Våga säga att du är kristen

Jag var på utbildning med mitt jobb och vi fick som uppgift att beskriva oss själva genom att rita en bild. Alla log lite och frågade högt hur kommer det se ut?

Jag log också men i min hjärna pågick en vild diskussion, ska jag rita ett kors för att jag är kristen eller något annat för att visa min tro? Nej, de kommer säkert tycka att jag är konstig. De kan ju få veta det när de lär känna mig? Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare och jag började svettas om händerna, varför göra detta till en så stor grej?

Till slut kom jag fram till att jag skulle skriva allt förutom att jag var kristen och sen skulle de få reda på det efter hand att vi jobbade tillsammans. För stunden lät det som en väldig sund slutsats i mitt huvud.

Men bara för stunden.

När jag gick därifrån kände jag mig så misslyckad, varför höll jag tyst? På söndagar sjunger jag ”du är mitt allt” men när jag sen ska förklara för andra vem jag är glömmer jag bort det där ”allt” och berättar istället om det som, i jämförelse med Jesus, inte betyder något alls.

I lidandets tystnad kom jag fram till att nästa gång jag känner att jag inte behöver berätta om vad jag tror på ska jag rita ett stort kors, skriva Jesus på det med riktigt stora bokstäver och uppriktigt visa att Han faktiskt är mitt allt.

Jag har märkt det förut, ibland frestas jag och i mitt huvud går tankar som ”de kommer tycka att du är extremt konstig och galen, ingen kommer vilja umgås med dig, stämningen kommer bli väldigt stel och pinsam, bla bla bla”.

Men jag har insett att det bara är människofruktan och varje gång jag går efter dessa tankar så känner jag mig mer tillfreds med människor men längre bort från Gud.

I Jeremia 17:5-6 står det:

”så säger Herren: Förbannad är den som litar till människor och söker sin styrka i det som är kött och vars hjärta vänder sig bort från Herren. Han är som en torr buske på heden och får inte se något gott komma. Han bor på brända platser i öknen, på salt jord där ingen bor.”

Det handlar om mig. Det handlar om de gånger jag viker ihop friheten och allt gott jag fått från Gud för att de ska passa in i ramen som jag själv byggt genom min egen förståelse och vishet för att kunna behaga människor som jag ofta inte ens känner.

Människofruktan binder oss, stänger in oss i ett hörn och säger stanna där gå ingenstans så kommer allt gå bra. I ordspråksboken 29:25 står det ”Människofruktan blir en snara, men den som förtröstar på Herren blir beskyddad”.

Jag tolkar det som ett val. Antingen är jag bunden eller så ger jag Gud all ära utan att vara rädd för något för att Gud är min beskyddare. Om vi fortsätter läsa i Jeremia 17 ser vi att det står:

”Men välsignad är den som litar till Herren och har Herren till sin trygghet. Han är som ett träd planterat vid vatten som sträcker sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det oroas inte under torra år och det slutar aldrig att bära frukt.”

Om jag kan välja mellan förbannelse och välsignelse är valet lätt. Välsignelse alla dagar i veckan. Jag är kallad att frukta skaparen inte skapelsen. Så jag vill kasta min människofruktan i soptunnan och se upp till Gud som ger mig allt jag behöver, som är mitt allt och som alltid kommer låta mig bära frukt när jag går med Honom.

Så nästa gång någon ber mig beskriva mig själv med en bild och jag väljer att ritar ett stort kors och skriva Jesus med versaler kommer det bära frukt, för Gud har sagt det. Gud är så mycket större än allt vi är rädda för, än alla lögner vi trott på och all tom ära vi får av att försöka platsa in i ett samhälle utan Gud.

Men om du som jag har kämpat med människofruktan hoppas jag att du också slänger den lögnen i soptunnan och väljer välsignelsens väg, att du får bära frukt i varje säsong av ditt liv och lita på att Gud alltid beskyddar dig.