Gud eller staten

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.” (Upp 7:9f)

Den senaste tiden har fokus riktats mot USA och vad presidenten håller på med där. Mitt i Donald Trumps tal om att göra Amerika great igen och att sätta den amerikanska starten först har tankar kring Gud och nationen snurrat i mitt huvud. På hemmaplan har vi återinförd värnplikt vilket också är en anledning att fundera kring de här frågorna.

I 1930- och 40-talets Tyskland blandades stat och tro allt mer ihop, till den grad att den tyska lutherska kyrkan allt mer blev en nazistisk propagandamaskin. (För den som vill fördjupa sig är Eric Metaxas roman om Dietrich Bonhoeffer ett hett tips.) Historien visar tydligt att det som kristen finns en stor fara i att blanda ihop Guds rike med nationalstaten. Staten är en avgud som det är fruktansvärt lätt att tillbe. Många gånger har vi närmare till att tro att staten ska rädda oss när det krisar än att Gud ska göra det.

I kontrast till detta har vi evangeliet om Jesus. Evangeliet är till sin natur gränsöverskridande. Det finns inga kristna länder, begreppet är i sig självt motsägelsefullt, och vårt mål eller vår längtan ska aldrig vara att skapa ett sådant land. Vårt mål är att tillbe Gud med syskon ”från alla folk och stammar och länder och språk.”

Förra söndagen firade jag gudstjänst i Norrköping. Temat för gudstjänsten var Kärlekens väg – mission och någonting  grep tag i mig. Vi sjöng tillsammans O store Gud på våra olika modersmål och jag blev djupt berörd. Gud är intresserad av hela mänskligheten, av alla folk, av varje människa. Och ändå finns det så många människor som lider nöd i världen och så många människor som aldrig har hört talas om Jesus. Det skulle inte behöva vara så. Gud är intresserad av hela världen och  vi kan få ta del i det uppdraget, i Guds mission.

Vi är kallade till någonting större: Guds rike. Att fastna vid våra nationalstater och gränser är minst sagt problematiskt. Nationen vill ha vår tillbedjan och vara vårt hopp. Människor är beredda att ge sina liv för staten. Staten är i sin tur den som står för trygghet och välfärd. Missförstå mig rätt, jag är helt för välfärd och att vi delar med oss till varandra genom exempelvis skattesystemet – men det finns också något bedrägligt med att staten lätt tar Guds plats. Ibland är vår syn på staten farligt nära Trumps.

Det blåser iskalla nationalistiska vindar över vår värld. Låt oss som kyrka vara annorlunda, sätta vårt hopp till en annan kung: Jesus, och ett annat fosterland: Guds rike, som inte har gränskontroller eller taggtrådsstängsel utan som säger till människor av alla folk och stammar och länder och språk: Välkommen hem!