När livet inte blir som vi har tänkt oss

pexels-photo-26691Efter Sarahs och Micaels celibatinlägg och Andreas inlägg om äktenskapet vill jag komplettera med ytterligare ett perspektiv. Inte för att kritisera, utan för att bredda våra perspektiv på relationer.

Bakgrunden till det här inlägget är att jag i mitt arbete möter kvinnor som varit eller är utsatta för våld i nära relationer. I min yrkesroll ingår det att stödja uppbrottsprocessen, en process som många gånger är livsviktig. Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem som har kallats en global epidemi och många gånger handlar det om liv eller död för de här kvinnorna, och även för barnen i de fall det finns barn inblandade.

Samtidigt som att det här något jag börjat konfronteras med i min vardag, så tror jag på äktenskapet. Jag tror på livslånga, kärleksfulla relationer där vi älskar, betjänar och underordnar oss varandra. Vi måste kunna ha två eller tre tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tro på äktenskapet och samtidigt stödja människor där relationer har gått sönder.

Ytterligare en aspekt av detta är att vi lever i ett samhälle som ibland uttrycker en ganska skev syn på vad kärlek är. Lyssna exempelvis på låten ”Every Breath You Take” och fundera på vilken bild den ger av en kärleksrelation. På en utbildningsdag med jobbet användes just den låten för att illustrera hur makt och kontroll är grunden i en våldsrelation. Jag tror inte att den låten, eller en hel del annan populärkultur för den delen, speglar en sund romantisk relation. 

Ett annat uttryck som jag tror är skevt och tyvärr ganska vanligt är orden ”du är mitt allt” i en relation. Det är inget vackert om ens partner är ens allt, det är fruktansvärt och det är också något som är ganska vanligt i våldsrelationer. En människa som utsätter sin partner för våld isolerar ofta partnern från andra viktiga relationer, och på grund av den isoleringen kan våldet fortgå. Det är inte sunt om ens partner är ens allt. Svartsjuka är inte heller något särskilt romantiskt eller gulligt, det är något att jobba på.

Kristus måste få vara den som ytterst sätt är vårt allt. I en kärleksrelation behöver vi och jag lära oss vikten av att inte hänga upp hela sitt liv på den andra och att alltid sätta Jesus först. Vi behöver dessutom fler människor, förutom vår partner, som ser oss, som frågar hur det är, som vi vågar släppa nära. Vi behöver alla församlingen. En gemenskap för och av brustna människor, som inser sitt beroende av en kärleksfull Gud. Vi behöver människor i äktenskap som vågar dela livet med fler än sin partner, och vi behöver våga lägga oss i varandras liv.

Under mitt bibelskoleår tillbringade jag och en vän en månad i Catholic Worker Farm i London, en kommunitet som inriktar sig på att hjälpa hemlösa kvinnor och barn. Där mötte vi många kvinnor som flytt, först från sina hemländer och därefter från sina män. Kommuniteten var för många det enda alternativet förutom gatan för dessa kvinnor, och denna kommunitets ursprung var just att människor valt att öppna upp sina liv och sitt hem för att betjäna Jesu minsta.

Som församling får vi inte nöja oss med att träffas på söndagens gudstjänst och sedan leva i par- och familjebubblor resten av veckan. Vi behöver våga släppa in varandra i våra liv. Våga berätta hur våra relationer är och inte jämföra dem, vare sig med varandra eller med bröllopstidningarnas lyckliga bilder. Vi behöver också våga fråga om blåmärken eller andra tecken på fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, när vi misstänker att någon far illa i en relation, och stödja människor att lämna destruktiva relationer. Vi behöver våga lägga oss i varandras liv, eftersom Kristus har kallat oss till att vara en kropp. Min tro är att Jesus identifierar sig med utsatta människor och att vi också är kallade att göra det – men om vi lever alltför långt ifrån varandra i individualistiska parbubblor så kommer vi inte märka när ett av våra syskon i Kristus far illa. Vissa former av utsatthet är svårare att se.

Jag vill återigen betona att jag vill tro att det går att leva i en trogen, livslång parrelation, med Kristi kärlek som förebild. Men mer än vad jag tror på äktenskapet, tror jag på församlingen och den kristna gemenskapen som den plats där brustna människor får gråta ut när livet inte blir som vi har tänkt oss.

När livet inte blir som vi har tänkt oss,
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.

12 kommentarer

  1. Emma, jag hittade denna text av en ”slump”. Jag är en av dessa kvinnor i en församling som varit gift med en man som misshandlade mig o barnen fysiskt och psykiskt. En del folk kyrkan anade, men ingen frågade. Jag berättade aldrig, tills jag mötte någon som fattade, fick mig att berätta och gav mig mod att gå.
    Idag har jag varit fri i 2 år. En tuff vandring, men jag lever och är lycklig

    Gilla

  2. Till Emma och Lisa. Tack för det ni skrivit. Är en kvinna, 50 plus, som levt i ett låångt äktenskap tills för 4 år sedan. ”Man skiljer sig inte!” Var vad jag fått höra sena barnsben och ”Det Gud sammanfogat, skall människan inte åtskilja!”
    Det var inte slag, men det var kontroll, det var ignorans, det var hån och tjat. Både barnen och jag for illa. Men jag var så van att jag inte tänkte. Tills en ny vän öppnade mina ögon med orden: Han är ju inte snäll mot dig!
    Jag var tvungen att fundera på vad hon menade! Återkomma och be henne förklara (!).

    Vid något tillfälle försökte jag prata med någon. Fick uppmaningen att prata med min man. Personen förstod inte vidden vad det jag pratade om handlade om. Oftast fanns det ingen i min närhet som jag kunde prata med.

    Så när barnen blev vuxna, fick jag nog och mod (!) att gå. Jag orkade helt enkelt inte mer och flydde.

    Det har nu gått drygt 4 år sedan och livet är inte helt enkelt nu heller. Men i mig själv och med Guds och nära vänners hjälp är jag starkare. även om det att leva ensam är en tuff sits i sig är det bättre än att leva i ständig press och förtryck. Något jag till slut blev sjuk av – hela kroppen värkte. Är i dag fri från värken och jobbar full tid.

    Så att lyfta psykisk och fysisk misshandel i nära relationer inom kyrka och församling är såå viktigt. Ingen ska behöva vara ensam med detta.

    Liked by 1 person

    1. Hej! TACK för din berättelse! Så viktigt att våga dela med sig av tänker jag. Och så gott att du hade den där vännen som såg att han inte behandlade dig väl. Viktigt att ha människor med insyn i ens liv. Önskar dig Guds välsignelse, goda relationer och en god församlingsgemenskap.
      Guds fred & frid,
      /Emma

      Gilla

    2. Hej!

      Det där låter ju precis som min egen berättelse för 12 år sedan. Och har hört flera liknande berättelser av andra sedan dess.

      Det jag vill berätta här är att det kommer att vända för dig! Ja, det verkar ju redan ha gjort det. Var inte rädd för att sätta ord på saker. Ja, du har ju redan börjat göra det och vist (gott) av dig att vara anonym om detta här. Låt Herren som själv är ljuset leda dig och med sitt ljus spräcka alla ”trollen” som byggts upp i en sådan relation du beskriver.

      Det tar tid att bygga nytt men det blir bara bättre och bättre, även när det kan kännas tungt och mörkt. För en bibeltrogen kristen känns givetvis ens skilsmässa jättesvår och måste få bearbetas. Och var kan man bearbeta den om inte bland andra kristna?

      Ett superheja från mig och oss andra som fattar vad du berättar!

      ”Så hög som himlen
      är över jorden,
      så väldig är hans nåd
      över dem som vördar honom.” (Från Ps 103)

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s