Bloggarkiv

”Särkalk” och andra obegripliga kristniska ord

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Kristna pratar så konstigt ibland! Vi reder ut vad populära ord i den kyrkliga jargongen betyder och försöker utse Sveriges mest kristniska begrepp. Vilket kristet ord tycker du är mest obegripligt?

Ladda ner MP3-filen här.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Därför slutade jag som kristen bära kors

kors-6

Ska samhället kunna diktera vilka kläder och symboler vi är tillåtna att bära? Är det vårt yttre som bestämmer vem vi tillhör, vilka vi är? Kan ett korshalsband i guld bli en fasad vi gömmer oss bakom?

Jag har varit kristen hela livet och därmed burit kors hela livet. Som barn och tonåring gjorde jag hela frikyrkogrejen: Jag var på konferenser och läger, engagerade mig i ungdomsarbetet i min stad och gjorde mitt bästa för att leva föredömligt. Jag var en skötsam, engagerad tonårstjej med goda intentioner och ett korshalsband i guld. Jag såg kristen ut men mitt hjärta var dött. Kallt. Förstelnat. Jag kämpade med beroenden, kunde inte förlåta och var livrädd för vad folk tyckte om mig. Dessutom hade jag stora problem med att älska Gud. Hur klarade man av att älska honom? Jag såg att somliga uppriktigt gjorde det – själv kände jag mig som världens hycklare när jag i lovsången sjöng ”Jesus jag älskar dig” och ”jag ger dig mitt liv”. Jag ville mena det jag sjöng men kunde inte. Inte på riktigt.

En dryg månad innan min artonsårsdag hände något märkligt, något som förändrade mitt liv totalt. Jag mötte den Gud jag pratat om hela mitt liv. Den Gud jag med mitt korshalsband velat representera. Det var inte ett fridfullt möte á la frikyrkoskidläger* med mysig stämning, tända ljus och en söt liten tår som långsamt rinner nedför kinden. Det var ett vilt möte med Guds råa kärlek och kraft på ett sätt som skakade mig till ande, själ och kropp. Det förändrade allt.

Read the rest of this entry

Varför betraktar frikyrkan singelskap som ett misslyckande?

Nytt avsnitt av Jesusfolket! I frikyrkan finns en enorm press på dem mellan 20 och 35 år att gifta sig. Att vara singel anses ofta vara ett problem som ska lösas, och de som vill leva hela sina liv i celibat betraktas som väldigt konstiga – trots att celibat beskrivs som något gott i Bibeln! Hur kan vi ändra på detta så att de som vill leva som singlar kan få stöd från kyrkan istället för att ständigt bli ifrågasatta?

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Historisk-liturgiska gudstjänster är inte vägen framåt

Min debattartikel om att kyrkan bör ha två sorters sammankomster – en utåtriktad, evangeliserande, på offentliga platser och en inåtriktad, bedjande, i hemmen – har fått lite reaktioner. Biskop emeritus Björn Fjärstedt skriver i Dagen idag att urkyrkan inte alls ”utövade fromhet publikt” utan samlades i kyrkobyggnader, något felaktiga påståenden som jag ska försöka besvara i själva Dagen framöver. I det här inlägget tänkte jag istället kommentera Lars Stenströms blogginlägg där han försvarar den historiska liturgins form och funktion. Stenström skriver bland annat:

Micael Grenholm är snabb med slutsatserna. Liturgiska gudstjänster anser han är rätt enformiga och gudstjänstbesökarna inte så delaktiga. Vilket han kopplar till att sådana kyrkor knappast ägnar sig åt tänka på sökare eller åt evangelisation… Tänker man så avslöjas att man knappast ägnat form och gudstjänstordning någon djupare tanke. Om allt ska vara omedelbart tillfredsställande och tilltalande har man stannat på ytplanet och grundligt missförstått eller aldrig lagt märke till gudstjänstens och eukaristins inneboende dramatiska möte och dialog med Gud.

Det Stenström diskuterar är egentligen min beskrivning av problemformuleringen hos författarna till den nyutkomna boken Söndag: gudstjänst i en ny tid, som i sin debattartikel argumenterar för att den frikyrkliga gudstjänsten bör inspireras mer av de historiska kyrkornas liturgi för att bli mer Gudsfokuserade, tålas att upprepas söndag efter söndag och öka delaktigheten. Därmed pekar de ut tre problem med den frikyrkliga Gudstjänsten: Att den är för lite fokuserad på Gud (och för mycket på sökare), att den är enformig och att den inte får folk engagerade.

Read the rest of this entry

Frikyrkan vs SD (och KD?)

Bild från beholdyourking.com

Bild från beholdyourking.com

Idag är jag glad och tacksam att få vara en av de 380 pastorer som höjer sin röst mot SD:s främlingsfientliga världsbild. Vår debattartikel är publicerad i Dagen, Sändaren och Världen idag och säger bland annat:

Att ta emot flyktingar handlar om ett etiskt vägval, att ett samhälle visar öppenhet och barmhärtighet mot utsatta människor. Det finns plats för fler i Sverige och vi kan förbättra vår migrationspolitik, bland annat genom att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att snabbt komma in på den svenska arbetsmarknaden. […]

Vi tycker inte alls att Sverige tillämpar en för generös flyktingpolitik. Det har utkämpats många kamper mot myndigheterna för att övertyga dem om att konverterade muslimer ska få stanna i Sverige. […]

Vi behöver vara en opinionsbildande röst i samhället för att värna om generositet och tolerans. Att hjälpa människor på flykt är bland det viktigaste vi kan göra.

I en valrörelse där invandring och flyktingar av vissa krafter bara kommer att framställas som ett stort problem, där ska vi höja rösten i protest.

Rassarna i kommentarsfältet go bananas förstås men för den absoluta majoriteten av Sveriges kristna ledarskap är det en självklarhet att SD:s hets mot invandrare inte är Jesuslikt och att deras världsbild går emot den kristna världsbilden. Bland undertecknarna har vi ledarna för pingströrelsen, EFK, trosrörelsen, Alliansmissionen, Vineyard, Frälsis, Equmenia, you name it. Dagens ledarsida står bakom oss. Pretty epic. Read the rest of this entry

Frikyrkans tradition brändes upp av statskyrkan

Som jag nämnde i förra inlägget så har frikyrkans existensberättigande börjat ifrågasättas igen i och med att en religionshistoriker felaktigt hävdade att den snart kommer att dö, och precis som för två år sen under Deminger-debatten så talas det om att frikyrkan är kortsiktig och känslobaserad och måste omfamna de historiska kyrkornas tradition och reflekterande kontemplation, med den lilla bieffekten att vi då måste finna oss i att tillhöra en megasekulariserad kyrka där 85% inte tror på Jesus eller någon av de kyrkor som infört läror som inte en kotte i urkyrkan trodde på men som ändå ses som obligatoriska. Dock finns det ett ännu större problem om vi vill lämna frikyrkan och det är att det är att alla kyrkor som existerar i Sverige är frikyrkor.

Begreppet frikyrka uppstod ju i kontrast till statskyrkan, och i hundratals år har de varit förbjudna i både Sverige och Europa just för att de inte är statskyrkor. Idag när även Svenska kyrkan är en frikyrka glömmer vi lätt bort det hemska konstantinska arv den organisationen stått och står för, men det är inte en rolig historia. Samma sak gäller katolska kyrkan. Stanley Sjöberg satte fingret på något som få katoliker gärna talar om idag:

Amen Stanley

Amen Stanley

Read the rest of this entry

Min insändare om att frikyrkan måste bli som urkyrkan

Denna insändare i Dagen var en kommentar till debatten om frikyrkans framtid. Som jag flera gånger argumenterat ligger denna i dess ursprung.

Är frikyrkan mitt inne i en identitetskris? Det verkar nästan så, och det vore i så fall inte underligt. Nästan alla frikyrkor i det här landet föddes i väckelse, så när vi inte upplever väckelse vet vi inte riktigt vad vi ska göra. En baptiströrelse där fler lämnar kyrkan än de som blir döpta, eller en pingströrelse där få under och tecken sker, kommer förr eller senare att drabbas av en identitetskris. Det allra mest skrämmande är att frikyrkan i Sverige inte ser ut som i Apostlagärningarna, där många kom till tro (2:47), många under och tecken skedde (5:12) och där klyftan mellan rik och fattig utjämnades helt och hållet (4:34).

Jack Deere

Jack Deere

När man ser de stora skillnaderna mellan Apostlagärningarnas kyrka och kyrkan i Sverige kan man reagera på två sätt: antingen argumenterar man för att Apostlagärningarna är historia som inte är normgivande för oss i dag, eller så ber och arbetar man ivrigt för att vi ska uppleva en väckelse som uppväcker Apostlagärningarna. Problemen med att säga att Apostlagärningarna inte är normgivande är uppenbara. Som Jack Deere skriver i sin bok Surprised by the voice of God: ”Om vi säger att Apostlagärningarna representerar en onormal form av kristendom, kan vi vara omedvetet skyldiga till att döma Skriften. När vi säger att det är onormalt, jämför vi den nytestamentliga kyrkans erfarenheter med något annat som vi anser normalt. Är detta ‘något annat’ ännu en nedskriven redogörelse av den nytestamentliga kyrkan? Nej, Apostlagärningarna är den enda inspirerade, ofelbara redogörelse vi har av kyrkans historia.”

Att kyrkan förmår återvända till Apostlagärningarna är inte minst Azusa Street, väckelsen som startade pingströrelsen för hundra år sedan, ett tydligt exempel på [se klippet ovan]. Något liknande måste ske igen för att kyrkan i Sverige ska överleva. Frikyrkan får aldrig sätta ribban lägre än det den kommer ifrån.

Micael Grenholm, student, bloggare och aktivist
Kolla även in Wilgot Fritzons klockrena analys av behovet av att återvända till Evangeliet i Svenska kyrkan.

Bör vi slopa snacket om väckelse?

Första gången jag hörde ordet väckelse tyckte jag att det var stört. För det första lät det uråldrigt, med en böjning av ”väcka” som borde upphört 1850. För det andra fanns det inte i Bibeln. Varför envisades vissa kristna med att använda ett så gammaldags och obibliskt ord?

Så småningom förstod jag varför. Väckelse är ett kyrkohistoriskt ord precis som reformation eller frikyrka, som uppkom på 1700- och 1800-talet när man ville namnge det häpnadsväckande skeende som skedde när metodismen drog fram och förde mängder till tro eller när Det Stora Uppvaknandet förvandlade USAs religiösa karta för alltid. Man beskrev en process när kyrkan går från att vara sovande, avdankad och ljum till att bli levande, verksam och brinnande. Kyrkan vaknade och återgick till Bibeln. Och det var fullkomligt underbart.

Det är ju inte direkt det vi upplever i Sverige. Här krymper kyrkan och blir alltmer sekulariserad. Då kan man reagera på två sätt: antingen accepterar man det och resonerar att Gud kanske inte vill att vi ska ha väckelse, eller så ber och arbetar man hängivet för att vi ska uppleva väckelse igen. Jag har läst massvis med väckelserapporter, förra året studerade jag på frivillig basis stora delar av den karismatiska kyrkohistorien, och det var när jag läste om väckelsen på Azusa Street, som satte igång hela den karismatiska rörelsen (se klippet ovan), som jag insåg: vi måste ha detta. Vi måste gå tillbaka dit vi kommer ifrån. Vi måste ha väckelse.

Och i mina sammanhang har det välkomnats oerhört. Min församling satte igång en ekumenisk bön för väckelse en gång i veckan, Pannkakskyrkan som jag är aktiv i har väckelse i ungdomsvärlden som uttalad vision, Sthlms bönehus ber ivrigt för väckelse, bönegrupper jag är med i på Facebook ber för väckelse – överallt enas vi i att deklarera att Apostlagärningarna inte är en utopi, att kyrkan inte mår bra när så få kommer till tro och när så få under sker som i Sverige utan att vi behöver en sådan väckelse som Gud så många gånger sänt i forna tider.

Read the rest of this entry

Frikyrkan måste tillbaka till väckelsen

Dagen har skrivit rejält mycket om problemen i frikyrkan, och nog finns det rejält många att ta upp. Demingers kritik av frikyrkans brist på högkyrklighet (kan man sammanfatta det så?) har Siewert Öholm tagit till sig och gått över till svenska kyrkan, och Twittersamtalet #frikyrka som Sofia Mirjamsdotter satte igång genom att berätta om mycket dåliga erfarenheter från hennes barndoms pingstkyrka uppmärksammas i dagens Dagen likväl. Den ytlighet och dubbelmoral som möjliggjorde de förfärliga saker Sofia utsattes för finns verkligen kvar än idag.

Vad är frikyrkan egentligen, och vad ska den vara? Jag skulle vilja backa några steg och se tillbaka på den karismatiska frikyrkans ursprung (”frikyrkan” är ju ett gigantisk begrepp som rymmer samtliga svenska samfund utom ett, men eftersom det som till stor del diskuterats både i ”Deminger-debatten” och #frikyrka just är lågkyrkliga, karismatiska kyrkor håller jag mig till dem).

Den karismatiska rörelsen föddes i ett andligt bombnedslag på Azusa Street i Los Angeles. Tusentals upplevde för första gången något de hade läst om i Skriften men som deras församlingars teologi inte tillåtit – dopet i den Helige Ande. Azusa Street var en fristad för alla, det var en av de första amerikanska församlingar där alla hudfärger var välkomna, och den första församling som verkligen tog den Helige Ande på största allvar. Tungotalet flödade på alla möjliga språk – enligt församlingens tidning The Apostolic Faith talades bland annat norska, hindi, zulu, hebreiska och kinesiska av olärda människor som inte lärt sig de språken. Människor som var där skriver om dramatiska helanden från cancer, hudbölder och hur amputerade kroppsdelar växte tillbaka. Det mest dramatiska undret var Shekinah – ett moln som vilade i den gamla byggnaden, och som ibland blev till en eld som brann ovanpå taket och som gjorde att grannar ringde brandkåren. Guds härlighet som följde Israels folk i Egypten hade slagit ned på Azusa.

Read the rest of this entry

Kyrkoåret – bra eller dåligt?

Dagen har idag en intressant artikelserie om frikyrkornas förhållningssätt till kyrkoåret. Pingstpastor Rigmor Holst följer det inte med några undantag, Ulf Ekman är mer intreserad medan Missionskyrkan i Sävedalen helt börjat följa det.

Jag tycker det har många poänger att följa kyrkoåret. Många predikningar i frikyrkor tenderar att handla om samma sak söndag efter söndag, och många gånger undviker man långa stycken eller hela Bibelböcker. Med ett kyrkoår ”tvingas” man predika om t ex texten om den rike unge mannen i Mark 10 åtminstone en gång vart tredje år. Å andra sidan är kyrkoåret en mänsklig konstruktion som själv utelämnar mycket material. Och Rigmor har en poäng i att vissa söndagar behöver det predikas en särskild sak i församlingen – oavsett vad kyrkoåret säger.

Read the rest of this entry

Den frikyrkliga liturgin behöver göras om

Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in några icke-kyrkvana att recensera deras gudstjänst, ett modigt initiativ enligt Thomas Österberg. Det blev både positiv och negativ kritik. Det negativa bestod bl a av att det var ”för klara svar”, en kritik man inte bör ta åt sig (ärliga sökare vill, till skillnad från sekulära kristendomskritiker, faktiskt ha klara, raka svar, inget annat). Kritik man dock bör ta till sig är att kyrkan var för individualistisk och att även om gemenskapen var familjär och folklig blev det en känsla av utanförskap, en ”vi och dem”-känsla.

Read the rest of this entry