Denis Mukwege: en pingstvän som förändrar världen

ÄNTLIGEN! ville jag utbrista med min bästa Gert Fylking-röst på Västerås tågstation för en timme sen, men svensk som jag var nöjde jag mig med att skriva det på Facebook istället. Den kongolesiske läkaren Denis Mukwege tilldelas årets Nobels fredspris, tillsammans med den kurdiska människorättsaktivisten Nadia Murad.

Jag fick upp ögonen för Mukweges fantastiska arbete redan 2009 när Kyrkornas globala vecka uppmärksammade naturresursers påverkan på konflikter. Jag satte mig in i DR Kongos horribla krig och hur de mineraler som används i vår elektronik göder krigsherrars maktkamp. På grund av detta startade jag och en vän sajten Rättvis elektronik och började föreläsa om vikten av att förändra elektronikindustrin i riktning gentemot Fairphone och liknande initiativ.

Konflikten i Kongo har skördat flest offer av alla konflikter sedan andra världskriget, och våldtäkt används som vapen. Mitt i detta förfärliga, blodiga mörker lyser Denis Mukwege och Panzisjukhuset som en strålande stjärna.

Sjukhuset är placerat i Bukavu, Sydkivus huvudstad, med högkvalitativ vård inriktad på att hjälpa våldtäktsoffer inte bara kirurgiskt utan även psykiskt och socialt. Över 50 000 våldtäktsoffer har fått vård de senaste 20 åren. Verksamheten har fått stöd från svenska organisationer som PMU och Läkarmissionen sedan många år.

Denis Mukweges far är pingstpastor och han har själv, likt de flesta kongoleser, en stark tro på Gud. Svensk pingstmission finansierade hans läkarstudier och PMU var med och byggde Panzisjukhuset på 90-talet. Mukwege är ett typiskt exempel på en pingstvän som engagerar sig för sina medmänniskor, vilket är det vanligaste uttrycket för pingstkarismatisk tro i världen idag. Idén om att karismatiska kristna bara bryr sig om livet efter detta och ignorerar sociala problem här och nu är en fördom baserat på ett fåtal personer. De flesta Andefyllda kristna vill, likt Mukwege, älska sin nästa och arbeta mot förtryck.

2015 predikade Mukwege på Nyhemsveckan, pingströrelsens största sammankomst i Sverige. Han sa då bland annat:

Vilken nåd, vilken nåd att få vara här… Jag tänker på hur många som har talat från den här talarstolen som har förändrat världen. Missionärer som verkligen har betytt något i vår tid, som har påverkat miljoner av kongoleser och många andra över världen.

Min far talade hela tiden om Lewi Pethrus och nu ikväll förstår jag lite bättre varför han gjorde det. En man med stora visioner, en man som levde lite före sin tid, en man med missionsvisioner för Kongo, Rwanda och Burundi och även överallt i världen.

När jag står här tänker jag också på missionärer som har predikat i mitt liv. Jag tänker på Oscar Lagerström som tillsammans med min far grundade församlingen i Bukavu. Jag tänker på alla de missionärer som gett sina liv för andra. Jag tänker också på min egen far som stod här i Nyhem 1984.

O, vad många böner som har stigit upp till Gud härifrån, för Sverige och olika missionsländer. Från den här platsen har det stigit upp böner för mitt älskade land och ikväll är det ett privilegium för mig att få stå här som en frukt av era böner. Min församling tillhör den kongolesiska Pingströrelsen Cepac, som har ungefär en miljon medlemmar, och den är en frukt av era böner. Panzisjukhuset är en frukt av era böner. Församlingen måste leva av bön.

Bibeln säger: ”var tacksamma”, och därför vill jag göra mig till tolk för alla mina landsmän och alla de som fått del av välsignelserna från era insatser, jag vill säga från hjärtat ett stort tack!

Mukwege räds inte från att ta sitt engagemang till politisk nivå. Han har många gånger kritiserat regimen för dess motstånd mot demokrati och för slapphäntheten gentemot dem som våldtar. 2012 utsattes Mukwege för ett mordförsök som förmodligen var politiskt motiverat. Men han fortsätter kämpa. Han vet att Gud är på hans och kvinnornas sida.

Det är inte mer än rätt att Mukwege får fredspriset, han och Panzisjukhusets övriga personal har gjort otroligt stora insatser för mänskligheten. Men kampen är inte över. Jag vill uppmana dig som läser detta att ge en gåva till Panzisjukhuset, och be för dem. Det är hög tid för ett nytt Kongo att resa sig ur askan!