Svettpärlor tränger fram genom porerna på den nötta huden av en krigare. Dem förstör fräschhetskänslan av nytvättade kläder och även kroppen som hade smorts med de där dyra väldoftande oljorna efter morgonbadet. Det är inte värmens fel utan adrenalinet som obarmhärtigt pulsar ut i kroppen likt slagen av timpani-pukorna i Richard Strauss “Sonnenaufgang”. Blodådrorna vid tinningen har svällt upp och förvandlats till förvridna mörkblå daggmaskar. Det var ju inte sådana här problem som han skulle ha att göra med, tänkte han tillsammans med alla andra tankar som slogs för att få hans totala uppmärksamhet. Framför sig har han den där märkliga mannen i trettioårsåldern. Han observerar att mannen har märken i ansiktet efter slag och blekheten vittnar om en turbulent natt.
Det börjar bli svårt att svälja, gommen känns torr. Tanken på att vinet och frukterna på silverfatet väntar på honom i skuggan i palatsträdgården gör honom ännu mer frustrerad. Igår morse låg han vid samma tidpunkt på den nya divanen från Florens. Tjänarna hade burit ut och ställt även den i trädgården för mer än två timmar sedan. Han suckar djupt och kvicknar till ur dagdrömmandet med ett litet ryck då folkmassan utanför börjat skrika slagord igen. Den där mannen som folket verkar ha retat upp sig på så förfärligt står fortfarande kvar på precis samma plats, som en lydig hund – tänkte han. Men blicken han gav var allt annat än lydig. Han kände igen den, han hade sett den förr – men var. Hjärtat slog fortfarande hårt och intensivt från insidan av den vältränade bröstkorgen så att det syntes på utsidan av kläderna. Hans ärr som gick längs vänstra sidan av bröstet värkte i samband med den tunga hjärtklappningen. Det var då han mindes. Ett fälttåg för många år sedan i Germania, den tiden innan han blivit befordrad till Praefectus urbis. Framför sig hade han en germansk hövding på knä som visste att han snart skulle komma att avrättas. Hans bundsförvanter låg i hundratal runt omkring honom, nedhuggna i leran. Även fast han förlorat nästintill allt, och snart även sitt liv så var det som att han med sin blick talade om att han ändå hade vunnit. Till och med då gladiuset trängde in i hans kropp och livet började lämna honom så höll han kvar blicken tills dess att han sjönk ihop.
Åter igen påminde folkmassans aggressivt eskalerande slagord att han måste agera. Han hade redan fått varningar från Rom, skulle det ske fler upplopp så var hans position i fara, tanken om att behöva bli legionär igen fick det att knyta sig i magen. Huvudet kändes som att det skulle implodera av spänningarna. Mannen, han med den där blicken, heter tydligen Jesus och är en alldeles vanlig jude. Massan av människor utanför skanderar att han ska avrättas då han kallar sig för kung. Han är sannerligen provocerande med sina konstiga motfrågor och märkliga svar, men mer än så är det inte, han har inte gjort något som han kan dömas för.
I frustration frågar Pilatus honom igen “Så du är alltså en kung?” varpå Jesus svarar “Det är du själv som kallar mig kung. Men jag har fötts och har kommit hit till världen för att berätta om det som är sant. Alla som älskar sanningen lyssnar till vad jag säger.”
Pilatus stirrar på Jesus och avslutar med att säga :
“Vad är sanning?”
Essensen i kristendomen
Det du just läste är ett stycke ur det 18:e kapitlet i Johannesevangeliet, jag har dramatiserat det en aning och även försökt att få dig som läsare att sjunka in i huvudet på Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren och prefekten som var till synes ytterst ansvarig till dödsdomen av Jesus. Den här berättelsen, speciellt det som urartar i kapitel 19 är nog bland de mest kända delarna från bibeln, om det är så att du inte känner igen detta så är det bara att hålla utkik efter dina kristna facebookvänner så ska du nog se att det kommer näst intill spammas om denna händelse om någon vecka då påsken drar igång.
Vanligtvis så lägger läsaren nästan allt fokus i denna berättelse på korsfästelsen och uppståndelsen av Jesus, vilket inte är så konstigt då det är essensen i kristendomen, dvs det som förenar alla kristna rörelser och riktningar. Men nu då det inte är påsk, och för att jag är en sån rebell, så vill jag fokusera Pilatus ovan sistnämnda citat.
Är alla vänsterpartiets väljare kommunister?
Om “Vad är sanning?” var en relevant fråga för honom i den tiden och den kontexten vad är det då inte i vårt sammanhang idag. Uttryck som “fake news” eller “jag röstade på/stöttar person X för den säger som det är” är något som i allra högsta grad präglar vår samtid. För att bryta ner det ännu mer konkret så är frågor som invandring, huruvida det är rätt, fel, för mycket, för lite. Eller Islam, betyder det fred och är världens mest feministiska religion, eller finns det systematisk inbyggd hederskultur och våldsbejakning. Är det så att media, eller som andra säger PK-media, inte tar upp vissa frågor som gör att t.ex. Trump vinner, Brexit går igenom eller politiska partier som SD växer, är alla deras väljare rasister, är alla vänsterpartiets väljare kommunister, är feministiskt initiativ exkluderande och extremistiskt, är Sverige ett jämställt land?
Köna dagisbarn
Har människan något att göra med klimatförändringarna, eller är det en lögn? Ska vi sluta äta kött, sluta dricka mjölk, djuren blir förtryckta och förslavade, hur blir det då med bönderna, och med benskörheten, alla hycklande veganer borde sluta flyga till Indien istället, sluta handla på HM och köp absolut inte elektronik som inte är rättvisecertifierad för då stöttar du barnarbete utöver att du belastar klimatet, men det är ju bättre det än att dem får jobba som prostituerade.
Hur är det med identitetsfrågan, borde vi sluta att köna dagisbarn och säga blomma om jag råkar säga pojke eller flicka till någon, kan man bestämma sitt fysiska kön med sina känslor, kan jag i så fall känna att jag är en annan nationalitet, ålder eller art och fysiskt bli det? Vad är kärlek? Gränser, sociala konstruktioner, man och kvinna, hen och hyn, monogamt, pluralistiskt, instinkt, artens överlevnad, samtycke, våldtäkt, abort, allas rätt till liv?
Ställningstaganden
Det här är frågor och påståenden som vimlar runt i vårat samhälle idag och jag antar att du, som orkat läsa så här mycket text, stött på något eller några av dessa. Om du tycker att det är viktigt att ha åsikter och ta ställningstaganden så blir den logiska följden att du, precis som Pilatus, ställer dig själv frågan: Vad är sanning? Och utifrån din slutsats försöker leva efter den.
Men det förutsätter såklart att sant och falskt existerar över huvud taget. Så vi benar ut det lite snabbt först.
Jag hävdar att påståendena:
a) “Det finns inget som är sant” och b) “Allt är sant” är falska. Om det inte finns något som är sant så är det inte sant att “det finns inget som är sant”. Och då vi motbevisat det första påståendet så faller därmed även det andra.
Alltså, sanning och icke-sanning existerar. Skönt. Men hur ska vi veta vad som är sant? Fundera på alla de ovan nämnda frågorna och påståendena och försök att fundera på om du kan hävda att ditt ställningstagande är objektivt moraliskt sant, och skriv gärna en kommentar om hur du kommer fram till detta.
Jag ser fram emot ditt svar 🙂
Hela Pingsten 