Bloggarkiv

Varför utgår så många från att Gud inte finns?

Skärmavbild 2017-11-23 kl. 16.48.12

Hajdi Moche

Gästinlägg av Hajdi Moche, ursprungligen publicerat på Svenska apologetiksällskapet.

Som student på universitetet är det vanligt att man blir tillfrågad att vara med i olika experiment, så en gång deltog jag i ett experiment där de ville undersöka implicita (omedvetna) värderingar kopplade till könsroller. De använde en metod som kallas för IAT (implicit-association test).

Det jag fick göra (om jag minns rätt) var att snabbt kategorisera ett attribut/begrepp (till exempel ”logisk” eller ”familj”) till två koncept (kategorierna ”man” och ”kvinna”). Genom att se hur snabbt människor kategoriserar ihop begrepp menar teorin att man kan undersöka människors attityder eller fördomar. Ju snabbare en person kategoriserar till exempel ”man” med begreppet ”familj”, desto starkare eller närmare antar personen att dessa begrepp hänger ihop (i just detta exempel har forskning dock visat att det är tvärtom, dvs. att folk tenderar att snabbare kategorisera ”kvinna” med ”familj” och ”man” med ”karriär” – vilket tolkas som att folk generellt antar att kvinnor hör ihop med familjen och män med karriär).

Detta är ett exempel på så kallade implicita antaganden och det är ungefär samma sak som begreppet grundantagande, som detta blogginlägg kommer handla om. Grundantaganden är sådana antaganden (mentala hypoteser/gissningar) som handlar om hur människor betraktar omvärlden, sig själv och andra människor. Ofta är de väldigt djupt rotade inom oss så de aktiveras automatiskt i vissa situationer. Detta gör att vi många gånger omedvetet präglas och styrs utav dem, så ofta är det svårt när man ska börja formulera sig kring vilka grundantaganden man har. Men när vi medvetandegör dem så blir det lättare att förstå sig själv, hur man relaterar till andra människor och till livet i stort. Man kan få grepp om varför man gör de val man gör eller varför man tror på det man tror på.

Så min fundering är vilka grundantaganden människor, och samhället i stort, har gällande Gud och kristendom? Read the rest of this entry

Simon Ådahls äventyr med den Helige Anden

I detta specialavsnitt av Jesusfolket får ni lyssna till inspelningar av Micaels gode vän Simon Ådahl, från möten han håller land och rike kring om vad Gud kan göra idag. Simon har många mirakelberättelser, och oavsett om du tror eller inte rekommenderas du verkligen att lyssna på vad han har att säga.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Tecken och under skall följa dem som tror!

lame-walk

Gästinlägg av Nicklas Nylander, tidigare publicerat på hans egen blogg.

Jag hamnar ofta i samtal med icke-troende som uttrycker sig ungefär så här ”Om x eller y hände då skulle jag tro på Gud” Eller ”Jag har bett om a eller b händer då ska jag tro”.

Ingen av oss vill tro i ett vakuum. Blind tro är något ateister hånar troende för att ha, att man inte har något att backa upp sina påståenden med. Efter jag kom till tro så började jag filosofera en del på hur saker och ting inom tron kan vara rationella. Det ledde mig till ett ämne inom kristendomen som kallas för ”apologetik” vilket är en vetenskap som jobbar med att försvara den kristna tron. Där finns det mänger av argument och underlag att hämta som underbygger tron.

När vi läser apostlagärningarna kan vi se att dom första kristna försvarade sin tro när dom predikade, dom debatterade mot ledande värlsbilder under den tiden. Och stor del av resterande texter debatterar spänningen mellan judendom och kristen tro. Så det finns helt klart en aspekt av apologetik som till hör det kristna livet. Petrus skriver i sitt första brev: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 pet 3:15). Ordet för förklara här är i grekiskan ” ἀπολογία” (apologia), det är därifrån apologetik får sitt namn. Read the rest of this entry

Nationaldagen vs Pingstdagen

Den kristna flaggan

Den kristna flaggan

Vissa år kommer 6 juni och pingst ganska nära inpå varandra (i år är det ju bara två dagars mellanrum) vilket leder till ett ganska obekvämt dilemma för många av landets kristna. Pingst är ju som bekant den mest ofirade högtiden vi har och de flesta inom Sveriges kristenhet är nog ganska medvetna om hur pinsamt det egentligen är att 6 juni fira Sverige med buller och bång, flaggviftning och folkfest, för att sedan 8 juni fira pingsten med inte mycket mer än ett Gudstjänstbesök.

Det här är rätt trist. Ni vet ju att jag gillar pingsten. Den allra första församlingen i Jerusalem som föddes på pingstdagen genom Andens kraft, en eldig predikan och en radikal egendomsgemenskap var inte en abnorm avart utan modellen för hur alla kyrkor ska se ut. Pingsten är kyrkans födelsedag och hon förtjänar all uppmärksamhet särskilt när vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. Fatta mig rätt, jag argumenterar inte för att vi ska lobba för traditioner där vi varje pingstdag hänger upp små eldstungor i ett träd och äter duvformade chokladpraliner medan vi tittat på Kalle Anka – men vi måste uppmärksamma pingsten mer.

Samhället väljer dock att uppmärksamma nationaldagen mer. 6 juni blev helgdag för några år sedan, och ni minns väl vilken helgdag den ersatte? Just det, annandag pingst. Efter detta har väldigt många politiker lagt ner mycket tid och energi på att vända svenskarnas traditionellt sett kalla förhållande till nationaldagen till att få oss att ”hylla” landet. Och det funkar! Nationaldagsfirandet växer, fler och fler viftar tygstycken, sjunger ”jag vill dö i Norden” och ägnar en hel dag åt Sverige, Sverige, Sverige. Och hoppsan, där slank SD in i Riksdagen.

Vad håller vi på med egentligen? Varför vill de att vi ska fira dagen då diktatorn Vasa red in i Stockholm efter att ha dödat massa danskar? Varför var man inte nöjd när ingen tänkte på nationaldagen och SD hade 0,001 %? Argumentationen för nationaldagsfirandet är grumliga: ”Ja, men det är väl klart att man gillar sitt land…” – ”Man är ju inte rasist bara för att man viftar på flaggan.” – ”Vadå? Är du inte tacksam för vår fina frihet och demokrati?”

Read the rest of this entry

Nationaldagen vs pingstdagen

Vissa år kommer 6 juni och pingst ganska nära inpå varandra (i år är det bara fem dagars mellanrum) vilket leder till ett ganska obekvämt dilemma för många av landets kristna. Pingst är ju som bekant den mest ofirade högtiden vi har och de flesta inom Sveriges kristenhet är nog ganska medvetna om hur pinsamt det egentligen är att 6 juni fira Sverige med buller och bång, flaggviftning och folkfest, för att sedan 12 juni fira pingsten med inte mycket mer än ett Gudstjänstbesök.

Det här är rätt trist. Ni vet att jag gillar pingsten. Det finns många anledningar till det, men en av dem är att medan julen och påsken har fokus på två hörnstenar för den kristna läran och teologin – inkarnationen och försoningen – handlar pingsten om hur kyrkan ska se ut, hur kristna ska leva ut sin tro. Den allra första församlingen i Jerusalem som föddes på pingstdagen genom Andens kraft, en eldig predikan och en radikal egendomsgemenskap var inte en abnorm avart utan modellen för hur alla kyrkor ska se ut. Pingsten är kyrkans födelsedag och hon förtjänar all uppmärksamhet särskilt när vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. Fatta mig rätt, jag argumenterar inte för att vi ska lobba för traditioner där vi varje pingstdag hänger upp små eldstungor i ett träd och äter duvformade chokladpraliner framför Kalle Anka – men vi måste uppmärksamma pingsten mer.

Read the rest of this entry

Vi tillhör ett annat rike

En mycket bra video med Greg Boyd, evangelikal amerikansk pastor, om Guds och Världens riken:

Något skrämmande håller på att ske i Sverige (och även Finland). Vi börjar älska vårt land. Detta obibliska fenomen verkar till ytan harmlöst, man säger sig bara vilja fira ”att vi har det så bra här” och poängterar att man därmed inte tycker mindre om andra länder. Men det håller inte. Det ligger i nationalismens och fosterlandskärlekens essens att man ser det område man föddes i som högre ställt än alla andra – om man verkligen var internationalist och såg alla länder som jämlika skulle man naturligtvis vifta med alla länders flaggor på deras nationaldagar. Eller strunta i att vifta med någon flagga alls. Men att välja ut en tygbit och vifta med den leder till, även om det inte är ens avsikt, att man efter ett tag avtrubbas mot främlingsfientlighet och nedvärderande av andra länder. Man älskar inte sin nästa som Jesus uppmanade oss till (Matt 22:39), man älskar bara de som föts vid rätt sida gränsen och som dansar kring midsommarstången.

Read the rest of this entry

Folkmord ska erkännas, kosta vad det kosta vill

I samband med att USA håller på att erkänna folkmordet på armenier publicerar Dagen en gripande artikel om en överlevare från folkmordet och en artikel om att även Sverige kan erkänna folkmordet – oppositionen vill rösta igenom det och även om alliansen beslutat att ligga lågt (trots att alla utom moderaterna är för det) har några bestämt sig för att bryta mot partilinjen och rösta för ett erkännande. Varför vill man ligga lågt? Knappast för att det råder några tvivel om att ett folkmord har begåtts, nej, man vill inte störa relationerna med Turkiet, som är en alltmer strategisk stormakt både för USA och EU. Men det är ingen anledning värd namnet, inte på långa vägar. Folkmord är folkmord, det ska inte under några omständigheter smusslas undan. Oavsett om hela världen skulle få dåliga relationer med Sverige är det ändå vår plikt för Guds skull att erkänna ett folkmord! Om vi inte gör det kan vi sluta snacka om att värna om mänskliga rättigheter och människors lika värde, om vi inte erkänner det här folkmordet är vi ogudaktiga hycklare.

Read the rest of this entry

Vilken kristendom byggde upp Sverige?

Dagen har skrivit mycket om hur skolverket diskuterar kristendomens betydelse för Sveriges historia, och därmed dess ställning i kursplanen, och har återgivit utbildningsministerns, humanisternas, regeringens och sin egen syn på saken. Och jag tycker det är ganska klart att, som Dagens ledarblogg skriver, även om vissa värderingar som kyrkan inpräntat isamhället finns på annat håll går det inte att bagatellisera kristendomens roll i Sveriges ideologiska utveckling som humanisterna gör. Däremot får man inte glömma bort vilken sorts kristendom som har påverkat det svenska samhället. Det har varit en heretisk kristendom som horat med staten, förtryckt de fattiga, uppmanat till hustrumisshandel och korståg, trängt undan den Helige Ande och förföljt oliktänkande – inte minst kristna som protesterat mot kyrkans otukt.

Read the rest of this entry