten är ofta att det är något man ”gör”, utanför det vanliga livet. Som om evangelisation är ytterligare en verksamhet som man har vid sidan av gudstjänsten på söndagar och barnkören och allt vad det kan vara. Då brukar jag fråga om de tror att Jesus är med varje dag. Svaren brukar vara jakande. Men någonstans har man ändå fått in tanken att vardagslivet och ”livet med Gud/det kristna livet” på något sätt är åtskilda.
Då blir livet med Jesus en kamp och att dela sin tro en kramp. Men så är det inte tänkt att vara.
Uttrycket ”Vi går inte till kyrkan- Vi är kyrkan” gillar jag. Men frågan är: Hur är vi kyrka, om inte kyrka handlar om en byggnad och verksamhet? Hur fungerar det kristna livet?
1 Du är död och Kristus lever
”Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.” Gal 2:19-20
2 Jesus i dig är världens hopp!
”den hemlighet som varit dold genom tider och generationer men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp.” Kol 1:26-27
Det är viktigt att inse att vi är bärare av Guds närvaro och Guds rike. Den hemlighet som Gud inte kunnat uppenbara i tidigare tider, var just den att Gud själv skulle bo i oss som tror! Fundera över det en stund. Om du har satt din tro till Jesus, så bor Gud i dig!
En helt annan atmosfär
Jag minns exakt när detta blev uppenbarat för mig. Jag hade jobbat på en högstadieskola som kamratstödjare i uppehållsrummet samt resurs/vikarie. Ungefär ett halvår efter att jag slutat där så besökte jag skolan igen. När jag gick i korridoren kom en av eleverna fram till mig. Hon log brett och sa ”Hej Andreas vad kul att ses! Vi saknar dig här!”. Det var självklart kul att höra, men sen sa hon något som fick mig att hoppa till:”Det blir en helt annan stämning när du kommer in i uppehållsrummet”. Jag tyckte det verkade lika stimmigt som det brukade vara när man kom in, på ytan såg jag ingen förändring. Men nu insåg jag: Jag är bärare av Guds närvaro. Gud bor på insidan av mig! Självklart blir det en annan atmosfär när jag kliver in i ett rum! Sen den dagen har jag gått med vetskapen i mitt hjärta om att varhelst jag går, där är Jesus med! De som möter mig kan få del av en liten bit av himlen!
Open home- Open heart – Open Heaven (Familjen Cuccas vision)
Min familj, som består av mig, min fru Lina och vår dotter Agnes, har bestämt oss för att vårt hem ska vara ett öppet hem. Vi vill ha öppna hjärtan för Gud och för andra människor och vi tror att himlen är öppen över våra liv. Inte för att vi är bra utan för att Jesus gjort allting klart för oss. Innan sommaren tog två personer emot Jesus i vårt hus, vilket vi är så glada för.
En kompis till mig som hade det lite tufft ekonomiskt tittade in i vårt kylskåp och sa ”Jag förstår att du tror på Gud när man ser allt i ert kylskåp, det ser ut som himmelriket. Mitt kylskåp ser ut som helvetet” Då sa jag spontant: ”Då får du väl ta en liten bit av himlen med dig hem”. Sagt och gjort gick han härifrån med 2 kassar med kött, grönsaker, ost, pålägg, bröd, konservburkar osv. Att få ge en liten bit av himlen till de vi har runt omkring oss behöver inte vara så komplicerat. Jesus säger till lärjungarna i Matt 10:17 ” Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva ska ni ge som gåva.” Vad har vi då fått som gåva? Frälsningen, våra liv, vår ekonomi, våra hem, prylar-ALLT!
”Mig tillhör silvret och mig tillhör guldet, säger Herren Sebaot.” Hagg 2:9
”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” Ef 1:3
Allt vi har tillhör Jesus, därför är det inte mer än rätt att dela med oss av det som Han faktiskt har gett oss. Har du ett välbetalt jobb och har blivit ekonomiskt välsignad, så är det för att välsigna andra. Har du ett hus? Öppna upp det för gäster.
Har du mycket tid över, ge den tiden till Gud och dina medmänniskor.
Att bjuda in någon på middag är en enkel kärlekshandling. Att upplåta gästrummet till någon som inte har en bostad en annan. Det är inte krångligt.
”När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: ”Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag gästa ditt hem.” Luk 19:5
Jesus sa ju att det vi gjort för en av dessa ”mina minsta” har vi gjort mot Honom. (Matt 25:40)
Många är idag ensamma och längtar efter gemenskap. En gemenskap som du kan möta upp med. Du kan ge en liten del av himlen till någon. Jesus vill besöka ditt hem, vad svarar du?
För att sammanfatta:
Jesus bor i dig och där du går så går Han!
Du tar en liten bit av himlen dit du går-atmosfären förändras.
Lev ett liv öppet för Gud och för människor så öppnas dörrar för att hjälpa människor till Jesus naturligt, utan kramp.
/ Andreas Cucca
Hela Pingsten 
AMEN! Det bästa jag läst på länge 😆
GillaGillad av 1 person
Tack 🙂 Det var uppmuntrande att höra.
GillaGilla
Hej Andreas,
Då du skriver personligt här tar jag mig friheten att ställa en personlig fråga.
Hur upprätthåller du och din fru gränserna mellan ert familjeliv och ert gästliv?
Det finns många viktiga aspekter i det du tar upp här. Gästfrihet är bibliskt, såväl som att främst ta hand om sin egen familj. Hur finner man balansen i det?
Erfarenhetsmässigt innebär öppet hus att det alltid (ja…) kommer några som inte kan skilja på lillfingret och hela handen. Ibland kan man ha givit hela handen vilket gästen tolkat som att den har fritt fram till allt i alla lägen dygnet runt. Telefonen ringer och det knackas på dörren i tid o otid. Till sist vet man inte om man ska bli glad eller ledsen.
Bättre att förekomma än att förekommas? Hur gör man som makar för att upprätthålla det du beskriver i din text och samtidigt ta hand om sin familj?
I början av min trosvandring sade jag alldeles för lätt ja till människor vilket kunde leda till att jag nästan fick bli brutal mot dem efter ett tag. De var så vana vid mig att de inte kunde förstå när jag sade ”Nu behöver jag ta hand om mina barn.” Gästen babblade ändå på och jag fick avbryta med en bestämd ton ”Jag behöver ta hand om mina barn.”! Då tog ”dialogen slut” fast inte pga ömsesidig respekt (jämbördig gemenskap) utan för att mitt tonfall hade blivit otrevligt. Hur förebygger man det?
GillaGillad av 1 person
Hejsan! Tack för dina frågor. Ska försöka svara så bra jag kan. Man får försöka ha en öppenhet där man kan vara ärlig och säga att idag fungerar det inte. Vi har pratat om att införa en dag som är ”familjedagen” då inget annat får störa. Sen tror jag också på att stänga av mobilen ibland. Åka iväg med familjen och bara vara med familjen är också viktigt. Hade en inneboende när vi bodde i lägenhet som relativt nygifta. Då sa jag till honom att ”om dörren till mitt o Linas sovrum är stängd så vill jag vara själv en stund.” Fungerade kanon. Då fick jag det space jag behövde. Sen beror det självklart på situation och individ. Jag tror inte vi kan undvika att komma i jobbiga situationer med krävande människor. Det viktigaste är att vi har relationer som också ger in i våra liv både socialt och andligt. Det tillsammans med semester är en bra kombination. Vet jag att Lina är trött (som hon varit efter en utmattning pga jobbet) så frågar jag alltid. Vi brukar också utvärdera när det blivit ”för mycket”. När allt kommer till kritan, krisar det så går familjen före ALLTID.
GillaGilla
Tack,
Underbara råd.
Det som jag har märkt är att när man samtalar om hur man tillsammans kan möta ”sina” människor är att man samtidigt kommer fram till hur man kan finnas till och göra för dem respektive (respektive inte kan, vart ansvaret då hamnar i stället och man kan då alltid ”bara” be för dem). Det kan i sådana samtal komma fram konkreta lösningar för både familjen och för dem man möter
Och ju öppnare hem desto större behov att fortlöpande samtal makar emellan om konsekvenserna av det öppna hemmet.
Din roll som pastor höjer med all säkerhet kraven också. Du har ju även er församling som din ”familj.”
Gud välsigne dig och din familj.
GillaGillad av 1 person
Instämmer!
Hur kunde vi komma på idén att ”kyrklivet” är skilt från vardagen – från verkligheten?
Jag lyckades med det…trots att jag kom till Gud för att jag upplevde att några människor levde vardagen på ett annat, bättre sätt, som jag var tvungen att utforska.
Kristuslivet är kontinuerligt! Låt oss framhålla det mer – i liv och i ord.
GillaGillad av 1 person