Det fanns en tid när politiker sa sig bry sig om flyktingar

Det fanns en tid när politiker sa sig bry sig om flyktingar. Även de som ville stänga gränserna.

Men när jag idag, den internationella flyktingdagen, ser tillbaka på debatten som fördes i Riksdagen i förrgår när de bestämde sig för att befästa den ”tillfälliga” flyktingavskräckande migrationslagen, ser jag ingen omsorg om flyktingarna i de argument som framförs.

Man oroar sig för Sveriges ekonomi, för integrationen, för jobben och för Stefan Löfvens högra stortå mer än vad man oroar sig för de faktiska flyktingarna som frågan i teorin borde handla om.

Det fanns en tid när ”flyktingkris” syftade på den pågående globala katastrofen i att 70 miljoner människor har drivits på flykt från sitt land på grund av krig och förföljelse.

Men när regeringspolitiker idag pratar om ”flyktingkris” menar man att dessa nödlidande människor hade mage nog att ta sig till ett av världens rikaste länder som är så förfärligt duktigt på att respektera mänskliga rättigheter.

Det fanns en tid när politiker som ville frysa ut flyktingar förnekade deras lidande, utmålade dem som priviligierade och ljög om situationen de flydde från.

Men i Riksdagens debatt hymlade inte järnridåpolitikerna med att det var genuina flyktingar de talade om. Flyktingar som flyr för sina liv. Flyktingar som förlorat familjemedlemmar. Det är just de som ska utestängas.

Det fanns en tid när vi alla var medvetna om att Sverige är ett otroligt rikt och välmående land och därför ansåg att svenskar behöver avstå en delmängd av överflödet för att hjälpa andra. En tid när vi hade någorlunda koll på världsläget.

Idag verkar många tro att Sverige är ett fattigt land som inte har ”kapacitet” eller ”resurser” till att hjälpa dem som flyr. Politikerna vet förstås bättre, men de ljuger friskt om ”systemkollaps” för att locka till sig populistiska röster trots att fakta talar sitt tydliga språk: Sverige var ett rikt land innan 2015 och har förblivit ett rikt land efter 2015.

Det fanns en tid när Sverigedemokraterna betraktades som ett extremistparti, då Åkessons tal om ”etnisk homogenitet” och principprogrammets iskalla formulering om ”nedärvd essens” varnade för att detta var värderingar hämtade från en mycket mörkare tid.

Men idag vill de flesta andra partier ha deras röster och anpassar retoriken och politiken efter dem. Att officiellt inte samarbeta med ett parti grundat av nynazister är en klen tröst när man kopierar förslag utarbetat av ett parti bildat av nynazister.

Det fanns en tid när politiker verkligen brydde sig om integration. När man gjorde sitt yttersta för att hjälpa invandrare att få utbildning i jobb.

Den lag som klubbades i förrgår har dock kritiserats från nästan alla remissinstanser för att kraftigt försvåra integrationen. Om man inte kan vara säker på att få stanna i ett land mer än tre år har man inte särskilt stor drivkraft att utbilda sig eller skaffa sig ett jobb. Främlingsfientlighet är integrationsfientligt.

Det fanns en sådan tid, och jag är säker på att många av er minns den. Vi kan komma tillbaka dit. Vi kan omfamna främlingskärlek, odla en gästfrihetskultur, ta hand om varandra och rädda liv. Vi kan möte de iskalla, auktoritära vindarna med kärlek och omsorg.

Allt har förändrats snabbt till det värre, men det innebär också att det snabbt kan förändras till det bättre.

Det kan komma en ny tid när vi bemöter flyktingen och den föräldralöse som den gåva från Gud de faktiskt är. Det kan komma en ny tid när vi inte drivs av rädsla och hat, utan av medmänsklighet och nyfikenhet.

Den tiden vill jag leva i redan nu. Den tiden är den som evigt kommer bestå.