En sommar med tvångsdeporteringar

summer sunrise

Gästinlägg av Lisa Wulfsberg.

Sverige, juni 2017. Det är sommar och skolavslutning, tentaplugg och grill, första bad och längtan efter semester. Det är också tvångsdeporteringar, att inte på ett och ett halvt år ens fått ha ett första möte med migrationsverket, kristendomsprov för att bevisa sin tro, uppslitna familjer och så mycket oro och ångest inför framtiden.

I mars förra året var jag volontär på ett flyktingläger på en motorvägsavfart vid den kroatiska gränsen i Serbien. Mitt när vi var där stängdes Europas gränser. Om Stefan Löfven/Morgan Johansson/Anders Ygeman/alla andra politiker i Sveriges regering hade varit där då tror jag att det hade varit omöjligt för dem att låta rösta igenom den restriktivare flyktingpolitiken som de gjorde då, och att sedan hålla den så.

Om de hade stått där med dessa människor när beslutet kom att deras bussar skulle åka och de själva skulle bli kvar, om de hade sett den förtvivlan och maktlösheten som fanns i de människornas ögon, om de hade gråtit med dem som vi gjorde då, då hade de inte kunnat sova gott om natten om de hade varit med och stängt några gränser.

Men det är väl det som är problemet. De har inte varit där. De har inte varit på en motorvägsavfart i Serbien, de har inte tagit emot gummibåtar med traumatiserade människor som precis åkt en livsfarlig resa över Medelhavet, de har inte varit i Grekland på de stora fälten där människor eldar plast för att överhuvudtaget hålla sig någorlunda varma.

De har inte varit i Syrien när bomberna faller och faller och faller, de har inte sett sin pappa blir mördad framför dem eller suttit i fängelse i Libyen, de har inte lämnat allt och satsat allt för ett tryggare liv någon annanstans. De har inte skiljts från sin familj, fått sin ålder uppskriven eller haft ett utvisningsbeslut hängande över sig.

För hade de varit det, hade de inte tillåtit detta. Och har de det, och ändå tillåter detta, då har de tappat människokärleken totalt och helt fullständigt.

Vad ska man göra? Ingen aning. Men låt oss i alla fall inte vara tysta!

Lisa Wulfsberg är en 22-årig västkustälskande läkarstudent som längtar efter mer Jesus, mindre stress och en rättvisare värld.

About Hela Pingsten

Frälsning, mirakler och aktivism

Posted on 13 juni, 2017, in Asylaktivism och altruism and tagged , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: