När vår vila går ut över någon annan

rest

Den enes bröd är den andres död. Den enes död är den andres bröd. Jag vet inte riktigt hur det där uttrycket går i sin originalform.

I mitt intresse för ett enklare liv borta från Mammons värld är jag med i några grupper på sociala medier, läser en del bloggar och träffar en del folk med liknande intressen. Fokus ligger för de flesta att jobba för andra och för pengar och hemifrån så lite som möjligt. Tiden och energin önskar man istället lägga på familjen, hemmet, fritidsintressena. Livet är till för att levas, inte jobbas.

Men det finns två läger. Jag ska generalisera rejält:

Den ena gruppen flyttar ut på landet och jobbar och jobbar och jobbar, men inte för ett företag. De satsar på självhushåll, har djur, odlar, kånkar vatten, tillverkar sina egna kläder, saftar och syltar. Kanske lever de i någon form av kollektiv för det krävs nästan för den livsstilen. Många saker behövs, det är massor att göra, man går upp tidigt på morgonen och lägger sig sent om kvällen. Men man känner sig fri för man har lämnat staden och den moderna livsstilen.

Den andra gruppen satsar på vila. Frihet är för dom att slippa jobba, laga mat, diska, tvätta. För en medelsvensk är det ganska enkelt. Säljer man det man äger i Sverige och jobbar ihop lite pengar kan man flytta till något varmt sydostland. Man reser till andra sidan jordklotet i hopp om att komma undan hetsen i Sverige: köphetsen, jobbhetsen, julhetsen. Väl där tar man seden dit man kommer (kanske var det därför man flyttade dit?) och ökar platsens arbetstillfällen, som turister gör. Där har man råd med att gå på restaurang varje dag och softa i hängmattan medan städerskan städar, tvättar och diskar. Du behöver inte ens köra bil själv. Jätte bra. Vad är hemligheten?

Billig arbetskraft.

Jag är själv uppvuxen tidvis så. I Indien hade vi en kvinna som kom och städade och tvättade (för hand). Mor lagade mat och jag fick diska, för att jag inte skulle bli bortskämd, och när jag blev äldre tog jag så småningom över och gjorde allt hushållsarbete.

Tikki, kvinnan som jobbade åt oss längst, behövde det där arbetet. Hon var ensam med fem barn, mannen var alkoholist, de bodde i ett rum på 8 kvm och lagade mat på trappen. Hon fick 500 rupies i månaden (100 kronor) för folk sa till oss att inte betala mer än vad som var indisk standard. Det var mer än indisk standard. Vi hade tre nästan tomma rum och en hink tvätt om dagen. Hennes andra arbetsgivare hade ett fyravåningshus fullt med möbler, och flera hinkar tvätt och ett kök fullt med disk. Där var hon 8 timmar om dagen och fick 1000 rupies i månaden. Det var den inkomst hon skulle försörja sina 5 barn med. 1500 rupies. Det är ungefär vad en levnadslön i Indien ligger på för en person. Det visste jag inte då.

Nu vet jag att hon hade det bra och var lyckligt lottad. För hon var ”privatanställd”. Annat är det för de flesta, särskilt på turistställen. Där är de migranter, de som arbetar åt oss västerlänningar som plötsligt blivit rika pga växelkursen. De har inga rättigheter och inget skydd. De kan bli av med jobbet, kastas ut ur landet, bli sexuellt utnyttjade, vara obetalda. Ingen bryr sig.

Så vad är vila?

När det som gör att du kan vila är att en annan tvingas slita ut sig?

Lösningen är inte att byta ut en konsumtion till en annan. Den enes bröd är den andres död. Den enes död är den andres bröd.

Det gäller i alla livets sfärer.

Vi sliter ut människor, jorden, djuren, naturen, skogen, havet, för att vi ska ha saker, kläder, hus, vila, ett gott liv. Och till och med när vi vänder oss emot svenssonlivet och lämnar allt, vänder vi bara från krona till klave och gör samma sak – fast vi tror att vi är fria.

Vi kommer aldrig loss om vi inte söker Guds vilja, lever enkelt och samtidigt gör rätt för oss.

 

About suri

I study art and myself right now, am a teologian, a vegan, freelance webdesigner and amateur photographer. Longing always to celebrate mass, live in cloisterlike environment with thinkalike believers, for the birthpaions of the world to end, and to see the Lord Jesus Christ face to face. Born in 88 and hoping to give full value to the true meaning of living. May the Lords peace be with you / Sunniva

Posted on 8 december, 2016, in Ekonomi och social rättvisa and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 8 kommentarer.

  1. Mycket klokt och nödvändigt inlägg.

    Gilla

  2. ”mannen var alkoholist”

    Huvudproblemet.

    Det kan inte hjälpa honom eller hans familj att man tar över hans ansvar.

    Hjälpa hans familj under hans tillfrisknande kan man givetvis göra. Skicka med henne mat till barnen så hon kan använda inkomsten till annat?

    Om han avtvingar henne pengar till alkohol får man hjälpa till med en separation tills han kvicknar till. Erbjuda henne och barnen rum i ens eget hushåll. Ganska lätt om man redan antällt henne?

    Gilla

    • Ja så kan man tänka. Bra saker!

      Just i detta fall hade mannen ett bra jobb i stora staden en natts resa därifrån och var aldrig hemma. Dock skickade han inga pengar utan söp upp dom. Så det hon tjänade gick direkt till barnen. Hon fick det bättre sen, han fick levercancer och dog och då fick hon en efterlevandepension från företaget han jobbade åt. Hon fortsatte jobba lite ändå men då kunde de yngsta barnen få gå längre i skolan och hon kunde tillsammans med äldsta sonen som fått ett jobb i en affär spara pengar till döttrarnas hemgift.

      Bakom varje tjänare finns ett liv.

      Gilla

      • Tack för ett verklighetsförankrat svar. Skönt att hennes äldsta son fick ett arbete.

        Jag skulle vilja veta mer om hur det funkar i Indien.

        Du skriver:”Det var mer än indisk standard” om lönen som ni gav er tjänarinna.

        Vem satte standarden?

        Var den knuten till klass (kast) eller yrke (kast….)

        Han som hade större hus fick ge mer till henne. Var lönen baserad på storleken på huset eller antalet timmar hon arbetade?

        Gilla

        • Hm. Det beror mkt på kast men oxå på klass. De var fattiga och då var det ingen som brydde sig vilken kast de kom ifrån egentligen. Jag tror de var ngn blandkast med brahminer i släkten till och med och det skulle kunna gjort lite skillnad i lönen. Jag vet inte säkert hur det var i just detta fall för jag var liten då. Brahminer får generellt lite lite mer lön för saker men de kan då tex inte städa toaletter. Om en brahmin tar ett sudrajobb byter han typ tillfälligt kast och blir behabdlad därefter. Vissa kan dock ha lite mer respekt för en brahmin. Vissa brahminfamiljer anställer bara (fattiga) brahminkvinnor att städa.
          Det finns en minimilön för fabriksarbetare satt av staten (500 rs i månaden!) men lönen för städerskor cykelrichaws och andra lågkastyrken sätts genom lokal pracis. Jag har märkt en välvilja hos folket att de vill att deras tjänare ska kunna leva på den lön de får.

          Gilla

          • Nu fick Ulrika gå till Wikipedia och repetera ”lite.”

            En Brahmin är alltså en högklassare (högkast) pga hög andlig status där titeln ärvs genom familjebanden (blodet).

            I Sverige är klass knutet till yrke och familjens yrke. Exempelvis kan en VD-son som inte gör ett jota för sin inkomst klassas högre än en städerska som gör det mycket trevligt i VD,ns arbetsmiljö, inklusive toaletter. När städerskan läser till sekreterare under kvällstid säger man att hon håller på att göra en klassresa.

            Har du märkt att det finns olika klasser inom den svenska ”andligheten”? 🙂

            Gilla

  3. Ja. Att präster och pastorer värderas högre än andra. Man talar i vissa kretsar om andligt ledarskap. Och rent ekonomiskt följer man världens system med låglön till städerskan och höglön till biskopen. Oavsett om städerskan är ensam fembarnsmamma och biskopen har utflugna barn.

    Gilla

    • ” Att präster och pastorer värderas högre än andra”

      Inom vissa samfund kan det verkligen vara så. Vanskligt att peka ut samfund generellt men visst har jag som uppvuxen inom EFS (en gren av Svk) märkt att Pingstvänner varit någonting ”mer” än oss lågkyrkliga. På senare år har jag tagit emot troendedopet i en EFK-församling (en baptist/helgelse-gren) men ”attans” vad det verkar svårt att göra sej hörd ändå…En gång född EFS,are kanske alltid förblir en sådan i de högkarismatiska kretsarna? 🙂

      På senare år har ju nu pingstvännerna blivit bräckade av trosförkunnelsens intåg. Försöker man möta en från någon av trosförkunnelsen delta (där även nyjudaister och nykatoliker kommer ifrån) och man talar om att man i grunden är från EFS får man en blick som säger ”så du är från Mars”

      Nu säger inte detta allt förstås. Pastorn som döpte mej är ytterst älskvärd på alla sätt och en av det äldre gardet som inte sätter sej på några höga hästar. Han är dock lite svår att hålla kontakten med då han har halva hjärtat i Brasilien och bokstavligen befinner sej mesta tiden där.

      Det finns trosförkunnelseförsamlingar där de flesta arbetar gratis och hela galoppen hamnar i fickan på ledarna.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: