Barriären mellan karismatik och socialt engagemang bryts samman

Förra veckan skrev Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar att invånarna som dödade missionären John Allen Chau gjorde rätt. Han kopplar samman mission, kolonialism och folkmord på ett förbluffande sätt, något som Aftonbladet inte vill ta avstånd ifrån. I respons till detta skrev Joel Halldorf i Expressen idag en riktigt bra krönika där han belyser hur den pingstmission hans egen familj har varit del av har stått för motsatsen till kolonialismens destruktivitet:

Missionärerna såg sig inte främst som företrädare för någon nation, utan predikade ett universellt frälsningsbudskap. Det är ingen tillfällighet att många av de visselblåsare som varskodde världen om kolonisatörernas grymheter var just missionärer. Historikern Michael Gladwin konstaterar att uppdraget relativiserade nationella och politiska lojaliteter, och gjorde deras verksamhet annorlunda än kolonisatörernas.

Det blir också tydligt i en annan av syskonens livsberättelse: Linnea Halldorf, [Joels farfars faster, min anm], reste till Kongo på 1920-talet. Hon blev kvar i 60 år, och grundade flera skolor. På helgerna tog hon paraply och en matkorg och vandrade till svåråtkomliga byar för att predika. Hennes uthållighet gav henne smeknamnet ”Kanyabuyange” efter namnet på en tålig afrikansk bergväxt.

Linnea var en av pionjärerna i pingstmissionen i Kongo, som fick ett huvudsäte i Bukavu. Här blev Mathayo Mukwege en av de första infödda pastorerna. När han gjorde hembesök hos sjuka åtföljdes han av sin son Denis, som nu började drömma om att bli läkare.

mukwege.jpg

Denis Mukwege, som tar emot Nobels fredspris på måndag, tackade svensk pingstmission för det de har betytt för hans verksamhet när han talade på Nyhem 2015, som vi tidigare har uppmärksammat här på Hela Pingsten. Och han är inte ett abnormt undantag från en pingströrelse som överlag är ointresserad för fred, miljö och rättvisa, tvärtom är ”progressiva pingstvänner” dominerande världen över.

Det är mest vi i västvärlden som insisterar på att göra en uppdelning mellan karismatik och socialt engagemang. Stefan Swärd befinner sig just nu på klimatmötet i Polen och skriver i Dagen om hur självklart det borde vara för karismatiska kristna att vårda Guds skapelse:

Evangelikal-karismatisk kristendom har ofta nedvärderat betydelsen av skapelsen i sin teologi… I den kristna bristen på klimatengagemang ser jag uttryck både för en dålig teologi med enögd bibelläsning men jag ser också uttryck för ett vetenskapsförakt. Även vetenskapen är en del av skaparens uppdrag, att vårda och sköta om planeten, vilket innefattar att använda våra gudagivna förmågor att utforska världen. Det kan mycket väl göras med utgångspunkt från en Gudstro och bibeltro…

En miljöengagerad kyrka som bryr sig om klimatet och den biologiska mångfalden, och att förena det med andra klassiska kristna hjärtefrågor som värnandet om familj och födda och ofödda barn, tro på helande och en bra sjukvård, det är möjligt – och riktigt – och en bra teologi.

rundSom min favoritteolog John Wimber sa: ”Den Helige Andes manifesterade närvaro och kraft mitt ibland oss är ofrånkomligt sammanbunden med Hans medlidande och barmhärtighet. Gud vill inte behandlas som ett smörgåsbord som vi kan plocka och välja från utifrån våra personliga preferenser.” Amen!

Det är detta som är Hela Pingstens vision: karismatik och aktivism i kombination. Här kan du läsa mer om den.

Missa inte heller Katarinas och Sarahs debattartikel om hur frikyrkan borde avsluta sin beröringsskräck med feministisk analys.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s