En vän till mig berättade att hon häromdagen fått en ångestattack på bussen. Hon hade gråtit högljutt och inte vetat vart hon skulle ta vägen. Bussen var full med människor som inte kan ha undgått att höra, men ingen frågade hur läget var eller erbjöd sig att hjälpa på något sätt. Den upplevelsen av att alla låtsades som ingenting förstärkte min väns ensamhetskänslor och ångest.

Sverige har beskrivits som världens ensammaste land. Vi värderar oberoendet, självständigheten och valfriheten. Relationer tycks utbytbara och ”jag, mig och mitt” tycks vara det viktigaste i världen.

Frida Park skrev i våras en tänkvärd text på temat i Dagen. Tyvärr tycker jag att hennes analys missar någonting viktigt. Hennes poäng är att familjen är samhällets viktigaste enhet, och hon pratar om hur vi ska skapa ett gott samhälle, men utan att nämna församlingen en enda gång.

Men ska vi prata om ensamhet och gemenskap ur ett kristet perspektiv så måste vi tala om församlingen. Pratar vi bara om kärnfamiljen så missar vi poängen och exkluderar en massa människor. Jag tror att familjen är viktig, och jag hoppas på att få barn en dag – men vi är först och främst kallade in i en ny familj, Guds familj. Jesus själv säger, när människor frågar om hans familj, att ”den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Församlingar som delar med sig, där det finns singlar, par, ensamstående, barnfamiljer, människor från olika länder, med olika språk, klassbakgrund och intressen… Gemenskaper där omsorg och omtanke är viktigare än blodsband. När jag blev dumpad och inte visste vart jag skulle ta vägen men inte klarade av att vara ensam i det läget, i en ny stad där jag varken hade min familj eller särskilt många vänner, var det just människor i församlingen som jag kände att jag kunde ringa. Folk som såg till att jag fick i mig något, bad för mig och som erbjöd en sängplats. Det är kristen gemenskap. En gemenskap som vågar stötta när någon mår dåligt, dela med sig av pengar när någon har det tufft ekonomiskt och som bär varandra i bön och vardagsbestyr.

Församlingen är världens hopp! I mig finns en längtan efter en långsiktig, vardagsnära församlingsgemenskap. Längtar du med mig?

Sara har tidigare bloggat här på Hela Pingsten om Sverige och ensamhet utifrån dokumentären ”The Swedish Theory of Love”, och Jonas Melin har skrivit om församlingen som en familj här på Barnabasbloggen.

För ett tag sedan var jag på fest. Jag dricker sällan alkohol men den här kvällen hade jag druckit en mellanöl. Det var en rolig fest och jag hade bra samtal med sköna människor. Mot slutet av kvällen frågar en bekant om jag vill ha vodka. Jag tackar nej och hon respekterar det. Efter en stund frågar en annan bekant om jag vill ha. Jag tackar än en gång nej – och då kommer tjatet. Va, varför inte? Ska du inte ha? frågar han, gång på gång. Jag tackar återigen nej, men behöver göra det flera gånger, allt mer bestämt tills jag till slut förmodligen uppfattas som irriterad och snäsig, och personen som tjatar ger upp.

Det här inlägget är till dig som blir tjatad på att dricka fast du inte vill, till dig som tjatar på andra att dricka, till dig som har eller har haft missbruk och till dig som påverkats eller påverkas av andras missbruk. Alkoholnormen är så otroligt stark i vårt samhälle att man uppfattas lätt som avvikande om man väljer att avstå. Jag vill lyfta att det finns goda skäl att avstå, och goda skäl att kritisera vår kulturs alkoholkonsumtion. Här följer några sådana skäl.

1. Solidaritet med utsatta människor. Det här borde räcka som argument, det borde vara vårt huvudargument till att vara restriktiva med alkohol. Man räknar med att ungefär 700 000 personer i Sverige har ett riskbruk av alkohol, varav 320 000 personer är i ett faktiskt beroende. Stora siffror – och detta enbart i Sverige. Solidaritet med utsatta människor är ett av Bibelns huvudteman, och det faktum att alkohol ställer till det för så otroligt många människor borde få oss att tänka till kring vår alkoholkonsumtion.
2. Hälsa. Alkohol ställer till det otroligt mycket hälsomässigt, både fysiskt och psykiskt. Vi behöver vara rädda om våra egna och andras kroppar. Kristen tro handlar inte om att förneka kroppen och dess behov, utan om att vi är skapade som kroppsliga varelser och att Gud möter oss som just sådana. Våra kroppar är skapade av Gud, dyrbara och bärare av Guds ande.
3. Miljö och enkel livsstil. Det här är samma anledning som till att att dra ner på kött och annan lyxkonsumtion, att det helt enkelt inte är något vi behöver. Även detta är en solidaritets- och omfördelningsfråga. I en värld med begränsade resurser är det vårt ansvar att prioritera det människor faktiskt behöver.
4. Vikten av att odla karaktär. Karaktär handlar om att kunna säga nej och kunna säga ja utifrån en integritet och trygghet i oss själva och i Gud. Vi behöver lära oss att vara förebilder i ”allt vi säger och gör”. Jag vill i allt kunna vara en förebild för människor runt omkring mig, och särskilt för barn och ungdomar i min närhet. Jag vill visa på en annan väg än alkoholkulturens, jag vill leda dem jag leder på Guds andes väg.

Därför, var inte ovisa, men förstå Herrens vilja
och bli inte berusade av vin, för det är att slösa bort livet
men bli fyllda med Ande

Egen tolkning av Efesierbrevet 5:18

Så vad kan vi då göra åt den här normen och det här problemet?

1. Tacka nej till alkohol. Denna uppmaning ligger i linje med Ef 5:18 där Paulus uppmanar till att inte dricka sig berusad.
2. Tjata inte på att andra ska dricka. Nedan följer en film från IQ om det absurda i alkoholtjatet, det tjat som jag utsattes för på festen jag skrev om i inledningen. Det är lätt att tro att alkoholtjat bara förekommer bland ungdomar men jag har upplevt normen som starkast på universitetet och i yrkeslivet, bland vuxna människor, även bland de som är mer än dubbelt så gamla som jag.
3. Uppmuntra andra som väljer att avstå helt i sitt beslut. Om du väljer att dricka måttligt – välj att se det som något positivt att någon annan väljer att avstå helt, i stället för att gå i försvarsställning och försvara ditt beslut att dricka. Uppmuntra den som avstår. På festen jag var på märkte en kollega till mig att jag tyckte det var jobbigt att bli tjatad på. Hon drog mig åt sidan, gav mig en kram och uppmuntrade att jag sa nej när jag inte ville. Det gjorde mig väldigt glad.
4. Läs på om droger och missbruk. Jag tror att kunskap är viktigt. Ofta stöter jag på personer som tror att cannabis är helt ofarligt men som aldrig har hört talas om drogutlösta psykoser. På samma sätt blundar vi gärna för alkoholens konsekvenser. Att ha kunskap är en grund för att kunna göra ett val kring hur man vill förhålla sig till alkohol.
5. Våga fråga! Våga lägga dig i andras liv och fråga om du är orolig att någon har ett riskbruk av alkohol. Det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite. En undersökning från IQ-initiativet visar att under semestern så dricker nästan 4 av 10 alkohol varannan dag under semestern. Det är vanor som kan vara svåra att komma ut ur i höstens vardag. Och vem som helst kan drabbas av alkoholism. En föreläsare jag lyssnade på sa att ”för varje alkis du ser på stan så finns det sju osynliga”. Vem som helst kan bli alkoholist.
6. Engagera dig i människor som drabbas av eget eller andras missbruk. Under några månader jobbade jag med kvinnor med en tung missbruksproblematik. Det var månader som var viktiga för mig i att se hur alkohol och droger förstör en människas liv – och hur otroligt svårt det är att ta sig ut. Är man väl inne i ett tungt missbruk är nästan hela ens liv och sociala kontaktnät präglat av det missbruket, och det är svårare att börja ett nytt liv ju äldre man blir, och ju längre man levt i missbruket. Här behövs församlingen! Vi behöver vara en annorlunda, nykter gemenskap som bjuder in människor som behöver ett nytt, sunt sammanhang. Att avstå från något ger också tid, kraft och pengar för att engagera sig för något annat.