Den ateistiska forskaren som dokumenterar mirakler

Det har nyligen hävdats av Csaba Perlenberg på Göteborgstidningens ledarsida att böner inte kan bota COVID-19 och att det “saknar helt vetenskaplig och medicinsk grund” att tacka Gud och människor som har bett efter att man har tillfrisknat från sjukdomen. Det är oklart om Perlenberg ens har försökt sätta sig in i forskningen om böners effekt på hälsa: han verkar utgå från att ateismen är sann snarare än att argumentera för det.

I själva verket finns en hel del forskning publicerat som på ett seriöst och objektivt sätt försöker se om något händer när man ber för helande. Jag uppmärksammar en hel del av denna forskning i Dokumenterade mirakler. Ett exempel är den ateistiska medicinhistorikern Jacalyn Duffin, som har skrivit boken Medical Miracles (utgiven på Oxford University Press).

Jacalyn Duffin är blodläkare, doktor i medicinsk historia och f.d. föreståndare för American Association for the History of Medicine och Canadian Society for the History of Medicine,[1] har gått igenom alla kända kanoniseringsmirakler sedan 1500-talet och fann över 500 fall bara under 1900-talet, inklusive oförklarliga tillfrisknanden från tuberkulos (79 fall), hjärtsjukdomar (22 fall), cancer (41 fall), och ortopediska problem (59 fall).[2] I boken presenterar jag flera av dessa fall i närmare detalj, men låt mig här fokusera på det som gjorde Duffin intresserad av mirakler från första början (utdrag från Dokumenterade mirakler, ss. 107-108):

Jacalyn Duffin, bild från Queen’s University.

1987 tillkallades Duffin av kollegan Jeanne Drouin i Ottawa för att undersöka benmärgen från en leukemipatient. Fjorton prov hade tagits mellan april 1978 och maj 1979, och ganska snart kunde Duffin se att kvinnan som proverna var från hade fått en av de mest aggressiva cancerformer vi känner till: akut myeloisk leukemi. Hon drog snabbt slutsatsen att kvinnan måste vara död och att undersökningen hade rättsmedicinskt syfte – familjen kanske hade tyckt att dr. Drouin inte hade gjort sitt jobb.

Benmärgen fascinerade Duffin: efter behandling hade cancern försvunnit under fyra månader för att sedan återvända, vilket på 1970-talet (innan benmärgstransplantationer var vanliga) innebar en dödsdom. Men därefter försvann cancern igen, och denna gång höll remissionen i sig. Då hon visste att den genomsnittliga överlevnaden för myeloisk leukemi var arton månader med behandling utgick hon från att cancern måste ha återvänt ännu en gång och dödat patienten.

När Duffin senare träffade Drouin frågade hon henne vad fallet handlade om. ”Är det försummelse… eller är det ett mirakel?” frågade hon ironiskt. Drouin sken upp och sa: ”Det är ett mirakel!” Hon berättade till Duffins stora förvåning att patienten fortfarande var vid liv och att Duffin utan att veta det hade blivit utsedd av Vatikanen för att ge en second opinion inom ramen för deras undersökning om detta var ett mirakulöst helande.[3]

Patienten ifråga hette Lise Normand och kom från Gatineau. Hon var i tjugoårsåldern när hon hade uppsökt läkarvården och diagnosticerades snabbt med leukemi i april 1978. Kemoterapin tog hårt på henne, hon tappade håret, spydde och fick feber. Dr. Drouin hade blivit så glad när remissionen upptäcktes, och därefter så ledsen när det blev återfall. Hon förväntade sig inte att Lise skulle överleva årets slut. När den andra remissionen visade upp sig var Drouin säker på att den skulle försvinna ännu snabbare än den första.

Det hände alltså inte. När slutet av 1978 närmade sig och allt spår av cancer var borta bad Lise om att kemoterapin skulle avslutas, men Drouin avrådde skarpt: så långt hon visste var det det enda som höll Lise vid liv, även om hon inte kunde förstå varför. Efter tre år gick hon dock med på att avsluta behandlingen när Lise insisterade på detta. Patienten berättade att en nära släkting var nunna i Montreal och att hon hade uppmanat henne att be om förböner från klostrets grundare Marie-Marguerite d’Youville (1701-1771). Lise hade gjort så och blev övertygad om att hon hade blivit helad. Jeanne Drouin var också katolik men visste inte vad hon skulle tro. Hon kände inte till någon annan som hade överlevt ett återfall av myeloisk leukemi så här länge, så även fast avslutandet av kemoterapin kändes oklokt var det inget som sa att det direkt var fel – särskilt när det hade så påtagliga bieffekter.

Lise bad senare dr. Drouin om att hennes journal skulle skickas till Vatikanen för granskning i samband med processen att få Marie-Marguerite d’Youville helgonförklarad. Den medicinska kommittén i Rom höll dock inte med om att tillfrisknandet var oförklarligt. De menade att återfallet aldrig hade ägt rum och att det rörde sig om en enda remission på grund av behandlingen. Sådana var ovanliga, men inte omöjliga. Nunnorna i Montreal hade insisterat på att en oberoende läkare skulle granska proverna, vilket gjorde att Duffin kom in i bilden. När hon oberoende av Drouin kom fram till att det hade skett ett återfall lät sig den italienska kommittén övertygas. I december 1990 deltog Duffin och Drouin tillsammans med Lise Normand på helgonförklaringen för Marie-Marguerite d’Youville, Kanadas första helgon, i Petersbasilikan i Rom. Ateisten Duffin beskrev det som en ”vändpunkt” i sitt liv och beslöt sig för att undersöka katolska mirakler närmre.[4]

Varje gång katolska kyrkan hävdar att ett mirakel har skett i modern tid föregås det av en rigorös granskning där flera läkare eller vetenskapsmän konstaterar att något vetenskapligt oförklarligt har skett. Vatikanens arkiv är fyllt med dokumenterade vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB). Duffin beskriver hur hon chockades av detta:

Omfattningen enligt vilken de religiösa observatörerna förlitar sig på vetenskaplig skepticism var en genuin chock för mig. I kanoniseringsprocessen inspireras och instrueras religionen av vetenskap – och inte bara vilken vetenskap som helst, utan den bästa tillgängliga. […] Som denna analys av fyra århundradens undersökningar har visat ifrågasätter prästerskapet varje vittne och de hänvisar flitigt till vetenskapsmännens åsikter. De avvaktar med att bedöma att något övernaturligt har inträffat tills de är övertygade om att diagnoserna är korrekta, att undersökningarna och vården är modern, och att experterna är beredda att beskriva händelserna som oförklarliga.[5]


[1] Duffin, 2019: ”About”, https://jacalynduffin.ca/ (läst 2019-01-25).

[2] Duffin, 2009: Medical Miracles: Doctors, Saints, and Healing in the Modern World (New York, NY: Oxford University Press), s. 76.

[3] Duffin, 2013: Medical Saints: Cosmas and Damian in a Postmodern World (New York, NY: Oxford University Press), ss. 5-7; Duffin, 2016: ”Pondering Miracles, Medical and Religious”, New York Times, 5 september.

[4] Duffin, 2013, ss. 7-12; Reguly, 2010: Reguly, Eric, 2010: ”The Making of a Saint” The Globe and Mail, 14 oktober. https://www.theglobeandmail.com/news/national/the-making-of-a-saint/article1215062/ (läst 2018-11-08); Duffin, 2007: ”The Doctor Was Surprised; or, How to Diagnose a Miracle”, Bulletin of the History of Medicine, vol. 81, nr. 4, ss. 699-729.

[5] Duffin, 2009, s. 8.

En kommentar

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s