Author Archives: Emma Andersson

Reflektioner kring Agenda 2030

pexels-photo-235615.jpeg

Häromveckan var jag på fortbildningsdag med jobbet. Den handlade om FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, och hur vi som folkhögskola kan arbeta för dessa. Agenda 2030 handlar om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och tar upp bland annat fattigdoms- och hungersbekämpning, jämlikhet och klimatfrågor. Viktiga grejer, helt enkelt!

Superviktiga frågor och jag är väldigt glad och tacksam över att få arbeta på en skola som tar de här frågorna på allvar och som ger möjlighet till fortbildning kring det.

Under och efter dagen hade jag en hel del funderingar och det här blogginlägget innehåller en del av dem. Under dagen pratade jag och mina kollegor om skuld och skam kring miljöförstöring och att allt för mycket ansvar läggs på individen. Åsikterna om ifall skuld är en vettig grogrund för förändring gick isär, och alltifrån åsikten ”det hjälper inte att skuldbelägga individen” till ”vi förstör miljön med vårt sätt att leva och därför ska vi känna skam” lyftes.

Här började jag fundera kring vår kulturs oförmåga att hantera skuld. Vi vet att vi är skyldiga, att vi gör fel, men vi tar ofta avstånd från skuldbeläggande, för vi vet inte hur vi ska hantera skulden. En kultur som inte kan erkänna skuld kan inte heller erkänna förlåtelse, upprättelse och en väg framåt. Här tror jag att ett kristet förhållningssätt visar på en annan väg. Vi erkänner att vi har syndat, mot Gud och mot varandra, och vi tar också emot förlåtelse, av Gud och av varandra. Read the rest of this entry

Gud eller staten

pexels-photo-25963

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.” (Upp 7:9f)

Den senaste tiden har fokus riktats mot USA och vad presidenten håller på med där. Mitt i Donald Trumps tal om att göra Amerika great igen och att sätta den amerikanska starten först har tankar kring Gud och nationen snurrat i mitt huvud. På hemmaplan har vi återinförd värnplikt vilket också är en anledning att fundera kring de här frågorna.

I 1930- och 40-talets Tyskland blandades stat och tro allt mer ihop, till den grad att den tyska lutherska kyrkan allt mer blev en nazistisk propagandamaskin. (För den som vill fördjupa sig är Eric Metaxas roman om Dietrich Bonhoeffer ett hett tips.) Historien visar tydligt att det som kristen finns en stor fara i att blanda ihop Guds rike med nationalstaten. Staten är en avgud som det är fruktansvärt lätt att tillbe. Många gånger har vi närmare till att tro att staten ska rädda oss när det krisar än att Gud ska göra det.

I kontrast till detta har vi evangeliet om Jesus. Evangeliet är till sin natur gränsöverskridande. Det finns inga kristna länder, begreppet är i sig självt motsägelsefullt, och vårt mål eller vår längtan ska aldrig vara att skapa ett sådant land. Vårt mål är att tillbe Gud med syskon ”från alla folk och stammar och länder och språk.” Read the rest of this entry

Inför julhelgen

winter

För ett år sedan funderade jag på om jag skulle klara av att fira jul. Jag gjorde bibelskolepraktik och hetsgrät över stängda gränser. Runt den tiden skrev jag nedanstående text. Jag hade önskat att den ett år senare skulle ha blivit inaktuell. Det har den inte.

För två veckor sedan funderade jag på om jag över huvud taget skulle klara av att fira jul i år. För att jag går sönder av att bekänna mig till en Gud som föddes in i den här världen och blev ett flyktingbarn, och samtidigt leva i ett Europa och i ett land som stänger ute människor som är på flykt. Jag går sönder av den diskrepansen.

Jag har landat i att jag ska fira jul i år. Jag är evigt tacksam för det julen innebär: oändligt tacksam för friden, freden och försoningen som Jesus kommer in i den här världen med. I en trasig, mörk och brusten värld, ska vi fira jul, och påminna varandra om att ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Och att det är sant, även när ”människorna älskade mörkret mer än ljuset.” I en värld där nationer bygger murar och inför gränskontroller vill jag bekänna mig till Guds rike, som inte har taggtrådsstängsel eller ID-kontroller, som visar på en annan väg.

Jag går sönder. Kanske mest för att jag är en bräcklig människa i en brusten värld, kanske också för att jag ibland får dela Jesu hjärta för samma värld.

God jul, vänner. Skickar med samma sång som varje år ringer i mina öron vid den här tiden.

Låten jag skickade med är FOLKs Rebellen Jesus.

Vi vaktar vår värld med vapen och lås, vi vaktar allt vi äger
och varje år vid juletid ger vi gåvor till varandra
och kanske ger vi något till den fattige
om vår givmildhet tillåter
men om någon av oss skulle ställa frågan
om varför det finns fattigdom
får vi lida som rebellen Jesus

Read the rest of this entry

Inför adventsfastan

pexels-photo-52907

Det finns mer gott i bön och fasta och i den rättfärdiges välgörenhet än i den orättfärdiges rikedom. Det är bättre att ge allmosor än att samla skatter av guld…
(Tobit 12:8, Tillägg till Gamla Testamentet)

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
(Jes 58:6-7)

I de stora traditionella kyrkorna är advent, liksom veckorna innan påsk, en fastetid. I min egen tradition av svensk frikyrklighet är jag inte van vid bruket att fasta på samma sätt, men allt mer upptäcker jag behovet av att välja bort och säga nej till saker för att kunna välja och säga ja till annat. ”Människans enda fri- och rättighet som människa är, att hon har rätt och frihet att på eget ansvar efter egen vilja välja sig Herre” för att citera Sven Lidman i en av de vackraste texter som någonsin skrivits. Detta är människans frihet: att välja sin Herre. Vad eller vem som ska vara vår Herre och styra våra liv kan vi i någon mån välja, i vår vardag. Read the rest of this entry

När livet inte blir som vi har tänkt oss

pexels-photo-26691Efter Sarahs och Micaels celibatinlägg och Andreas inlägg om äktenskapet vill jag komplettera med ytterligare ett perspektiv. Inte för att kritisera, utan för att bredda våra perspektiv på relationer.

Bakgrunden till det här inlägget är att jag i mitt arbete möter kvinnor som varit eller är utsatta för våld i nära relationer. I min yrkesroll ingår det att stödja uppbrottsprocessen, en process som många gånger är livsviktig. Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem som har kallats en global epidemi och många gånger handlar det om liv eller död för de här kvinnorna, och även för barnen i de fall det finns barn inblandade.

Samtidigt som att det här något jag börjat konfronteras med i min vardag, så tror jag på äktenskapet. Jag tror på livslånga, kärleksfulla relationer där vi älskar, betjänar och underordnar oss varandra. Vi måste kunna ha två eller tre tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tro på äktenskapet och samtidigt stödja människor där relationer har gått sönder.

Ytterligare en aspekt av detta är att vi lever i ett samhälle som ibland uttrycker en ganska skev syn på vad kärlek är. Lyssna exempelvis på låten ”Every Breath You Take” och fundera på vilken bild den ger av en kärleksrelation. På en utbildningsdag med jobbet användes just den låten för att illustrera hur makt och kontroll är grunden i en våldsrelation. Jag tror inte att den låten, eller en hel del annan populärkultur för den delen, speglar en sund romantisk relation.  Read the rest of this entry

Vi är alla tiggare



Vi är alla tiggare. Nakna och fattiga föds vi in i den här världen, och ingenting får vi ta med oss dit vi går.

Jag är nyfödd och skriker och ber desperat andra att ta hand om mig. Mina föräldrar gör det, för att det är djupt nedlagt i människan att vilja fylla andras behov, särskilt barns. Jag föds som tiggare, beroende av andras nåd.

Jag är 19 år gammal och glömmer min plånbok på biblioteket i studentstaden där jag inte hade lärt känna en kotte, förutom mitt ex som jag inte vågade ringa och be om hjälp. Jag knackar på hos en kompis till en kompis som var ungdomspastor i Pingstkyrkan och som bjuder mig på te och lånar mig pengar till nytt tågkort så jag kan ta mig hem och tillbaka dagen därpå när biblioteket är öppet och jag får tillbaka min plånbok. En tiggare, beroende av andras nåd.

Jag är 22 år gammal och ligger på min säng och gråter. Gråter för att han jag höll av mest av allt inte ville ha mig, inte den gången. Vänner tröstar så gott de kan, lyssnar på mitt oändliga ältande, dricker te med mig, går och simmar med mig för att få mig att tänka på något annat, kramar mig, ringer och kollar läget. En vän från Rumänien som tigger på dagarna bor hos oss några dagar, kramar mig, tar hand om min disk och ger av sin kärlek och omsorg. Jag är en tiggare, beroende av andras nåd.  Read the rest of this entry

Om global nästakärlek

emma andersson

”Älska din nästa som dig själv.”

Jag tror att de flesta människor tycker att ovanstående citat är fint och så, att om människor levde så skulle vi ha en fantastiskt mycket bättre värld, om vi faktiskt lärde oss att älska varandra. Däremot tror jag ibland att vi gör budet om nästakärlek mycket mindre än vad Gud vill.

I höstas pågick en politisk debatt i Danmark kring frågan ”Vem är min nästa?” En minister drog förminskandet av nästakärleken till sin extrem när hon menade att syriska flyktingar inte skulle vara hennes nästa, och att Jesu bud endast skulle innebära att vi ska vara lite extra snälla vid våra familjemedlemmar. Detta är dock tvärt emot Jesu undervisning, och Jesus är enormt tydlig med att kärleksbudet inte bara kan gälla dem vi lever tillsammans med (”Ska ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek.”).

Jesus berättar en liknelse om en man som är på vandring. Mannen blir överfallen, rånad och misshandlad, och lämnad åt sitt öde. Människor med andligt anseende och socialt kapital går förbi honom, men en samarier, vilka judarna inte hade mycket till övers för i övrigt, tar sig an honom. Jesus lyfter inte upp de skenheliga  som föredömen, utan samariern, och ger gång på gång kängor till den religiösa eliten och hävdar att ”horor och syndare ska komma före er till Guds rike.”

Read the rest of this entry