Upploppen, Rasismen och den andliga bristen

Det går så klart att vara emot upplopp samtidigt som man kan förstå varför de sker. De sociala medierna gör att vi, eller många av oss, reagerar instinktivt och hindrar oss själva att tänka i flera led. På det sättet är den som skriker ”Arrestera! Lås in! Utvisa!” eller ”Utvisa alla muslimer!” samma andas barn som dom som tänt eld på bilar och kastat sten på Polisen de senaste dygnen. 

Den danske högerextremisten tillika pedofilen Rasmus Pauldan (i Danmark är han betydligt mer känd för sina våldsexchattar med barn än här i Sverige) bränner koranen för att skapa upplopp. Det har ingenting med något som står i den för många heliga skrift som koranen är att göra. Likaledes så handlar inte upploppen om Koranen. 

Det handlar om en längtan efter våldsamheter. Pauldan vill skapa kaos och brännmärka människor med så kallad utomeuropeisk bakgrund. Likaledes tror jag inte att de som ”går igång” på Pauldans vidrigheter gör det för att de är troende muslimer. Det handlar heller inte om att de som utför upploppen ”hatar Sverige”. De är människor som bor i Sverige och många lär dessutom vara födda här. Pratar man med dem så lär man får svar om att de älskar ”orten” där bor i och så vidare. 

Nej, längtan efter våld, upplopp och för den delen gränslösa ursinne som en del av dom medmänniskor som upprör sig över upploppen och ”skriver av sig” i sociala medier om just våld har för mig tydliga likheter. 

Det handlar om ett splittrat samhälle. På gammalgrekiska heter splittring något i stil med ”diabolisk”. Det är med andra ord djävuslkt. 

Ett samhälle där vi satt det materiella framgångarna för fåtalet framför välfärden för flertalet. Där föräldrar tvingas till osäkra anställningar och flera jobb samtidigt och inte är närvarande med sina barn. Där den kultur som lyfts fram handlar om att tjäna pengar istället för att hjälpa andra. Där människor som hamnat här till följd av krig lämnat åt sitt öde i nergångna områden långt ifrån centrum utan fungerande vägar in i samhället, till följd av en diabolisk cocktail av skattesänkningar och beröringsskräck från majoritetssamhället (med det menar jag att många ekonomiskt välbeställda vägrar bo i närheten med dem som har mindre pengar eller på annat sätt är annorlunda). 

Och ett sådant samhälle älskar den danske högerextreme pedofilen. Eller för den delen den svenske Kremlkopplade högerextremisten Chang Frick som föreslog att koraner skulle brännas i samband med Socialdemokraternas första maj-tåg senare i år. 

Deras sjuka egon livnär sig på ilskan, på splittringen. Ett sjukligt kicksökeri. Som följer samma sjuka mönster som alkoholistens relation till alkoholen, heroinistens relation till heroinet eller för den delen den sexberoende sjuka relation till sexuell tillfredställelse. 

Och för den med en inneboende ilska är det svårt att stå emot en sådan frestelse som koranbränningarna är. De är signaler som klartecken om våld.  

Föredömena i denna tid är för mig är således de muslimska männen som stod med sina koraner och bad när den danske högerextremisten hatpredikade på Råslätt i Jönköping och prästen Fredrik Hollertz i Svenska kyrkan på samma område som lät kyrkklockorna ringa så att hatpredikantens diaboliska tal överröstades. Föredömena finns i de föräldrar och andra vuxna som nattvandrat dessa splittringen och ilskans nätter och alla andra som på något sätt försöker sprida lugn och ungdomar boende i berörda områden som städat dagen efter upploppen.

På längre sikt behöver vi ta splittringen för vad den är och kanske klarar vi inte att av att möta denna ondska själva. Kanske kan vi hitta svar i annat än hårdare tag eller för den delen framgångar för fåtalet. 

Jag har en aning att svaren finns bortom de sociala medierna. I gemenskap och i arbete för vår gemensamma välfärd.