Biblisk kvinnohistoria del 3: Hanna

Ofta hör man att bibeln är en bok skriven av män för män. Kvinnorna finns bara finns med i bakgrunden som någons fru, dotter eller tjänsteflicka. Men redan i gamla testamentet beskrivs en hel del starka kvinnoöden. Jag kommer ha en serie på bloggen där jag skriver porträtt på några av dessa kvinnor. Detta är del tre och den kommer att handla om Hanna, mor till Samuel som tidigt i livet blev utvald av Gud att bli profet.

Första Samuelsboken är uppkallad efter Hannas son, profeten Samuel. Den börjar med historien om den fruktlösa Hanna och hennes förtvivlan. När hon blir med barn lovar hon sin son till Gud och därför växer Samuel upp i ett tempel. Boken tros ha varit skriven någon gång mellan 900-500 före kristus. I bibeln hittas Första och Andra Samuelsboken mellan Rut och Första Kungaboken.

Mobbning har funnits i alla tider, så även i Israel för omkring 2500 år sedan. Vi kan ana att det måste ha varit lika hemskt att bli utsatt för då, som nu. Mobbning kan bero på olika saker: avundsjuka, rädsla eller att ses som avvikande från det som bedöms normalt. Någon som fick känna på hur det är att vara utsatt var Hanna, en kvinna som bodde i Efraims bergsbygd. Hon var gift med en man som hette Elkana, som också hade en till fru som hette Pennina. Med henne hade han barn, men inte med Hanna, som kände sig olycklig över detta. Dels längtade hon efter ett eget barn, men även för att det på den tiden sågs som en stor skam om en kvinna inte hade egna barn.

Mycket av en kvinnas värde låg i att gifta sig och få biologiska barn (så är det tyvärr ofta än idag, men det får vi ta i en annan text). Hannas smärta blev inte bättre för att hon fick utstå mobbning från sin makes andra hustru. “Haha, jag är en mycket bättre kvinna och hustru än dig, jag kan i alla fall se till att Elkanas släkt förs vidare. Du är oduglig, alla ser ner på dig och du är inte lika älskad som jag” sådana här ord kunde Pennina använda för att såra Hanna med. 

Att hon skulle vara mindre älskad av Elkana var dock inte sant. Elkana åkte varje år till templet, då han likt alla judar skulle offra djur åt Herren. När han bar fram offret gav han Pennina och hennes barn varsin bit av köttet, men Hanna gav han en extra stor bit för att han ville visa henne att han älskade henne lika mycket som sin andra hustru, trots att hon var ofruktsam. Hanna grät ändå mycket över sin sorg och slutade äta för att hon blev så deprimerad. Elkena förbarmade sig när han såg sin frus tillstånd: ”Varför gråter du Hanna och varför äter du inte? Är inte jag mer värd för dig än tio söner?” Hanna blev varm inombords av hans ord men det fick henne inte att må bättre, hon kände fortfarande att hon ville ha ett barn. “Måtte Gud hjälpa mig” tänkte hon. 

Nästa gång de var i staden och alla hade ätit och druckit, så gick Hanna till templet. Hon trodde sig vara ensam och ställde sig vid altaret. Under häftig gråt bad hon: “Herre, om du vill se till din tjänarinnas lidande inte glömma din tjänarinna, utan ge henne en son, så lovar jag att ge honom åt Herren och ingen rakkniv ska röra vid hans huvud”. Dessa ord talade hon från sitt hjärta. Hennes mun rördes, men det kom inte några ord. Så hörs en röst: “Hur länge ska du bete dig som en berusad?”.

Hanna tappade fokus från bönen och vände sig om. Där stod Eli och tittade på henne med sträng blick. Han trodde att hon var full när hon stod och grät och mimade. Hanna blev först förskräckt, men kunde snyftande förklara för honom: “Nej min herre, jag är en hårt prövad kvinna och det är på grund av min stora smärta som jag talat ända tills nu” När Eli hörde detta fylldes han av medlidande och skämdes över att han varit så sträng mot henne. Han sa “Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du bad om”. Hanna tackade och gick hem till sin man och låg med honom. Efter ett tag upptäckte hon att hon var med barn. Hanna blev utom sig av lycka och Pennina fick stå med lång näsa och följa hennes graviditet. Kanske kände hon sig som en mindre bra person, nu när Hanna fått bönesvar från Gud? 

Hanna födde en son och eftersom pojken var ett bönesvar fick han heta Samuel, som betyder ”Gud hör bön”. När hon ammat färdigt visste Hanna att det var dags att hålla sitt löfte till Gud, och ge Samuel till honom. När Elkana skulle gå till templet med offerdjuret följde Hanna med tillsammans med Samuel. Hon kände bävan, då hon visste att hon skulle behöva lämna sin son där. De slaktade tjuren och bar fram den och även Samuel till Eli. Hanna sade “Hör på mig. Så sant som du lever, jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. Den här pojken bad jag om och nu har Herren gett mig vad jag bad om. Därför vill jag ge honom tillbaka till Herren. Så länge jag lever ska han tillhöra Herren”.  Så gick Hanna och hela hennes hus tillbaka hem, men Samuel stannade kvar i templet. Gud visade Hanna sin tacksamhet genom att välsigna henne med fler söner och döttrar som växte upp hos henne. Samuel blev i tidiga år utsedd av Gud till profet och kom att bli en av de viktigaste i Israels historia. 

”Hur kunde Hanna lämna bort sitt eget barn?” Så tänker nog många med mig, när de de läser om henne för första gången. Säkert var det svårt för Hanna att inte få leva med Samuel när han växte upp. Han var trots allt hennes djupt efterlängtade förstfödde son. Hanna får en stor gåva av Gud och hon väljer att ge den gåvan tillbaka till honom. Gud är alla goda gåvors givare, står det i Nya Testamentet (Jak 1:17).

Ibland kan även vi ställas inför att vi behöver överlämna den gåva vi fått i Guds hand. Den som vågar lita på Guds godhet kan få se hur han välsignar en rikligt. När Samuel föddes var det ett tecken för den tidens människor. Det sågs som att Gud bara lyssnade på män, men Gud visade att han inte gör skillnad på män och kvinnor. Hanna blir en kvinna som får vara en förebild för oss med sin tro och som med sina gärningar får visa oss vem Gud är. Hon visade en stark tillit till Gud när hon bad honom om ett barn. Hon förstod att ingenting är omöjligt för Gud.