Bloggarkiv
Moral är inte vetenskap, Christer Sturmark
Skärmdump från SVT Opinion
Jag måste ta och skriva en bok om det moraliska Gudsbeviset alltså. Inte bara är det något jag diskuterat flitigt med ateister (bland annat i denna bloggs kommentarsfält), utan som aktivist för fred och rättvisa är moraliska sanningar mycket viktigt för mig, och insikten om att dessa måste vara övernaturliga och enbart existera om Gud finns är något som går rätt i linje med min passion för karismatisk, mirakulös aktivism.
Därtill talar det moraliska Gudsbeviset rätt in i vår kultur: vi vill å ena sidan tro att Guds existens är irrelevant eller motbevisad, och å andra sidan benhårt tro på moraliska sanningar om mänskliga rättigheter, jämställdhet, antirasism, demokrati och så vidare. Om dessa tankar inte går ihop – vilket jag tycker är uppenbart – så är det en väldigt bra anledning för det svenska kollektiva medvetandet att tänka om.
Jag skrev för inte så länge sen om ateistprofeten Christer Sturmark och hans framgångar i det svenska medielandskapet. Hans syn på moral är oerhört intressant. I ett samtal med teologen Joel Halldorf (se nedan) sa han att han är ”agnostisk” vad gäller objektiv morals existens. Han menade att det inte är omöjligt för objektiva moraliska värden att existera i ett universum utan Gud (han jämförde de med primtal, som han som matematisk platonist menar existerar oberoende av oss), men han visste inte om de fanns.
Begränsar kristendomen människors frihet?
Nytt avsnitt av Jesusfolket! En god, duktig kristen svär inte, super inte och ligger inte runt. Fy vad begränsande! Eller? Vi pratar om hur sann frihet kan vara att binda sig till något gott, och hur den liberala, kapitalistiska betoningen på frihet faktiskt kan leda till förtryck.
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Vad är sanning?
Quod Est Veritas?
Svettpärlor tränger fram genom porerna på den nötta huden av en krigare. Dem förstör fräschhetskänslan av nytvättade kläder och även kroppen som hade smorts med de där dyra väldoftande oljorna efter morgonbadet. Det är inte värmens fel utan adrenalinet som obarmhärtigt pulsar ut i kroppen likt slagen av timpani-pukorna i Richard Strauss “Sonnenaufgang”. Blodådrorna vid tinningen har svällt upp och förvandlats till förvridna mörkblå daggmaskar. Det var ju inte sådana här problem som han skulle ha att göra med, tänkte han tillsammans med alla andra tankar som slogs för att få hans totala uppmärksamhet. Framför sig har han den där märkliga mannen i trettioårsåldern. Han observerar att mannen har märken i ansiktet efter slag och blekheten vittnar om en turbulent natt.
Det börjar bli svårt att svälja, gommen känns torr. Tanken på att vinet och frukterna på silverfatet väntar på honom i skuggan i palatsträdgården gör honom ännu mer frustrerad. Igår morse låg han vid samma tidpunkt på den nya divanen från Florens. Tjänarna hade burit ut och ställt även den i trädgården för mer än två timmar sedan. Han suckar djupt och kvicknar till ur dagdrömmandet med ett litet ryck då folkmassan utanför börjat skrika slagord igen. Den där mannen som folket verkar ha retat upp sig på så förfärligt står fortfarande kvar på precis samma plats, som en lydig hund – tänkte han. Men blicken han gav var allt annat än lydig. Han kände igen den, han hade sett den förr – men var. Hjärtat slog fortfarande hårt och intensivt från insidan av den vältränade bröstkorgen så att det syntes på utsidan av kläderna. Hans ärr som gick längs vänstra sidan av bröstet värkte i samband med den tunga hjärtklappningen. Det var då han mindes. Ett fälttåg för många år sedan i Germania, den tiden innan han blivit befordrad till Praefectus urbis. Framför sig hade han en germansk hövding på knä som visste att han snart skulle komma att avrättas. Hans bundsförvanter låg i hundratal runt omkring honom, nedhuggna i leran. Även fast han förlorat nästintill allt, och snart även sitt liv så var det som att han med sin blick talade om att han ändå hade vunnit. Till och med då gladiuset trängde in i hans kropp och livet började lämna honom så höll han kvar blicken tills dess att han sjönk ihop.
Åter igen påminde folkmassans aggressivt eskalerande slagord att han måste agera. Han hade redan fått varningar från Rom, skulle det ske fler upplopp så var hans position i fara, tanken om att behöva bli legionär igen fick det att knyta sig i magen. Huvudet kändes som att det skulle implodera av spänningarna. Mannen, han med den där blicken, heter tydligen Jesus och är en alldeles vanlig jude. Massan av människor utanför skanderar att han ska avrättas då han kallar sig för kung. Han är sannerligen provocerande med sina konstiga motfrågor och märkliga svar, men mer än så är det inte, han har inte gjort något som han kan dömas för. Read the rest of this entry
Vad avgör den moraliska kompassen och vad är alternativen?
När jag var 19 år gammal och på riktigt började undersöka de olika världsbilderna ordentligt blev en sak tydligt; konsekvenserna vi drar ut från varje världsbild säger någonting om den. Om vi till exempel tar karma-tanken så går den ut på att det vi ger ut kommer tillbaka och den livssituation vi är i har vi förtjänat genom hur vi levde i vårt förra liv. På vissa sätt kan det ju låta rimligt, att vår livssituation till stor del avgörs av våra egna val. Men granskar vi det närmare så kan det bli märkligt. Om då en fyraårig tjej från Nepal säljs som sexslav till en bordell i Indien för att hennes föräldrar är så fattiga – är det för att hon i sitt förra liv levde moraliskt förkastligt? Har hon alltså förtjänat sin situation? Det här säger något om hur en idé leder till en viss konsekvens och där vi måste ta ställning till både idéerna och handlingarna de leder till.
När vi ska försöka reda ut frågan ”Finns det rätt och fel rent objektivt?” så kan vi börja med att titta på alternativen:
- En moral som är helt subjektiv
- En moral som är gemensam för varje kultur (kulturrelativism)
- En moral som är objektiv och som gäller för alla människor
1 – Subjektiv moral – Det som är rätt för dig är rätt för dig och det som är rätt för mig är rätt för mig. Här bestämmer var och en över sin egen moral. En ganska postmodern tanke. Var och en gör som den känner för och ingen kan kritisera någon annan. Väldigt vanlig i Sverige och verkar ju väldigt tolerant till en början. Tills man skrapar lite på ytan.
Om du stjäl min dator kommer jag inte längre tycka att det är okej att det ”är rätt för dig”. Det är ju fortfarande fel för mig och det trumfar på något sätt över. En del säger då: ”så länge man inte skadar någon annan” så kan man ha sitt eget rätt och fel. Problemet är ju när vi inte är överens om ifall någon har blivit skadad eller inte. Vems definition gäller och hur bevisar du att du har fått ett krossat hjärta för att den man älskar varit otrogen? Varför skulle ”otrogen” ens vara något som är fel? Read the rest of this entry
Varför ateism och humanism inte går ihop
Christer Sturmark – en ateistisk humanist och därmed en logisk motsägelse?
I mitt öppna brev till Cissi Wallin skrev jag kortfattat om att ateismen inte kan motivera existensen av objektiva moraliska värden såsom jämställdhet, mänskliga rättigheter, humanism och så vidare. Naturligtvis finns det många ateister som tror att de är objektivt sanna, men de kan inte motivera det utifrån ateismen utan ”lånar” då idéer från den kristna tradition som kraftigt påverkat vårt samhälle. Om ateismen är sann existerar nämligen inte gott och ont, rätt och fel i någon objektiv mening, det är bara illusioner i det mänskliga medvetandet. Detta blogginlägg är till stora delar baserat på en dialog mellan mig och ateisten Johan Franzon i kommentarsfältet till det förra inlägget, där jag förklarar varför jag är övertygad om att ateism och humanism inte går ihop.
När man förnekar det övernaturligas existens får det en del konsekvenser i hur man ser på världen, såsom:
– Universum har inget syfte
– Mänskligt liv har inget syfte annat än det människor subjektivt hittar på själva
– Döden är det definitiva slutet
– Hela mänskligheten kommer till slut förintas
Teismen säger förstås motsatsen till detta. Min poäng med listan är inte ”se så sorglig ateismen är, därför måste den vara fel”, utan jag vill illustrera att naturalistisk ateism får flera konsekvenser. Tekniskt sett är det enbart förnekandet av Guds och det övernaturligas existens, men det leder till en rad idéer om oss, universum och den abstrakta verkligheten. På så sätt kan ateismen även leda till att man förnekar existensen av objektiva moraliska fakta. Låt mig ge två argument för det. Read the rest of this entry
Sju argument för Guds existens
Nytt avsnitt av Jesusfolket! Vi på Hela Pingsten tror att det finns en Gud, som ni säkert har märkt. Är det en blind tro utan bevis? Absolut inte! I detta live-avsnitt får ni höra fyra föreläsningar från Micaels ”Spiritual Q&A”-klass där han sammanlagt går igenom sju argument för Guds existens:
- Universum började existera
- Universum behöver en förklaring utanför sig självt
- Universum är finjusterat för liv
- Informationen i DNA är för komplext för att uppstå slumpmässigt
- Moraliska sanningar kräver en Gud för att kunna finnas
- Ateistisk naturalism är självmotsägande och irrationell
- Medicinskt verifierade mirakler sker idag
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Den sekulära skolan ljuger för barnen
God jul! Många av er har säkert läst historien om en kyrka i Åmål som på sitt Luciafirande i Kungsbergskyrkan instruerade barnen att inte sjunga de verser i ”Nu tändas tusen juleljus” som handlar om Jesus, samt ändra ”du stjärna över Betlehem” till ”du stjärna över alla oss”. Jag personligen är inte jätteförvånad över detta – de sommar- och julpsalmer som är populärast i ickekristna sammanhang tenderar att vara de som talar minst om Gud och Jesus. Det som slog mig som riktigt sjukt dock var att Lucia under föreställningen framställdes som ”en prinsessa som bodde i ett slott inne i skogen som en gång om året kom fram och visar sig med ljus i håret”.
Nu är det förstås inte meningen att denna mytologiska Luciabeskrivning ska uppfattas som historisk, men likväl är det absurt att en skola förordar att en historisk person ska framställas som ett sagoväsen fullständigt frikopplad från sin egen religiösa tradition. Det blir som att porträttera Martin Luther King som ett samiskt bergstroll eller Muhammed som en kinesisk drake. Och som min vän Peter Berndtsson påpekade: ”Om en rektor tror att det är en bra idé att ljuga för barnen om hur seder och traditioner uppstått, har någon verkligen misstolkat skolans bildningsuppdrag…”
That got me thinking. När jag ser tillbaka på min egen skolgång inser jag att skolan febrilt ljugit för mig i en strävan efter att upprätthålla sitt sekulära och religionsneutrala mandat. Lögnerna har i grund och botten berott på två saker: att en agnostisk utgångspunkt förväxlats med en ateistisk, samt att konsekvenserna av en ateistisk världsbild förnekats eller förvrängts. Låt mig förklara vad jag menar. Read the rest of this entry
Liberalernas motsägelser om religiösa friskolor
Jan Björklund. Foto: Frankie Fouganthin
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) har haft en stormig vecka sedan partiledare Jan Björklund den 11 september plötsligt ville välkomna SD in i den politiska värmen samtidigt som han och några ledande partikamrater argumenterade på DN Debatt för att nya religiösa friskolor inte ska få starta och att befintliga inte ska få utöka sina klasser. För detta anförs vad jag kan se endast ett argument: att konfessionella skolor kan försvåra integrering av nyanlända.
Bo Nyberg och Sven Magnusson från Kristna friskolerådet har skrivit en lysande sågning av förslaget, där de bland annat påpekar:
- Att Europakonventionen säkerställer att föräldrar har rätt att ge sina barn utbildning enligt deras egna religiösa och/eller filosofiska övertygelser, så Sverige måste gå ur EU för att driva igenom förslaget
- Det är inte en liberal position att staten har bättre koll på vad som är bäst för barn än föräldrarna
- De skolor som fått mest kritik för att väva in religion i undervisningen har inte ansökt om att vara konfessionella skolor, så man kommer inte åt problemet med förbud
- Det finns inget empiriskt stöd för att religiösa skolor skulle vara sämre på integration än andra skolor
- De som radikaliseras av islamism går ofta på kommunala skolor
- Läroplanen säger att dess värderingar överensstämmer med kristen tradition
Likaså har företrädare för kristna friskolor påpekat att de motverkar segregation på ett mycket effektivare sätt än många kommunala skolor, och Birgitta Olsson gick emot övrig partiledning och kritiserade hur de buntar ihop bra och dåliga skolor bara för att de har en gemensam konfessionell nämnare, något hon fått en del skit för den senaste veckan. Read the rest of this entry
Vi behöver mindre ateism – inte mer
Denna debattartikel skickades till Sydsvenskan men togs inte in.
Anders Ekström argumenterar i Sydsvenskan kultur (13/8) för att religiösa företrädare ska akta sig för att debattera politik, då religionen ska vara privat och inte försöka påverka samhällets regler. Bakom Ekströms text spökar myten om ateismens neutralitet, att det är rimligt att samhällsdebatten utgår från att Gud inte finns och därmed inte har någon åsikt om hur mänskliga samhällen ska se ut.
Men ateismen är en trosövertygelse och livsåskådning som alla andra, den är vare sig vetenskapligt bevisad eller ens särskilt populär. Knappt någon filosof eller seriös religionsdebattör skulle hävda att vi vet att Gud inte finns eller att Guds existens vore omöjlig, vilket därmed gör ateismen till en orimlig utgångspunkt i vilken diskussion som helst, inklusive den politiska.
I sin text erkänner Ekström existensen av objektivt sanna moraliska värden, såsom mänskliga rättigheter, jämställdhet och individens frihet. Men utifrån en ateistisk världsbild kan objektiv moral egentligen inte existera och det finns inga garantier för att en ateist inte väljer att bli nihilist eller ansluter sig till ett etiskt system som Ekström och jag skulle tycka är avskyvärt. Read the rest of this entry
Sexuella övergrepp och relativismens kollaps
Usch vad trött jag blir på den vidöppna rasismen som ständigt gör brottslingars hudfärg till högsta prioritet. Brottslingar behandlas extremt olika i det offentliga samtalet om de är vita eller mörkhyade, både när det gäller sexövergreppen på festivaler här i Sverige och skjutningarna i USA. Att sexuella övergrepp är ett patriarkalt problem som till en enormt överhängande del begås av män hamnar i bakgrunden när debatten istället centreras kring huruvida polisen ”Peppe” har rätt i hur många av förövarna som var flyktingar. För det är ju viktigt att utvisa pojkar till krig om de är utlänningar, infödda pojkar som våldtar till höger och vänster däremot ska aldrig utvisas.
Jag är upprörd, som ni märker. Och inte bara på rasismen förstås, utan på de vidriga övergreppen. Det är en upprördhet som delas av många. På sociala medier har jag sett åtskilliga som uttalar sin avsky över de män och killar som tafsar och våldtar, kommentarer som ”det är ALDRIG okej att tafsa på någon annan!” och allehanda förslag på straff som förövarna bör få. Fullt förståeliga reaktioner, som också visar något jag har insett sedan flera år tillbaka: ingen är egentligen moralisk relativist.
Moralisk relativism lär att ingen moralisk regel är objektivt sann för alla människor, vad som är sant för dig och behöver inte vara sant för mig. Moral anses ofta enligt relativisten ha uppkommit genom sociobiologisk evolution och är kontextuellt bundet till en individs eller ett helt samhälles kultur och normer. Av praktiska skäl kan man vilja upprätta lagar med straffsystem för att reglera mänskligt beteende, men i ontologisk mening är inte någon handling mer god eller ond än någon annan, all moral är subjektiv. Read the rest of this entry
Är ateism mer moraliskt än Gudstro?
Glada föreläsare!
Jag och min käre vän och kollektivkamrat Johannes Widlund, som jag ju delar podd med, blev inbjudna förra veckan till Kaggeholms folkhögskola för att tala om tro, tvivel, teism, ateism och världsbilder. Vi talade en timme var inklusive Q&A och det var väldigt spännande att få höra frågor och tankar från Kagges elever, varav de flesta inte var troende:
I slutet av min del av föreläsningen fick jag en kommentar som jag tänkte skriva lite om här, 1:00:50 i videoklippet ovan. Eleven menade att religion bygger murar istället för broar, och även om ateister inte är perfekta människor så påstår religionen att dess väg är den rätta och att de religiösa är lite bättre än andra – och det är fel.
Jag påpekade att det påståendet i sig förstås hävdar att irreligiositet är den rätta vägen och att ateister åtminstone på ett intellektuellt plan är bättre än andra. Därmed är det självrefuterande. Påståendet att det är fel att mena sig ha rätt kan per definition inte vara rätt. Read the rest of this entry
Varför samvetsfrihet inte är en helt vrickad idé
Debatten om samvetsfrihet har blossat upp igen efter att Kronobergs landsting ville utreda om barnmorskor ska kunna vägra att utföra en abort (så att en annan barnmorska gör det istället) om det går emot deras samvete. Detta har fått väldigt mycket kritik, många betonar att om man inte vill utföra abort ska man inte bli barnmorska överhuvudtaget, och varnar för att detta öppnar dörren för att rasister inte vårdar mörkhyade och annan omoralisk samvetsfrihet.
Det förra är en rätt fair invändning, om man blundar för de barnmorskor som invandrar från länder som redan har samvetsfrihet (vilket en hel del länder har). Det senare argumentet är sämre: samvetsfriheten är ju i de flesta fall reglerad till vissa områden, och historiskt tenderar vi att inspireras av dem som agerat på sitt samvete snarare än på order istället för att anklaga dem för att subtilt stödja rasister. Grunden till den här debatten handlar helt enkelt om att många inte tycker att abort är det minsta omoralisk utan tvärtom en mänsklig rättighet, medan många förespråkare för samvetsfrihet tycker abort är omoraliskt. Kan vi mötas någonstans? Min kollektivkamrat Johannes bloggar om detta idag:
”[O]m det är någonting vi alla borde kunna vara överens om när det gäller abortfrågan så är det att den är komplex. Förundrad frågar jag i mitt stilla sinne om dessa högljudda debattörer verkligen tycker att hela frågan kokar ner till om kvinnor har rätt till sin egen kropp eller inte, när det så uppenbart handlar om mer saker. I mångas ögon barn, till exempel.
Fram med pekpinnarna och syndakatalogerna!
Budord
Ni skall hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren. – 3 Mos 22:31
Bibeln dryper av pekpinnar och syndakataloger. Bara i Moseböckerna finns över 600 bud om vad vi ska och inte ska göra. Detta är inget som upphör i Nya Testamentet, hela Bergspredikan, Rom 12, Gal 5, Ef 4 med mera innehåller detaljerade pekpinnar och syndakataloger. Det finns en objektiv moralisk sanning som Herren har fastställt och som vi ska följa. På grund av vår synd kan vi inte följa dem i egen kraft, därför förlåter Gud oss i sin nåd, men denna nåd gör inte att det är okej att synda utan gör tvärtom så att vi helgas till att kämpa mot synden, som jag redan skrivit om här.
Att betrakta tillrättavisningar, uppmaningar och förbud som negativa enbart för att de är tillrättavisningar, uppmaningar och förbud, oavsett vad de gäller, är inte bara ologiskt utan oerhört destruktivt. Det är uppenbarligen något som kraftigt förhindrar det goda och som gynnar det onda. Om det är en ”pekpinne” att tala om för människor vad de ska göra, och en ”syndakatalog” att tala om vad de inte ska göra, ja då behöver vi utan tvekan mycket fler pekpinnar och syndakataloger för att skapa en rättvis, fredlig och hållbar värld.
Ta klimatkrisen som exempel. Ingen kan ha undgått att det råder en förlamande passivitet både i de politiska klimatförhandlingarna men också när det gäller privatpersoners omställning till en hållbar livsstil. Utsläppen av växthusgaser ökar, trots att vi känt till klimatkrisen i decennier. Vi borde gjort radikala förändringar för länge sedan, men de har uteblivit. Den tidigare chefen för FN:s klimatförhandlingar Yvo de Boer menar att vi troligtvis inte når tvågradersmålet på grund av denna passivitet. En global klimatlatastrof med förödande konsekvenser särskilt för de fattiga söder om Sahara, är närmast oundviklig.
I ett sådant scenario anser vi det vara fel att förmana människor för att de äter kött eller att säga åt dem att ta tåget istället för bilen. Förstår ni hur förödande det är? Vi måste omedelbart lägga av med att betrakta ”pekpinnar” som något negativt och avfärda aktivisters uppmaningar med att de utgör en ”syndakatalog”. För att rädda fattigas människors liv får vi inte tveka att ”förmana och tillrättavisa med allt eftertryck.” (Tit 2:15).
Det går visst att veta vad Gud vill!
Min gode vän Martin höll en predikan i min församling för ett tag sen om vem Gud är – att Han är mäktig, kärleksfull och omsorgstagande. Det slog mig att rubriken på hans predikan inte är självklar för alla. Många menar att det knappt går att veta vem Gud är, inte ens Bibeln kan berätta det för oss. Den innehåller bara en massa ”Gudsbilder” som är ofullkomliga och stundtals säger emot varandra. Att vi har en bild av Gud håller nog alla med om men här är poängen att ingen Gudsbild är helt sann, alla har brister – det finns inget rätt och fel. Detta gör att om någon menar sig veta hur Gud är och säger ”men Gud vill ju det här!” så tillrättavisar man denne med att förklara att ingen har sanningen, att när vi tror oss veta vem Gud är och vad Han vill är det bara en personlig bild av detta, ingen objektiv sanning. Slutsatsen blir att vi egentligen inte kan veta vad vi ber om när vi ber ”Ske Din vilja”. Det finns inget rätt och fel eller svart och vitt. Därmed blir man väldigt skeptisk till Bibeltolkningar som menar sig vara sanna samt profetior.
Hur hamnade det här tänker i kyrkan när det är helt och hållet obibliskt? Svaret är förstås att kyrkan är så sekulariserad och förvärldsligad att den importerat postmodern relativistisk teori och håller den för sann oavsett vad Bibeln säger (och eftersom den hävdar att Bibeln inte går att använda för att komma fram till sanningen och vad som är rätt gör det ju inte så mycket). För er som däremot vill gå den Bibliska vägen, följa Guds vilja till punkt och pricka och veta vad denna vilja innebär, kommer här ett Bibelstudium av en text som går emot tankesättet som jag beskrivit ovan:
Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. (1 Kor 2:6-8)
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
emilnorberg
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
