Ensamhet och integritet i kommuniteten

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure

I söndags, på pingstdagen, deltog jag i gudstjänsten i Alsike kyrka där helgeandssystrarna från Alsike kloster bidrog till liturgin. Bredvid mig satte sig prästen och europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi pratade om livet och jag berättade om Jerusalemprojektet och hur vi förbereder oss för att starta en kommunitet med egendomsgemenskap.

Cecilia sa att det lät väldigt intressant men att hon aldrig skulle klara av det själv. Hon behöver integritet, bestämma själv när hon går upp på morgonen och vad hon har till frukost, vara privat. Hon var tyst en sekund och lade till med ett skratt: ”Det är väl därför jag inte har någon partner.”

Och det är just en sådan spänning vår kultur befinner sig i: extrem individualism, på ett sätt världen aldrig tidigare skådat, samtidigt som de flesta förväntas gifta sig och skaffa familj. Å ena sidan vill de flesta av oss bestämma själva över våra liv, å andra sidan vill de flesta av oss ha en livskamrat att dela hela livet med – vilket ofrånkomligen innebär kompromisser och samarbete.

Kommunitetsliv handlar om att behandla sin andliga familj som sin biologiska familj. Att inte bara lite halvfromt kalla sina medkristna för systrar och bröder, utan att faktiskt vara som syskon. Syskon som hjälper varandra ekonomiskt, delar livet och finns där för varandra.

Den stora utmaningen vad gäller kommunitet är inte att ge plats för andra i sitt liv och låta sin egen vilja underordnas andras ibland. Det kommer de flesta av er som läser ändå göra, eller åtminstone sträva efter att göra. Nej, utmaningen är att ge plats för andra i sitt liv som man vare sig har sex eller delar DNA med. Och tro mig, det är inte så himla svårt.

Med det sagt måste det finnas utrymme för ensamhet och integritet i kommuniteten, som i vilket hem som helst. En nyckel till detta är att de egna sovrummen respekteras som ostörda platser dit man kan dra sig tillbaka. Om det alltid gäller blir det sällan ett problem ens att man delar rum med andra. Det ska också kunna vara OK att ibland sitta för sig själv vid exempelvis måltider och processa saker utan att bli bombarderad med frågor.

Men precis som i vilken kärleksfull familj som helst, så kommer en välfungerande kommunitet att fråga hur de kan hjälpa om tillbakadragenheten pågår en längre tid. För dem som inte är gifta är det extra viktigt med en andlig mentor i kommuniteten som har förtroende och som kan prata om allt. Finns allt detta är det väldigt liten risk att kommuniteten stjäl ens integritet. Mindre risk än i många familjer faktiskt.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 10 juni, 2017, in Ekonomi och social rättvisa, Kyrka och teologi and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Ja, om man verkligen lever i sann kärlek och ödmjukhet är den samvaron lika bra som någon annan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: