Den som rör sig i frikyrkan tillräckligt länge lär förr eller senare stöta på frasen ”kristen tro handlar om relation och inte religion”. Jag har själv sagt så ibland när folk pratat om kristen tro som en religion. Men jag har fått allt svårare för ordvalet, för:
1. Religion är ett oklart och mångtydigt begrepp. Ofta krävs mycket förklaring för att folk ska förstå vad man menar. För många icketroende och troende är ”leva i relation med Gud” ett exempel på nåt som ingår i deras förståelse av religion (eftersom man tänker sig att allt som har med tankar om, känslor i relation till, kommunikation med och utlevnad av tro på en Gud är religion). Jag tror dessutom många religionsvetare skulle hålla med. Därför förvirrar vi lätt folk, särskilt icketroende, när vi ställer relation (med Gud) i kontrast till religion. Det blir en diskussion om ord hit och dit istället för det relevanta.
2. Det man har udden mot med frasen är ibland andra kristna syskon som uppfattas leva i religion men utan relation till Gud. Religion är sånt som andra sysslar med, men inte vi, är tankegången. Säkert har man sett saker hos andra som tyder på prestationsinriktad tro eller andra synder, men ofta tror jag man drar allt för snabba slutsatser om hela församlingar och samfund baserat på att de praktiserar vad man uppfattar som för mycket ritualer. Eller för mycket teologi. Här behöver vi bli mer generösa: vi utvecklar alla teologi och praktiker i relation till tron, även om vissa är mer regelbundna och traditionsbundna än andra. Sånt KAN men BEHÖVER INTE stå i motsats till en levande och dynamisk relation med Gud.
Jag bejakar dock andemeningen (pun intented) i frasen, och har därför ett förslag till modifiering: byt ut religion till prestation. Kristen tro handlar om relation men inte prestation. Det riktar udden där den bäst hör hemma, mot den slags kristendom som försöker prestera sig fram till Gud istället för att av nåd ta emot Jesus förvandlande kärlek. Engelskans ”performance” som i bilden ovan passar till och med ännu bättre, då det inkluderar aspekten av att visa upp sig för att vinna mänsklig ära. Och i bästa fall blir det lite lättare för oss att se bjälken i vårt eget öga med den formuleringen.
En sak till: om vi vågar bjuda in dem vi möter mycket mer i vår relation med Gud tror jag vi också får se mer frukt! Med profetiska tilltal i stunden men också med berättelser om hur Gud gripit in i andra situationer och helat, tröstat och talat till oss när vi vänt oss till Honom VISAR vi vad vi menar med relation. Det är mycket mer meningsfullt än att bråka om termer ❤
Hela Pingsten 
Bra tanke. Relation men inte prestation. En annan tanke som liknar denna: Kom som du är, men inte förbli som du är. För gudsrelationen vill förvandla mej.
Skaffa Outlook för Android
________________________________
GillaGillad av 1 person
Aa, den gillar jag också. Kunde också formuleras som ”Kom som du är, men håll inte fast vid allt du är. Var beredd på att låta dig förändras/förvandlas av Gud”. 🙂 Bra där!
GillaGilla
Jacob Schönning!
Prestation för att nå fram till Gud, eller för att blidka honom genom olika gärningar är naturligtvis fel. Men, är inte trons resultat en prestation av trosutövaren?
Jo för tro är handling som trosutövaren presterar, eller gärning som man gör om man har tro, eller har jag fel?
Bb
GillaGilla
Björn,
GillaGillad av 1 person
Tack Ulrika!
Bb
GillaGillad av 1 person
Björn,
Och för att vara lika noga med det jag själv skrev borde jag skrivit ”medför ansträngning” i stället för ”bygger på ansträngning.”
Vilket kanske vittnar om en inneboende prestationsångest hos mej (fniss)
Nej, vi vill ju lära känna kärleken 🙂
Tack för ditt deltagande. Mitt lämnar forumet för en tid nu.
Herrens rika välsingelser till er alla.
GillaGillad av 1 person
Äntligen ett steg i rätt riktning! Om detta skrev jag för snart nio år sedan, men har endast bemötts av i bästa fall hövlig tystnad.
https://erikssontore.blogg.se/2010/november/joda-aven-sann-kristen-tro-ar-religion.html
Men även påståendet att kristen tro är lika med relation kan vara mycket problematisk och kan faktiskt leda till svår prestationsångest. Hur ser din relation med Gud ut? Duger den? Håller den ända in i evigheten? Upplever du en tillräckligt stark relation? Presterar du en tillräckligt innerlig lovsång för att den ska anses som godkänd? Om inte, hur kan du då vara viss om din frälsning? Gör du tillräckligt mycket för att upprätthålla relationen, eller är Guds tystnad och det som sker tecken på avsaknad av relation?
Ytterst sett måste kristen tro ändå handla om – tro, inget annat. Tron leder förvisso till en återupprättad relation mellan människan och Gud. Det bör väl normalt märkas redan här, men kommer framför allt att märkas i den kommande tillvaron. Men det finns en fara i att tänka att relationen skulle leda till en återupprättad relation mellan människan och Gud, eller att relationen i sig upprätthåller relationen. Det skapar per automatik prestationsångest och utgör en attack mot kristna som kämpar med sin frälsningsvisshet.
GillaGilla
Tore,
Läsvärt på länken du ger om religion och tro.
Jag har nog tänkt fel om det där du skriver om innan så nu fick jag mer rätsida om det. Gillar särskild poängen du ger med att vi ofta krånglar till det när vi svarar icke-troende så att de nästan blir mer frågande efter de frågat än innan. Check 🙂
Tackar och niger för detta. (Som barnuppfostrad under 70-talet fick man lära sej att ta i hand och niga för de äldre.)
GillaGilla
Hej Tore! Jag kände inte till ditt blogginlägg tidigare men jag håller med dig i det du skriver där. När du skriver här om att tanken om relation riskerar leda till prestationsångest är jag inte helt med dig. Den risken kan i så fall hävdas finnas även så fort man pratar om helgelse också. Men det är förstås ingen anledning att sluta prata helgelse. Däremot ska det förstås göras på ett sätt som bygger på nåd och inte mänsklig prestation och som inte gör oss ständigt osäkra på vår frälsning 🙂
GillaGilla
Såväl ”religion” som ”relation” och ”presation” kan ju vara mångtydiga termer.
Varför inte säga att vi blir rättfärdiggjorda inte genom egna gärningar, utan att vi genom tron tilräcknas Kristi rättfärdighet? Det är väl vad den lutherska kyrkan har lärt i 500 år.
Några ytterligare frågor som komplicerar saken:
1) Hur uppkommer tron (eller ”relationen”, om man så vill) på Kristus? Enligt traditionell luthersk (och även kalvinsk) uppfattning är tron något som verkas av den Helige Ande (monergism). Enligt arminiansk uppfattning (som omfattas av många andra protestantisa riktningar, som baptism, metodism, pingstvänner etc.) är tron något som delvis är upp till människan att åstadkomma; människan måste genom sin egen förmåga dels försäkra sig om att kristendomen är sann, dels genom egen vilja besluta sig för att ”ta emot Jesus”.
2) Hur ser man på helgelsen? Enligt traditionell luthersk (och kalvinsk) uppfattning är helgelsen – som följer på rättfärddiggörelsen – också ett nådeverk, något som verkas av den Helige Ande. Man kan tala om ”prestationer” i en mening – helgelsen är något som följer från den mänskliga viljan – men bara därför att denna vilja har förnyats av evangeliet. Enligt många arminianer – i synnerhet inom den s.k. ”Free Grace”-rörelsen, menar att helgelsen är ett resultat av människans val eller ansträngningar. Helgelsen är inget som följer direkt på rättfärdiggörelsen, men de som väljer arbeta på sin helgelse kan räkna med särskilda belöningar från Gud.
GillaGilla