Häromdagen fick jag frågan vart jag vill komma med det jag skriver.
Jag vill komma till en punkt där det blir självklart att ”kristna värderingar” inte är en politisk plattityd som används för att förtrycka människor, utan ett Kristuslikt liv vi faktiskt lever tillsammans.
Jag vill se en kyrka som tar Anden på allvar och därför också tar fred på allvar. En kyrka som inte romantiserar våld, inte ursäktar maktmissbruk, inte ställer sig neutralt när människor krossas, utan som låter den korsfäste och uppståndne Messias definiera vad ”styrka” betyder. Där Andens kraft leder till mod i vardagen, sanning i det offentliga rummet och uthållig kärlek när det kostar.
Jag vill vara med och forma en kristenhet som håller ihop karismatik och aktivism. Som ber med förväntan och agerar med konsekvens. Som tror på helande och just därför vägrar acceptera ett samhälle som gör människor sjuka av rädsla, utanförskap och rättslöshet. Som profeterar och därför vågar säga det uppenbara: att vi inte kan kalla oss civiliserade och samtidigt skicka människor till förföljelse, tortyr eller död.
Jag vill att Guds rike ska breda ut sig så konkret att vissa saker blir otänkbara. Att utvisningar till förföljelse hamnar i samma historiska skamvrå som gladiatorspel och rituella människooffer. Att våra barn en dag ska fråga: ”Gjorde ni verkligen så?” och att svaret ska vara: ”Ja. Och vi slutade. För vi vände om.”
Jag vill skriva, forska och undervisa på ett sätt som gör fredens evangelium svårt att slingra sig ifrån. Som visar att kyrkohistoria inte är en samling dammiga fotnoter, utan ett facit över vad som händer när kyrkan väljer kejsarens logik eller Kristi väg. Och jag vill hjälpa människor att se att pacifism inte är naivitet, utan realism i ljuset av korset.
Jag vill helt enkelt: att Andens eld ska bli synlig genom tecken, under, rättvisa, barmhärtighet och fred. Att vi inte nöjer oss med att säga ”Herre, Herre”, utan faktiskt bygger en annan sorts värld. En där de utsatta inte bara får våra ord, utan vår närvaro, vår röst och vårt skydd.
Så vart vill jag komma?
Till en värld och en kyrka där Guds rike känns i asylrummet, i domstolen, på gatan, i klassrummet och i gudstjänsten. Där ”främlingen” inte är ett problem som ska bort, utan Kristus som kommer oss till mötes. Där vi inte längre behöver skriva upprop för att stoppa det omänskliga, eftersom det omänskliga redan har blivit omöjligt.
Hela Pingsten 