Av Kevin Daugherty, ursprungligen publicerad på PCPJ.
För 300 år sedan startade en väckelserörelse inom brittiska och senare amerikanska kyrkor. Den här rörelsen manade kyrkan att återvända till evangeliet. Den manade kyrkan att dela budskapet om Jesus med andra människor och att följa Jesus mer frimodigt. Rörelsen var mycket mångfaldig för sin tid. Den påverkade de flesta kristna samfund i den engelsktalande världen och berörde många kristna sammanhang. Det var en internationell, interkulturell rörelse som innefattade människor av olika etnicitet tillhörande olika grenar av kyrkan.
Rörelsen främjade utbildning, sociala reformer och en inkluderande kyrka. Under större delar av rörelsens historia så utgjorde den en av de främsta krafterna i kampen för social rättvisa. Avskaffandet av slaveri, fattigdomsbekämpning, det sociala evangeliet, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen och många andra viktiga ändamål var åtminstone influerade av den här rörelsen.
Rörelsen jag talar om är evangelikalismen, men trots dess långa och ädla historia känner de flesta inte igen den idag – åtminstone inte evangelikalismen i USA. Det finns ett antal faktorer som har bidragit till detta:
För det första har evangelikalismen alltid haft en falang som främjar vit överhöghet (eng. white supremacy). Även om evangelikalismen var oumbärlig för avskaffandet av slaveriet och i medborgarrättsrörelsen, fanns det hela tiden en del som motsatte sig de rörelserna. Å ena sidan fanns John Wesley som argumenterade kraftfullt mot slaveri, men å andra sidan fanns Jonathan Edwards som ägde slavar. Det finns än idag splittring i amerikanska kyrkor över just den här frågan. The Southern Baptist Convention är ett exempel på en amerikansk evangelikal kyrka grundad på principer om vit överhöghet.
För det andra uppstod en rörelse i det tidiga 1900-talets USA vid namn fundamentalism. De första fundamentalisterna var ortodoxa teologer som i stort tillhörde kyrkornas huvudfåra men som motsatte sig liberalteologi. Rörelsens andra generation (och rörelsen idag) är emellertid kända för antiintellektualism, separatism, trångsynthet och bokstavstro. Den här rörelsen blev extremt populär i många kristna kyrkor och idag sätter en del likhetstecken mellan evangelikalism och fundamentalism.
För det tredje uppkom en rörelse på 1970-talet som sammanlänkade evangelikalism, fundamentalism och konservativ amerikansk politik. En huvudsaklig kraft bakom den här rörelsen var en organisation kallad “the Moral Majority”, rörelsen är dock mycket större än en organisation och kallas ofta kollektivt för den religiösa högern. Den här rörelsen hade stor framgång. De la i princip beslag på begreppet “evangelikal” och fick det att syfta på vita amerikanska protestanter i den konservativa delen av det Republikanska partiet. De anslöt sig även till två nyckelfrågor – abort och homosexualitet. Än idag verkar abort och homosexualitet vara de enda kulturella frågor många amerikanska evangelikala bryr sig om.
Dessa tre rörelser – vit överhöghet, fundamentalism och konservatism – har tillsammans långsamt urholkat den klassiska evangelikalismen, och varit oerhört framgångsrika i detta. Jag är en person med evangelikal bakgrund, och kyrkogemenskapen jag betjänar har också en viss evangelikal bakgrund. Det är dock nästan omöjligt att använda det begreppet nu för tiden. Om jag säger att jag är “evangelikal” förutsätter människor omedelbart att jag är en fundamentalistisk, konservativ, vit amerikansk protestant.
Sedan den religiösa högerns uppgång på 1980-talet har ett sorgligt hyckleri kommit att associeras med den evangelikala rörelsen i USA. Det står klart och tydligt. Många av oss känner till nyhetsrubrikerna om konservativa predikanter eller politiker som förlorat sina karriärer i sex-, drog- eller korruptionsskandaler. Det är något av en stereotyp vid det här laget, men tyvärr är det en väldigt sann sådan.
De senaste decennierna har vi bevittnat hur amerikansk evangelikalism har distanserat sig mer och mer från såväl historisk evangelikalism som från Evangeliet självt. För att vinna popularitet har många predikanter byggt mediala och politiska imperier som har gett dem berömmelse och rikedom. Många engagerade i politik eller aktivism har offrat sina värderingar för att vinna val. Det verkar som att många av dagens amerikanska evangelikaler går så långt som att stödja trossatser och praktiker som de anser vara syndiga, så länge det ökar deras makt. Stödet för Mitt Romney 2012 var ett exempel på detta, eftersom Romney är mormon. Godkännandet av Donald Trump tar dock detta ännu längre. Här har vi en man som uppvisar ett totalt nonchalerande av Gud och Bibeln och lever som en playboy, och ändå lyfts han fram som den “kristna” kandidaten.
Det vi har nu är ett sorgligt Frankensteins monster. Högerpolitik (ibland inkluderande vit överhöghet) och fundamentalism har förvridit evangelikalism till något det aldrig var menat att vara. Det påminner mig om hur europeiska monarker historiskt har styrt kyrkan för att lyda deras order, eller hur fascister under tidigt 1900-tal förledde kyrkor i Europa.
I stället för evangelikalism tror jag att det vi har nu är något som kan kallas för “Americanism”. De tre rörelserna som har urholkat evangelikalismen reflekterar alla en väldigt amerikansk kontext. USA har en historia av vit överhöghet, slaveri och systematisk rasism som ännu inte adresserats ordentligt. Det är i USA som fundamentalismen föddes, och det är från USA som den nutida religiösa högern kommer. Jag har mött många evangelikala som tror att USA är unikt välsignat och inspirerat av Gud, och att våra politiska val är andliga slagfält. Detta har verkligen blivit uppenbart under presidentvalet 2020 i och med att många evangelikaler tror blint att Trump på något sätt har vunnit presidentvalet.
Det finns också många ideologiska principer som den amerikanska evangelikalismen har antagit som inte har någon grund i Bibeln. USA:s konstitution finns inte i Bibeln (inte heller i historisk evangelikalism, som kom från Storbritannien), ändå framhåller så många den amerikanska regeringsformen som att den är unikt kristen. Bibeln lär inte ut republikanism, kapitalism eller individualism. Alla dessa är produkter av upplysningen och många tidiga evangelikaler (som t ex John Wesley) motsatte sig de ideologierna. Europeisk evangelikalism idag är i hög grad engagerad i kristdemokratiska partier, vilket visar att många evangelikala utanför USA fortfarande har behållit en del av det perspektivet. I amerikansk evangelikalism vågar man dock inte utmana den amerikanska regeringsformen eller kapitalismen.
Enkelt uttryckt är det inte längre evangelikalism vi talar om i USA. Under decenniers gång har negativa krafter urholkat den evangelikala rörelsen tills nästan inget av vikt fanns kvar i den. Det tomrummet fylldes sedan med USA, och inte var det det verkliga USA heller. Tomrummet fylldes med ett amerikanskt ideal. Jag syftar på den idealistiska versionen av USA som skapades under kalla kriget för att bekämpa kommunister och hippies. Det är det amerikanska idealet som skapades av vita konservativa kyrkor som oroade sig över medborgarrättsrörelsen, jämställdhetsrörelsen och andra progressiva rörelser. Faktum är att Jerry Falwell – som grundade “the Moral Majority” – var för rassegregation och motståndare till Equal Rights Amendment – ett tillägg till USA:s konstitution för att försäkra lika rättigheter för alla medborgare oavsett kön.
Allt det här lämnar oss med en fråga- vad gör vi med evangelikalismen? De flesta engagerade i PCPJ är evangelikala (eller har evangelikal bakgrund). Personligen älskar jag begreppet. Men hur kan vi återta det? Hur kan vi återställa det till ordets ursprungliga betydelse? Jag vet inte, men jag vet att vi måste återvända till evangeliet så som evangelikalismens grundare gjorde. Endast genom att försöka följa Jesus aktivt och frimodigt igen kan en positiv förändring ske.
Foto av Joshua Eckstein från Unsplash
Hela Pingsten 