Fundamentalism, liberalteologi och politiska ställningstaganden – då och nu

Av Lars Gunther, ursprungligen publicerat på hans blogg itpastorn.nu.

Måste en teologiskt konservativ kristen också vara politiskt konservativ? Och måste teologisk liberalism gå hand i hand med politisk vänster och ”gröna/alternativa/libertarianska” värden (vara GAL, på GAL-TAN-skalan)? Numera kan man lätt förledas att tro att så är fallet, men bland det mest fascinerande jag upptäckt när jag studerar fundamentalism, evangelikalism och liberalteologi är att det inte är så. Backar vi 150 år är förhållandet snarare det motsatta. 1800-talets liberalteologi (den egentliga liberalteologin) var ”höger”. Den var socialt icke-progressiv. Den ville bevara ”samhällets ordning” och stödde exempelvis kejsarmakten i Tyskland. Förtryckande strukturer påtalades aldrig av den. Samhällsutveckling skulle ske genom att individer levde mer moraliskt. Den hade alltså ett renodlat fokus på individens ansvar för sina handlingar.

Liberalteologin tillkom bland de socialt välbeställda och den utformades för att inte stöta sig med deras sensibilitet, varken teologiskt eller politiskt. Fundamentalismen var från början åtminstone delvis företrädd av socialt progressiva ledare. Den väckelsekristna miljö i vilken den föddes hade ett stort socialt patos. I denna artikel tänker jag gå igenom något om hur dessa poler inom kristenheten sett ut historiskt och hur deras politiska orientering har omkastats.

Bibeltro

Guds församling har alltid haft en instinktiv bibeltro. Det syns i Nya Testamentet. Det syns i kyrkofädernas bruk av Bibeln. En formulerad bibeltro växte fram under 1600-talet. Den kom i två varianter, dels den lutherska och kalvinska ortodoxins, och dels den väckelsekristna. Ett exempel på en teolog från den lutherska ortodoxin som lärde att Bibeln var ord för ord dikterad av Gud är Johannes Gerhard (1582–1637). Ett exempel på de en reformert är François Turrettini (1623–1687). Han lärde att till och med varenda vokaltecken i den hebreiska grundtexten var inspirerade av Gud. Ortodoxin blev för det mesta allierad med överheten och stödde den politiskt.

Väckelseinriktade bibeltroende kristna var mer politiskt progressiva. Ett exempel är John Owen (1616–1683) som 1659 publicerade boken The Divine Origin, Authority, Self-evidencing Light, and Power of the Scriptures. Boktiteln säger ganska tydligt hur han såg på Bibeln. Owen är ett exempel  på 1600-talets nonkonformism, en rörelse som inte bara utmanade statskyrkan, utan också kungamakten och inom vars krets man före någon annan i Europa gav kvinnor och män likvärdig status, inklusive rösträtt och möjlighet att predika. De trodde på Bibeln, inte överheten!

Att använda några lösryckta verser ur Bibeln om lagar och överhet för att motivera orätt behandling av människor skulle ha drivit Owen och hans vänner till helig vrede. Guds ord står över människors lagar, hade de hävdat utan minsta uns av tvekan.

Nonkonformisterna ville ändra på saker. De var inte bevarare av status quo. Hos dem uppfanns den demokratiska principen om att varje myndig människa har en likvärdig röst. Det inspirerade sekulära filosofer att sedan tänka samma tanke. Nonkonformisterna införde yttrandefrihet. Därefter tog sekulära filosofer över också den tanken.

När det gäller egna insatser till praktisk hjälp, social omsorg med nutida ord, var de väckelsekristna bibeltroende oerhört aktiva. Pietisten August Hermann Francke (1663–1727) var inte bara församlingsledare och en noggrann teolog. (Hans bok Manuductio ad Lectionem Scripturae Sacrae–Manual för att läsa den heliga skrift, 1693, har en god genomgång som förekommer det som idag kallas historisk-grammatisk exeges.) Han drev barnhem och skolor. Han organiserade insamlingar för att hjälpa svenska krigsfångar i Ryssland efter Poltava. Franckes exempel följdes av många.

Liberalteologin

Liberalteologin växte fram under 1800-talet. Startskottet kan sägas vara när Friedrich Scheiermacher (1768–1834) gav ut Über die Religion, Reden an die Gebildeten unter ihren Verächtern (Om religionen, tal till de bildade om deras förakt [för religionen]), 1799. Boktiteln säger två saker som kan ses som utmärkande för det liberalteologiska projektet. (1) Det har kommit till bland och för de välutbildade. (2) Dess ansats är apologetisk, att försvara tron, från en skepticism som inte ser något värde alls i religionen.

Om punkt ett kan sägas att liberalteologins framgångar bland gemene man kommer först med några generationers eftersläpning. Idag kan somligt som liberalteologerna hävdade på 1800-talet anses vara självklart för en vanlig svensk, trots att det sedan länge har motbevisats religionsvetenskapligt. Exempel: Jesus var en moralpredikant och underverken är senare legender. Idag säger all forskning att Jesus såg sig själv som och ansågs av sin omgivning vara en helare och exorcist.

Liberalteologin uppstod alltså inte som en reaktion på läran om verbalinspirationen, som den utformats av Gerhard, Turrettini och Owen. (De hade en syn på Bibeln som dikterad av Gud, med ytterst lite utrymme för att prata om de mänskliga författarnas personlighet och intention som synlig i texten.) Liberalteologin är en reaktion på deismen och den ”naturliga religionen”, i båda fallen en religion såväl utan några övernaturliga inslag som religiöst sentiment eller praxis. Den  hade haft kända företrädare på 1700-talet, som den förste att leta efter ”den historiske Jesus”, Hermann Samuel Reimarus (1694–1768) och USA:s tredje president, Thomas Jefferson (1743-1826). En predikan på julen utifrån den naturliga teologin på 1700-talet bestod av ett föredrag om jordbrukets lämpligaste gestaltning, rent utformningsmässigt. Jesus föddes ju i ett stall!

Till dessa deister och anhängare av naturlig religion sa liberalteologerna att de inte alls måste bli så icke-religiösa. Men de gjorde det genom att anpassa det kristna budskapet, underverk och uppenbarelsebeskrevs som utanpåverk, men kvar under dem fanns en kärna av religiöst sentiment och vilja att leva ett högtstående liv med Jesus som föredöme. Anpassningen till moderniteten skedde i syfte att rädda, inte stjälpa, den ”sanna religionen”.

Inom exegetiken innebar detta för det första att Bibeln inte sågs som av Gud uppenbarad sanning, utan mycket i den var en del av detta utanpåverk. Genom historisk-kritisk metod skulle teologin se vad som låg bakom texten. Där bakom den finns dess egentliga mening, tänkte man.

Liberalteologin utformades så att den inte störde gällande kulturella normer eller samhällets ordning. Den lät sig väl förenas med nationalromantik och tron på den egna nationen som kulmen på en av Gud inspirerad framväxt av den goda civilisationen. När Tyskland gick i krig 1914 skrev den i samtiden främste liberalteologen Adolf von Harnack(1851-1930) den tyske kejsarens tal. När Hitler kom till makten var det inte liberalteologerna som bjöd honom något kyrkligt motstånd. I vissa fall var det tvärtom, de välkomnade honom.

1800-talets amerikanska bibeltroende

Fundamentalismen växte fram som en motrörelse mot liberalteologin. Det går att prata om den som en rörelse från åren efter förstavärldskriget, men den har en förhistoria under 1800-talet. Allt eftersom liberalteologin spred sig över Atlanten och började påverka de teologiska utbildningarna uppstod en motrörelse. Liberalteologins anpassning var inte en lösning, utan en del av problemet, ansåg man inom bibeltroende kretsar.

Utvecklingen tog fart på allvar efter inbördeskrigets slut(1865). Under åren 1876 – 1897 arrangerades en årligen återkommande konferens för bibeltro, helgelseförkunnelse, mission och dispensationalistisk eskatologi.1878 stadfästes The Niagara Creed. En av de återkommande talarna, Amzi Clarence Dixon (1854–1925), skulle senare bli den förste redaktören av The Fundamentals.

En andra grupp bibeltroende var de konservativa teologerna vid Princeton. Den ledande rollen i att försvara Bibeln intogs av Benjamin Breckinridge Warfield (1851–1921). Under perioden 1870 – 1900 hade kretsen runt Warfield en dominerande ställning vid Princeton, men runt sekelskiftet började liberalteologerna få mer inflytande. Warfields roll hade då övertagits av John Gresham Machen (uttalas mäjtchin, 1881–1937). Princetonteologerna byggde på den kalvinska ortodoxin från Turretini. De försvarade inte bara Bibeln, utan också Westminsterbekännelsen. 1929 grundade Machen Westminster Theological Seminary och 1936 The Orthodox Presbyterian Church.

Princeton stod under 1800-talet för ortodoxi, inte väckelsekristendom, och de var bland annat motståndare till Charles Grandison Finney (1792–1875) och hans ”new measures”. Motpolen bland bibeltroende varunder åren före inbördeskriget också representerad av Lyman Beecher (1775–1863). Finney och Beecher var slaverimotståndare. Beechers dotter Harriet Beecher Stowe (1811 – 1896) skrev Onkel Toms stuga. Princetonteologerna var under denna tid försvarare av slaveriet som institution (men motståndare till att slavar behandlades illa). Också efterinbördeskriget gick de väckelsekristna bibeltroende i bräschen för sociala reformer och praktisk diakoni.

Det var inte bara slaveriet som plågade USA. 1800-taletsstora folkhälsofråga var alkoholen. Beecher var också en pionjär inom nykterhetsrörelsen. Väckelsens folk var i princip alltid nykterhetsivrare.

Radikalast var man inom helgelseförkunnelsen. Den skiljde sig på flera avgörande punkter från liberalteologins moralism. Helgelsen sågs som ett Andens verk. Många helgelseförkunnare bad för sjuka och använde de dramatiska helanden de ibland fick vara med om som argument mot liberalteologin. Men de var också mycket socialt aktiva. Det mest kända utflödet av denna sociala aktivism är Frälsningsarmén.

Den tredje stora socialpolitiska frågan under perioden  var arbetarnas villkor. Perioden 1870 – 1900 kallas i USA:s historia för The Gilded Age. En mycket snabb industriell expansion ledde till immigration, men också stora dominerande företag eller rent av monopol. Cornelius Vanderbilt (1794–1877) byggde ett imperium av järnvägar, en inspiratör till spelet Railroad Tycoon. John D. Rockefeller Sr. (1839 – 1937) skapade ett monopol inom oljeindustrin och John Pierpont Morgan (1837-1913) ett inom stålindustrin. The Gilded Age följdes av The Progressive Era (1890 – 1920). Under denna period hade amerikansk politik som fokus att komma till rätta med de problem som orsakats av industrialiseringen, urbaniseringen och den omfattande politiska korruptionen.

De bibeltroende väckelsekristna var inte bara passiva åskådare under denna period. De var pådrivande. På denna punkt skiljde sig många amerikansk liberalteologiska ledare från sina europeiska kollegor. Amerikanska liberalteologer kunde också vara socialt engagerade, men det kan tolkas som ett arv från väckelsekristendomen. Henry Ward Beecher (1813–1887), son till Lyman, är ett exempel. Han blev med åren alltmer liberalteologisk sett till sin dogmatik, men behöll kontakterna med och det sociala patos han ärvt från väckelsekristendomen.

Ur detta arv växte The Social Gospel fram. Skillnaden mellan denna rörelse och de väckelse kristna var att man inom The Social Gospel betonade evangeliets sociala verkningar på bekostnad av förkunnelsen om individens frälsning och att man accepterade liberal teologins hållning i många dogmatiska frågor. Den mest kände företrädaren, Walter Rauschenbusch (1861-1918), identifierade sig med teologin hos Harnack och Albrecht Ritschl (1822–1889). Men Rauschenbusch beskrev samtidigt sig själv som en evangelist, som alltid försökte vinna människor för pånyttfödelse. Rauschenbusch blev en av Martin Luther Kings viktigaste inspiratörer.

Motpolen till Rauschenbusch var Dwight Lyman Moody (1837–1899). Moody var sin samtids störste väckelsepredikant. För honom var individens frälsning överordnad alla andra frågor, med bred marginal. Det inkluderade teologiska frågor, där Moody många gånger vägrade ta offentlig ställning och där han i praktiken uppvisade en stor tolerans. Ju längre tiden gick, desto mindre intresserad blev Moody också av de sociala dimensionerna i sina predikningar. Evangeliet var en livbåt och tiden kort att rädda över så många som möjligt i den. Ju fler som fick sina liv förvandlade, desto bättre skulle det också vara för samhället. Flera framstående affärsmän finansierade Moodys arbete av detta skäl. Men att först ge bröd och sedan evangelium såg han som en omväg, även om han hela sitt liv som privatperson var mycket frikostig mot olika välgörenhetsorganisationer. Moody var inte motståndare till dem, men de hade lägre prioritet. Under sina sista år hade Moody inte längre några större åhörarskaror bland lågavlönade arbetare, utan han rörde sig då främst i en medelklassmiljö.

Fundamentalismens start

En starkt pådrivande röst för social reform var William Jennings Bryan (1860–1925). Han var kongressledamot, tre gånger demokraternas presidentkandidat och utrikesminister 1913 – 1915. Bryan var en tillskyndare av sociala reformer och motståndare till imperialistisk expansion. Han bestred tendenser till vad han kallade plutokrati i det amerikanska valsystemet. William Jennings Bryan hade i dessa frågor mer gemensamt med Bernie Sanders politiskt än med neokonservatismen eller tea party/”small state” politiker av idag. Trump hade gjort honom fullkomligt förfärad!

När Bryan slutade som utrikesminister 1915 och inriktade sig i stället på att försvara biblisk kristen tro, som han uppfattade den. Han blev fundamentalismens ansikte utåt och en av dess viktigaste ledare. Andra ledande tidiga fundamentalister delade Bryans politiska hållning.

Fundamentalisterna var alltså till en början betydligt mer sociopolitiskt progressiva än liberalteologerna i samtiden. De var dock inte socialister i den meningen att de ville ersätta kapitalismen med planekonomi och avskaffat privat ägande av ”produktionsmedlen”. Men de var för arbetarvänliga reformer. De var huvudsakligen motståndare till monopol, och såg med misstänksamhet på anskaffningen av stora privata förmögenheter.

Bryan och andra tidiga fundamentalister på 1920-talet gjorde motståndet mot evolutionen till sin främsta fråga. Orsaken var inte i förstahand att den ansågs vara oförenlig med Bibelns skapelseberättelse. Bryan och de andra var mer än villiga att erkänna jordens höga ålder, geologins standardmodell och andra vetenskapliga rön som ungjordskreationister bestrider. Det som skiljde ut evolutionsläran var att de såg den som oupplösligt förenad med socialdarwinism. Att se samhället som en plats för konkurrens där de starkare tränger undan de svagare var för Bryan och de andra fundamentalisterna en hädisk idé.

När dagens ”evangelikaler” ställer sig bakom politiker som Paul Ryan, som säger att Ayn Rand (1905–1982) är ”orsaken till att han började med politik”, så skulle Bryan ha dundrat mot dem med samma kraft som han attackerade socialdarwinismen på 20-talet!

Fundamentalismens förändring

Jag ser fem orsaker till att fundamentalismen släppte sin socialt progressiva politiska hållning.

(1) Den första är rörelsens externa stigmatisering och interna sekterism. Evolutionsmotståndet kulminerade i ”aprättegången” i Dayton, Tennesse, 1925. Bryan förde kreationisternas talan och i några replikväxlingar framstod han som okunnig och dum.

Journalisten Henry Louis Mencken (1880–1956) var den som mer än någon annan gav omvärlden dess bild av rättegången. Av Menckens dagbok framgår att han var rasist och antisemit. Mencken beundrade Nietzsche (1844–1900), som på den tiden enbart kunde läsas genom hans systers starkt redigerade utgåvor, vilka framställde hans tankar i extrem form. (Nietzsche var egentligen anti-nationalistisk.) Mencken var elitist och motståndare till representativ demokrati. Men världen minns Bryan som ”fundamentalist” och Mencken som en upplysningsman.

Bryans fundamentalism var betydligt mer människovärdig än Menckens sekularism, men så framstod det inte i samtiden och så har deras möte inte gått till eftervärlden. Fundamentalisterna gjordes till åtlöje och deras reaktion var att dra sig inåt. De lämnade under åren efter rättegången inte bara den politiska offentligheten, utan genom en växelverkan av uteslutning och självvalda uttåg kom de att lämna de etablerade samfunden och bilda egna församlingar och skolor. I och med detta blev de rent inomkyrkliga teologiska dispyterna viktigare än att arbeta för sociala förändringar.

(2) Den andra faktorn var att det genomfördes ett generationsskifte. Bryan dog bara några dagar efter rättegången. En ny generation fundamentalistiska ledare trädde fram och satte sin prägel på rörelsen, män som William Bell Riley (1861–1947) och Robert Thomas Ketcham (1889–1978). De följdes i sin tur av nästa generations ledare, Carl McIntire(1906–2002), John Richard Rice (1895–1980) och Robert ”Bob” Jones Sr. (1883–1968). För varje generation av ledare blev fundamentalismen alltmer självvalt isolerad från andra kristna, och i många falla varandra, och mindre isolerad av sociala frågor.

Ett sätt att tolka denna utveckling är att de kristna ledare som samlade till Niagarakonferenserna hade bibeltron som en fråga bland andra. Därifrån gick den till att bli den viktigaste frågan, till att bli den enda frågan. För Machen blir till sist essensen av kristen tro att korrekt förhålla sig till en serie doktrinära utsagor om den kristna tron.

(3) Detta intensifierades av att kommunismen ansågs vara den största faran. Oktoberrevolutionen 1917 blev ett uppvaknande. Att värna Amerika från kommunismen och, i ett andra steg, att stödja USA som förkämpe mot den världsvida faran med kommunism, prioriterades framför att förbättra arbetarnas villkor eller rätta till samhälleliga orättvisor. Genom att USA blev det instrument Gud använde i kampen mot först nazismen och sedan kommunismen, blev fundamentalismen (och i varierande grad alla andra grenar av kristenheten) mer nationalistisk.

[Utvikning: Jag har inte lyckats få fram någon information om i vilken utsträckning olika grenar av USA:s kristenhet på 1800-talet var motståndare till, indifferenta inför, omedvetna om eller understödjare till tankarna om landets ”Manifest Destiny”. Det enda lilla jag har att gå på är att Alvin Cullum York (1887–1964), den mest kände amerikanska krigshjälten i förstavärldskriget, var väckelsekristen och pacifist när han blev inkallad, men genom att läsa en bok om ”Manifest Destiny” tänkte han om och lät sig värvas av armén. Efter kriget svängde han dock tillbaka och blev pacifist på nytt och vägrade länge Hollywood rättigheterna till att göra en film om hans liv. När andra världskriget stod för dörren lät han sig dock övertalas, med argumentet att pengarna han fick skulle gå till en bibelskola.]

(4) Reaktionen mot liberalteologin gjorde också att den blev en negativ barometer, dvs. om liberalteologin var för The Social Gospel, blev fundamentalismen mot det, i alla dess former. Kvar återstod kamp om kristna doktriner, privatmoraliska frågor (alkohol, rökning, kläder, sex) och som sagt, antikommunismen.

Logiken ser alltså ut så här:

1. Liberalteologerna i Europa är socialt konservativa och bibliskt liberala.
2. Protofundamentalisterna var socialt progressiva och bibliskt konservativa.
3. Liberalteologerna i USA var socialt progressiva (ett arv från väckelsekristendomen) och bibliskt liberala.
4. Fundamentalisterna tar avstånd från liberalteologerna och blir såväl socialt som bibliskt konservativa.

Genom sitt avståndstagande från liberalteologin kom fundamentalismen alltså att överge sin egen tidigare position. Det mönstret har upprepats i andra frågor. Och jag tycker mig märka det ibland också bland liberalteologernas nutida efterföljare.

Slutsatser

Det är viktigt att inte låta sig styras av avståndstagande från hållningar man ogillar, utan att gilla det man gillar, oavsett vem mer som gillar det!

De frågor som du väljer att ta strid för kommer definiera din teologi mer än du kanske själv hade tänkt dig från början. Se noga upp så att du inte låter den teologiska kampen styra din egen agenda, som kristen i allmänhet och som teolog.

Beröringsskräcken med ”liberalteologi” förstör bibeltrogen teologi!

Socialt progressiv hållning låter sig väl förenas med bibeltrohet. Man måste inte kasta all bibeltro överbord bara för att man ser nutida påstådda ”evangelikaler” bedriva huvudlös politik. Man måste inte kasta socialt progressiva hållningar överbord bara för att man vill vara trogen bibelordet. Varken i teologin eller politiken är vi tvingade att köpa kompletta paket, definierade av vår tids – eller tidigare årtiondens – kulturkrig.

P.S. Min redogörelse slutar någonstans innan Vietnamkriget och inkluderar inte den evangelikala fåran av kristenheten, eller den pentekostala eller någon annan. Att förklara skiftena fram till dagens landskap, med påstådda ”evangelikaler” som stödjer Trump och en i vulgärdebatten kallad ”liberalteologi” trots att den på punkt efter punkt intar ståndpunkter som skiljer sig från 1800-talets liberalteologi, det kräver fler inlägg.

Läs mer inlägg av Lars Gunther på itpastorn.nu