Att hitta hem!

Gästinlägg av Nathalie Pettersson.

Jag har i hela mitt liv varit en sökare. Vem är jag? Vad är mitt syfte i livet? Vad är meningen med allt? Testat mig fram med samma resultat: rastlöshet, ångest och förvirring. En del känner säkert igen vad jag pratar om, andra inte.

Spirituellt finns det många vägar att gå. Speciellt idag när vi har tillgång till det mesta via internet. Jag började experimentera med det andliga för några år sedan. Desperat efter sanning och förklaring. Det involverade meditation, yoga, rening av chakran, kallande på andliga vägledare, jag besökte ett medium och jag tillbad naturen. Fina ord om kärlek och fred, men ganska så egocentriskt och innehållslöst.

Jag mådde sämre och sämre, min värld blev mörkare, förvirringen ökade, allt kändes tomt och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag visste ju att världen var upp och ner, men jag förstod inte varför. Allt jag testade kändes bara tomt. Oändligt tomt och utan substans. Jag hade absolut ingenting att hålla fast i. Det enda jag ville ha var sanning. Läkarna erbjöd mediciner. Psykologer erbjöd typ mindfulness.

Mitt i detta hade Rasmus blivit frälst och jag var så arg. Arg på att han hade fått uppleva det jag hela livet sökt och längtat efter. Arg för att han fick frid och inte jag. Jag var rädd för vad folk skulle säga och tyckte bara att livet var så orättvist. Jag avfärdade det länge och körde på med mitt gamla, med samma dåliga resultat som innan.

Efter att jag till slut desperat bad till Gud att snälla hjälpa mig så öppnade jag Bibeln. Och där fann jag något jag inte väntade mig. Tröst. Hopp. Nåd. Och sanning. Det jag alltid sökt efter låg där öppet för mig. Det var som att krypa upp i en förälders trygga famn och all smärta försvann. All rädsla och förvirring försvann. Det var så oändligt befriande att släppa mitt kontrollbehov och lägga allt i Guds händer.

Det var lite som i Emil i Lönnerberga och avsnittet med Linas tandvärk. Hon gråter av smärta men vägrar att gå till mannen som kan dra ut den. Hon hoppar hellre från tak och springer bakom hästar för att bli smärtfri, än att gå till den som de säger kan hjälpa. Till slut får hon erkänna sig besegrad och går till smeden med sin värkande tand och säger ynkligt ”Här är jag”. Efteråt är hon fri och lättad. Man kan säga att jag är Lina, tandvärken min själs smärta och smeden är Gud.

Jag förstår att en del kan tycka att detta är konstigt. Men när man väl lägger sitt liv i Jesus händer så blir det oftast en radikal förändring. Man slutar dricka, lägger ner nikotinet, slutar svära, ber bordsbön och omvärderar sitt liv. Mycket av detta kommer som en naturlig del av tron.

Allt händer inte på en gång, det går upp och ner, man faller ibland. Det är heller ingen fas som kommer gå över. Människor tar avstånd och undrar vad som händer. Man får frågor man inte kan svara på och blir ibland hånad. Många tycker att man ska hålla sin tro privat, och vara lite lagom sådär. Allt detta står för övrigt beskrivet i Bibeln som en av följderna av att följa Jesus. Han själv och de flesta av apostlarna blev till och med dödade på grund av hans budskap. Ett budskap som säger att vi inte ska leva av denna världen.

Döm min förvåning när jag förstod att det finns massor av människor som genom sin tro hjälper de i nöd och helar de som är sjuka! Som viger sina liv till att älska sin nästa med allt vad det innebär. Som har gåvor som står beskrivna i Bibeln. Fantastiskt. Jag som innan trodde att kristna bara gick på gudstjänst på söndagar och drack kaffe efteråt.

Jesus säger att han är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern än genom honom. Vi ska förneka oss själva, plocka upp vårt kors och följa honom. Vi ska gå på jorden så som Jesus gick på jorden, vi ska göra det han gjorde. Vi ska inte samla skatter på jorden utan i himlen, och så vidare. Allt detta vill jag, och tänker jag, leva efter. Varje dag. Det får litegrann kosta vad det kosta vill. Min tro är en gåva från Gud och jag tänker förvalta den på bästa sätt jag kan.