Fundera på om du känner igen den här typen av samtal:
-Vilken kyrka går du till?
-Lite olika, jag har väl gått en del till kyrka A…men sen var många som drog därifrån så plötsligt kände man inga längre. Sen har jag hängt en del i kyrka B…
-Jaha, så du är med i kyrka B?
-Nja…med och med, jag har väl gått dit på gudstjänsterna men känns som att det är svårt att komma in där. Folk är redan så tighta. Sen är jag egentligen med i en hemgrupp i kyrka C, men jag kan inte komma dit så ofta, och jag känner inte dom andra så bra…
För några av oss finns det en stark längtan att verkligen hitta en församling där vi kan få slå ner rötterna, bygga djupa relationer och få ge ut av de gåvor som Gud har lagt ner i oss. Men det är komplicerat: vi kan vara brända av kyrkan på en mängd olika sätt, när vi väl besöker en ny gudstjänst kan det vara så att ingen hälsar och man vet inte hur man ska ta sig in i gemenskapen. Det kan också vara så att man känner av en likriktning och en form man behöver passa in i för att bli accepterad.
För andra av oss ser vi mest de olika kyrkorna som ett smörgåsbord av verksamheter där vi kan plocka lite av varje och där vi deltar när och var det passar oss. Det är inte så konstigt. I resten av samhället är det så det fungerar. Vi konsumerar varor och tjänster och ingen kräver av oss att gå in i ett troget tjänande där vi förväntas ge utan att veta om vi får tillbaka. Jag är formad av det, och det kan vara så att vi är flera.
Men vad tänkte Gud med församlingen? Hur ville Han att den skulle leva? Vi får en hint i 1 Korintierbrevet 12:14-18 “Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.”
Det verkar alltså som att det här med kroppen som Jesus pratar om är ganska långt ifrån att konsumera olika verksamheter i kyrkan. När Jesus pratar om kroppen menar han att vi som kristna är tänkta att leva tillsammans på ett sätt där vi till och med sitter ihop som kroppsdelar i en kropp. Att Han har lagt ner gåvor i oss som gör att vi kommer bidra på massor av olika sätt i en gemenskap och där vi till och med får växa in i ett beroende av varandra. Vi måste inte bli perfekta för att kunna ingå i kroppen, eller ha allt på plats i våra liv. Vi behöver bara våga ge den en chans. Sorgligt nog kan det vara så att vi i församlingen vill forma alla till att bli en hand eller ett öga och det gör att det kan bli svårt för ett ben eller en arm att passa in. Som församling behöver vi nog vidga vyn och våga se mångfalden som Gud har lagt ner i hans folk.
Så hur komplicerat det än är med kroppen, Guds församling, så tror jag att den är ett sätt som Gud visar sin kärlek till oss på. Han har gett oss möjligheten att bli en del av en gemenskap som kan bli så djup att vi bli som kroppsdelar i en kropp. Där vi får bära varandra, dela sorg och glädje och tjäna med våra gåvor. Där själavård får bli en församlingskultur och där vi får gestalta Guds kärlek för världen.
Hela Pingsten 