Author Archives: Marie Larsson

Hycklar-Svensson

Om vi börjar spåra idéerna som genomsyrar vårt svenska samhälle kommer vi snart börja fascineras över den, ehm, rikedom av kontrasterande världsbilder och tankesystem som ryms inom Svenssons tänkande. Ta en situation där du t.ex. upptäcker att din pojkvän är otrogen. De flesta i den situationen skulle reagera med ilska och tycka att ett sådant beteende var felaktigt. Så länge du inte lever i något slags ‘öppet förhållande’ skulle du nog skriva under på att en kärleksrelation är exklusiv och att exklusiviteten är en av grundbultarna i den. Om någon frågade dig varför du tycker att det är fel att din pojkvän är otrogen, skulle det kanske låta såhär: ”Det är klart att det är fel! Det bara ÄR det, det vet ju alla, det är inte okej att göra så”. Det vi kanske inte spontant gör i det här fallet är att spåra den idéen/värderingen tillbaka till var den kommer från. Inte alla i den här situationen skulle säga: ”Sverige har sedan långt tillbaka räknats som ett kristet land byggt på kristna värderingar och jag har den här värderingen för att det står i Bibeln: du ska inte begå äktenskapsbrott. Detta trots att jag själv inte räknar mig som kristen. Men jag lever ändå i en tid som fortfarande präglas av sitt kristna arv.”

Read the rest of this entry

Vad som gäller i slutändan

Jag brukar i vanliga fall blogga om apologetik – vilka skäl vi har för att tro – men idag kände jag att jag ville skriva om ett helt annat tema: att älska människor. Man skulle kunna tycka att det är ett ämne som är lite gjort. Men jag tycker ändå att ibland är det läge att komma tillbaka till varför vi gör saker. För min del kan ett exempel vara apologetik – vad är syftet med alla argumenten för Guds existens? Varför läser jag bibeln varje dag?  Har jag inte med mig kärleken i det jag gör så är det mycket som tappar sitt syfte. Egentligen allt. Ett klassiskt uttryck är ”man kan vinna en diskussion och förlora en människa”. Alltså: man kan vara en besserwisser som har alla svar men gör jag det med syftet att krossa någon med mina argument så fyller de ingen som helst funktion. Det ärar inte Gud, ingen kärlek når fram och ingenting är egentligen vunnet.

Personligen måste jag ständigt hålla håll på min egen stolthet och vinningslystnad. Den riskerar verkligen att ta över ibland och då får jag helt enkelt be Gud om förlåtelse, vända om och lära mig från det.

Detta är ett mycket väl citerat bibelord men kan ändå inte lyftas fram nog:

om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.  Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. 1 kor 13

Det verkar alltså inte spela någon roll om jag gör en massa goda handlingar ens, kärleken måste finnas med som en grund för och syfte med allt vi gör.

Read the rest of this entry

Vad avgör den moraliska kompassen och vad är alternativen?

När jag var 19 år gammal och på riktigt började undersöka de olika världsbilderna ordentligt blev en sak tydligt; konsekvenserna vi drar ut från varje världsbild säger någonting om den. Om vi till exempel tar karma-tanken så går den ut på att det vi ger ut kommer tillbaka och den livssituation vi är i har vi förtjänat genom hur vi levde i vårt förra liv. På vissa sätt kan det ju låta rimligt, att vår livssituation till stor del avgörs av våra egna val. Men granskar vi det närmare så kan det bli märkligt. Om då en fyraårig tjej från Nepal säljs som sexslav till en bordell i Indien för att hennes föräldrar är så fattiga – är det för att hon i sitt förra liv levde moraliskt förkastligt? Har hon alltså förtjänat sin situation? Det här säger något om hur en idé leder till en viss konsekvens och där vi måste ta ställning till både idéerna och handlingarna de leder till.

När vi ska försöka reda ut frågan ”Finns det rätt och fel rent objektivt?” så kan vi börja med att titta på alternativen:

  1. En moral som är helt subjektiv
  2. En moral som är gemensam för varje kultur (kulturrelativism)
  3. En moral som är objektiv och som gäller för alla människor

1 –  Subjektiv moral – Det som är rätt för dig är rätt för dig och det som är rätt för mig är rätt för mig. Här bestämmer var och en över sin egen moral. En ganska postmodern tanke. Var och en gör som den känner för och ingen kan kritisera någon annan. Väldigt vanlig i Sverige och verkar ju väldigt tolerant till en början. Tills man skrapar lite på ytan.

Om du stjäl min dator kommer jag inte längre tycka att det är okej att det ”är rätt för dig”. Det är ju fortfarande fel för mig och det trumfar på något sätt över. En del säger då: ”så länge man inte skadar någon annan” så kan man ha sitt eget rätt och fel. Problemet är ju när vi inte är överens om ifall någon har blivit skadad eller inte. Vems definition gäller och hur bevisar du att du har fått ett krossat hjärta för att den man älskar varit otrogen? Varför skulle ”otrogen” ens vara något som är fel? Read the rest of this entry

Vill du konsumera kyrka eller bli en del av kroppen?

three-d-1781597_1280

Fundera på om du känner igen den här typen av samtal:

-Vilken kyrka går du till?

-Lite olika, jag har väl gått en del till kyrka A…men sen var många som drog därifrån så plötsligt kände man inga längre. Sen har jag hängt en del i kyrka B…

-Jaha, så du är med i kyrka B?

-Nja…med och med, jag har väl gått dit på gudstjänsterna men känns som att det är svårt att komma in där. Folk är redan så tighta. Sen är jag egentligen med i en hemgrupp i kyrka C, men jag kan inte komma dit så ofta, och jag känner inte dom andra så bra…

För några av oss finns det en stark längtan att verkligen hitta en församling där vi kan få slå ner rötterna, bygga djupa relationer och få ge ut av de gåvor som Gud har lagt ner i oss. Men det är komplicerat: vi kan vara brända av kyrkan på en mängd olika sätt, när vi väl besöker en ny gudstjänst kan det vara så att ingen hälsar och man vet inte hur man ska ta sig in i gemenskapen. Det kan också vara så att man känner av en likriktning och en form man behöver passa in i för att bli accepterad.

Read the rest of this entry

Myten om den neutrala världsbilden

pexels-photo

Har du någon gång hört folk säga något i stil med: ”Jaha, du tror på Gud, själv tror jag inte på något”? Denna typ av kommentar gör att vi som är kristna lätt får känslan av att vi har lagt till något extraordinärt till verkligheten och därför har en bevisbörda att leva upp till. ”Om du tror på en gud så är det DU som måste kunna bevisa att han finns!” Men är det verkligen så? 

Jag ska nu göra ett försök att reda ut hur det här med VÄRLDSBILDER fungerar och vad som är deras betydelse. I apologetikens värld är frågan om världsbilder något som är grundläggande för att förstå en mängd andra saker som har med sanning att göra. Jag vill börja med ett påstående: Alla människor lever en sanning. Vad vi tror om världen och hur vi tolkar den, påverkar hur vi lever våra liv och vilka val vi gör.

En som kallar sig kristen kan ha en uppsättning idéer om Gud men sen leva som att det inte finns någon Gud och att det istället är en själv som är herre över sitt liv. På samma sätt kan en som inte kallar sig kristen eller tror på någon högre makt ändå leva som om en viss idé är sann som egentligen hör till paketet Teism (Kristendom, judendom, islam). Det kan handla om att man lever som om det finns något som är rätt och fel rent objektivt. Read the rest of this entry

”Hur kan du tro på Gud? Han syns ju inte!”

Borde inte Gud visa sig tydligare? Allt annat som vi tror finns är ju sådant som man kan se och ta på. Är inte det här superkonstigt, att vi kristna säger oss ha en relation med någon som inte är en fysisk person? Lite som en låtsaskompis, tänker nog en del. Eller tror vi att Gud faktiskt HAR visat sig? Och hur då i sådana fall?

Detta är något jag tänkte att vi skulle kika lite närmare på; Frågan om Guds fördoldhet, som den så fint brukar kallas. Jag har personligen fått diskuterat det här ämnet många gånger och det är ju inte helt enkelt, men man måste ju börja i någon ände. Så jag tänkte att vi börjar här: skapelsen.

Anthony Flew, en av de mest kända ateistiska filosoferna som under hela sitt liv aktivt argumenterat mot Guds existens började till slut tro på Gud, till stor del utifrån argumentet om finjustering: ”I now believe there is a God…I now think it [the evidence] does point to a creative Intelligence almost entirely because of the DNA investigations. What I think the DNA material has done is that it has shown, by the almost unbelievable complexity of the arrangements which which are needed to produce life, that intelligence must have been involved in getting these extraordinarily diverse elements to work together” Många forskare har dragit samma slutsats. Kan det vara så att vi människor har förmågan att känna igen design när vi ser den? Att det i universum finns tecken på att någon har tänkt till och skapat en komplexitet och en ordning? Jag tror att ju mer vi upptäcker av den här världen desto mer kommer vi också komma närmare dess ingenjör. Här har vi en pusselbit.

Read the rest of this entry

Är sanningen relevant?

Hej, jag heter Marie och är en av de nya bloggarna här på Hela Pingsten. Jag kommer skriva om lite av varje, men ofta kommer det nog handla om Apologetik. ”Vad är det?” kanske du undrar då! Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om vad man som kristen har för skäl att vara just kristen. Varför kan vi tro att det är sant? Precis som Paulus tycker jag att vi som kristna är de mest ömkansvärda bland människor om det vi tror på inte har någonting med verkligheten att göra. Till exempel om Jesus faktiskt aldrig har uppstått. Hur mysigt vi än har det i kyrkan och hur fina de kristna värderingarna än är. Om den kristna tron inte håller att ifrågasättas måste vi lämna den.

Idag tänkte jag tänka lite högt kring frågan om sanning. Kan det finnas en sådan? Spelar den någon roll? Och då menar jag inte en sanning i subjektiv mening där var och en väljer sin egen sanning. Utan Sanningen med stort S, en objektiv sanning som finns där oavsett hur vi människor upplever den eller vad vi tycker om den. En sanning kring alla de stora frågorna om vad som orsakade universum, om det finns en Gud, vilka vi människor är, meningen med livet, om det finns en objektiv moral och alla andra stora frågor där vetenskapen inte riktigt räcker ända fram. Read the rest of this entry