Guds vägar och våra

Jag hade tänkt bli socionom en gång i tiden. Brottningen om huruvida det var vad jag skulle syssla med eller ej följde mig länge: innan jag valde att studera, under utbildningen, till dess att jag hoppade av mitt uppe i den och åren efteråt. 

Så småningom kom jag att bli sjuk och utförsäkrad. Allting kring hur det skulle bli var ovisst, ändå var det som att det klarnade för mig. Om begränsningen i att stå till samhällets tjänst kontra friheten i att tjäna Gud, trots egna begränsningar. Här ger jag er mina oredigerade tankar skrivna 4/2 2018. 

”Jag var på rätt spår vad gäller socionom – att hjälpa människor i utsatta situationer, men: det är ett utanpåverk. Inte att förakta, men genom att måsta hålla sig till samhällets regler behöver man som socionom ibland tillsluta sitt hjärta för människan i nöd. Man är kluven – klienten å ena sidan, lojaliteten till arbetsgivaren och staten å andra. 

Nu är jag själv i en utsatt situation. Först läste jag om det, nu är jag själv en av dem jag läst om. En av dem i statistiken för utmattning. 

Förr hade jag ett utifrånperspektiv. 
Nu har jag ett inifrånperspektiv. 

Jag märker att jag ibland får särskilt svåra människor eller människor i särskilt svåra situationer på mitt hjärta. Det är ”socionom-kallet”. Men det är mer djupgående än jag hade kunnat verka i den yrkesrollen. Med Herrens hjälp kan jag gå längre och nå djupare. 

Socionomrollen är begränsad. Det är också jag utan den rollen, jag är sjukskriven och har begränsad ork, begränsat med pengar och även tid. MEN: Gud går med mig, han är inte begränsad. Vare sig av samhällets regler, resurser och rutiner eller av min ork, mina pengar, min kapacitet. Han når in i den djupaste nöd, där människors stöd och hjälp inte räcker till. 

All den trygghet samhället kan ge en genom exempelvis socialförsäkringar och sjukvård är fantastiskt bra, men ibland kan dålig tajming och bemötande ytterligare spä på ens förnedring. Binda en i ett utanförskap. Göra en sjukare än man behövt vara. 

Dessa är de människor om vilka Gud säger ”dessa mina minsta”. De är så viktiga att om kristna inte ser dem och hjälper dem så vill Gud inte kännas vid oss. Det finns ett stort allvar i det, men vi ska inte gripas av panik och ångest. Låta oss drivas av rädsla. Det är inte vad det handlar om.

Man går till Herren och ber honom öppna ens hjärta om det är stängt och låst. Han visar en då en del av världens lidande och nöd. Det han bär på sitt hjärta. Vi kan inte bära det på våra axlar. Då går vi under. 

Gud har en del åt oss, någon människa han vill visa sin kärlek till. Han kallar och manar och vi får lyda. Ofta kan det vara där ens hjärta redan finns. Han tvingar inte på oss ett jobbigt område vi inte alls känner för. Det är en glädje att gå med Gud. Inte en olust, ett tvång, ett måste. Han är inte den som kräver saker av oss, begär att vi måste. 

Ja, det är ett steg i tro ibland. Omständigheterna kan spärra vägen och ställa sig som stora hinder. Men han kan bana vägen, det finns en djup glädje i att gå hans väg. En välsignelse. Ett välbehag över ditt liv. En djup frid. Guds barns frihet från oro, bekymmer, ansättelse, anklagan och ofrid. 

Går vi i egen kraft har vi snart bränt ut oss. Det handlar inte om att göra så mycket som möjligt. Om att stressa och jäkta. Om effektivitet och prestation. NEJ. Herren har tid. Han har tålamod. Han kräver inte mer av oss än vi förmår. Fienden vill måla upp Gud som en slavdrivare, en glädjedödare, en sträng och krävande far. Det är falskt. 

I honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda. Han är ljus, intet mörker finns i honom. Han vet att ge sina barn goda gåvor. Han är pappornas pappa. Oavsett om vår jordiske far varit en god eller dålig far, så vill Gud vara den ultimata föräldern. Han är vår mor också! Hönan som samlar kycklingarna under sina vingar. Där samhället sviker står han fast. Där människor sviker är han osviklig. Honom får vi följa. Honom får vi tjäna. Honom får vi älska, och vi älskar för att han först älskat oss.” 

En kommentar

  1. Hej!

    Tänker på flera viktiga saker i din text och mest nu på din avslutande mening:

    ”och vi älskar för att han först älskat oss.”

    Tänker på var ”kärlekskällan” är och vad den grundar sej på.

    Om vi kikar på den här bibelversen tror jag vi kan få svar:

    ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.” (Från Joh 3:16)

    ”Kärlekskällan” har du tagit upp: Gud.

    Hur man lärt känna kärleken tror jag många församlingar glömmer idag. Man tror lätt att människor ska lära känna kärleken genom att vi ska göra saker fastän det handlar om vad Jesus gjorde för oss.

    Det glada budskapet är ju att Jesus dött för oss.

    Om man får uttrycka det lite retoriskt så kan man nog säga att ibland i församlingens krismöten vänder man upp och ner på varenda sten för att finna quickfixs och glömmer att Petrus o hans bröder endast och enkomt sjöng lovsånger i sina fängelseceller för att Jesus dött för dem, uppstått och vunnit seger.

    Herrens välsignelser!

    Gillad av 1 person

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s