Beror klimatförändringar på karismatisk teologi? Respons till Catherine Keller

Ni får ursäkta att jag plockar upp en gammal boll denna tisdagsmorgon, men Sändarens intervju med feministteologen Catherine Keller i april är något jag länge har velat kommentera. Reportaget gjordes i samband med att hon föreläste i Betlehemskyrkan i Göteborg.

Keller är ett exempel på någon som jag skulle säga representerar halva pingsten: hon delar ett bibliskt engagemang för fred och rättvisa, men har en syn på mirakler och evangelisation som Bibelns människor inte delade. Inte bara det, hon gör i intervjun en direkt koppling mellan att förneka miraklers existens och att engagera sig för exempelvis klimatförändringar.

Hon menar att en viktig anledning till att USA har släppt ut så mycket växthusgaser är teologiska idéer om att människan har rätt att ”dominera naturen” och att Gud griper in om det skulle skita sig – idéer som ”den religiösa högern” fortfarande hänger fast vid. I kontrast till det förespråkar Keller en processinriktad ekoteologi som förnekar Guds direkta ingripande och istället ger människor ansvaret att lösa miljöproblemen, samtidigt som det finns en mystisk öppning för Gud att subtilt verka genom processer.

Det Keller gör är att befästa idén att en evangelisk, karismatisk teologi bör få människor att strunta i miljön, istället för att utmana den. Det är ett stort misstag, därför att denna upplevda konflikt mellan bibeltro och miljöengagemang är fullständigt falsk.

Pingströrelsen är en av världens största rörelser för social rättvisa. Evangeliska kristna som Katharine Hayhoe och John Cook har inspirerat miljontals att ta klimatförändringarna på allvar. Martin Luther King Jr., som Keller ser som en inspiration i sin aktivism, trodde benhårt på att Gud kan gripa in i historien, likt närmast alla afroamerikanska kristna idag. God Jord som jag är engagerad i samlar hundratals kristna i Sverige där de allra flesta är övertygade om att Gud kan gripa in.

Vita, evangelikala kristna som förnekar klimatförändringar och hånar miljöaktivister må vara många i USA, men globalt är de en minoritet – och det är en av anledningarna till att vi kan veta att Kellers tes är felaktig. En annan anledning är att det inte finns någon logisk koppling mellan att ha en hög syn på bibelordet och att förneka klimatförändringarna, för Bibeln säger aldrig att klimatförändringar inte finns.

Keller försöker bygga en logisk brygga genom att hävda att skapelseberättelsen har tolkats som att människan ska dominera naturen. Det är fortfarande inte samma sak som att förneka klimatförändringarna, eller förstöra miljön till en punkt att vi själva tar stor skada av det (fler människor dör av miljöförstöring idag än av sjukdomar som HIV och malaria).

Att ”härska” i 1 Mos 1:28 skulle vara utbytbart mot ”förstöra” är en absurd tanke – om Stefan Löfven utrotar den svenska befolkningen skulle få hävda att han hade ”härskat” bra – så om evangelikala motiverar sitt motstånd mot miljöengagemang på det sättet har de inte läst Bibeln bokstavligt, utan fruktansvärt dåligt.

Keller saknar en ingrediens för att förstå kristet miljömotstånd, något som inte är hämtat från bibeltolkning: nämligen lobbyism och politisk propaganda riktad mot amerikanska evangelikaler som en viktig väljarbas.

Det faktum att miljontals pingstvänner och karismatiker världen över är engagerade socialt och miljömässigt är också ett tydligt bevis för att vi inte behöver förneka att Gud griper in för att kunna engagera oss för en bättre värld. Som jag visade i min kandidatuppsats Holy Spirit Development kan man se hur engagemanget faktiskt ökar när den kombineras med övertygelsen att Gud kan hjälpa till övernaturligt

I kontrast till det har den modernistiska teologi som Keller representerar haft svårt att engagera människor. Kellers hemland Tyskland har präglats av sådan teologi i över hundra år, men Tyskland har ändå varit ett stort utsläppsland där 1800-talets liberalteologer legitimerade regeringars utveckling av industrin snarare än att utmana den.

Jag säger inte att modernistisk teologi nödvändigtvis leder dit. Däremot saknar den eget moraliskt innehåll: den måste hämtas från den omgivande kulturen när tilltron till bibelordet eroderas. Att bara trycka på att Gud inte kan gripa in leder inte nödvändigtvis till att folk engagerar sig för miljön, en vanligare reaktion – baserat på medlemsutvecklingen i kyrkor som tagit till sig detta sätt att tänka – är att folk inte ser poängen med kyrkan och går ur. Om man ska lägga tid på att tillbe en gud föredrar man en Gud som faktiskt kan ge en något tillbaka.

Keller motiverar sin semi-deism inte bara med att det skulle leda till större miljöengagemang, utan också för att det löser lidandets problem. Hon frågar sig varför Gud inte stoppade förintelsen eller helar alla barn med cancer om han nu kan gripa in. Men som jag argumenterar för i Dokumenterade mirakler (kapitel 12) är lidandets problem precis lika stort för en Gudstro som förnekar mirakler: för Gud har fortfarande skapat världen. Och i och med att världsskapande kräver en hel del övernaturlig kraft har vi i så fall att göra med en Gud som kan göra mirakler, men som inte vill. Problemet med förintelsen försvinner inte.

Keller får ovanpå detta problemet med varför Jesus själv tydligt hävdar att Gud kan göra mirakler om han i själva verket inte kan det. Sändaren beskriver det som att hon omtolkar ”delar av det som setts som grunden i kristen tro”. Jag skulle snarare säga att hon förespråkar en annan, ickekristen, tro. Och det får man göra, men då ska man inte kalla sig kristen teolog och föreläsa som det i kyrkor.