Author Archives: foolforjesus

Flera perspektiv på Guds nåd

Nåd är ett ord som förekommer ofta i kristna sammanhang – men vad betyder det egentligen för dig och mig i praktiken? Ibland kan nåden betonas på ett sätt som gör att den missbrukas istället för att man som Paulus säger ”ta[r] emot Guds nåd så att den blir till nytta” (2 Kor 6:1). Här undervisar jag om Guds nåd, och ger flera perspektiv på den. Som du kommer att höra är nåden ännu mer fantastisk än vi oftast tror, och det finns ingen motsättning mellan nåd och goda gärningar (så länge vi förstår bådas rätta plats i våra liv med Jesus).

Vad jag lärde mig på Filippinerna

Gud har en förmåga att kunna ta en till platser och sammanhang man minst hade kunnat ana, för att lära en något eller låta en träffa människor som han vill att man ska träffa. Jag var ungdomspastor, fullt upptagen med kyrkliga aktiviteter och verksamheter, och jag älskade mitt jobb – kanske lite för mycket. Jag hade framtiden utstakad för mig, trodde jag, och såg ungdomspastorstjänsten bara som ett första steg i en ”andlig karriär”. Men så helt plötsligt drog Gud undan mattan under fötterna på mig (så kändes det i alla fall även om det inte var något särskilt som hände) och jag hade ingen aning om vilken riktning han ville att jag skulle gå… Fortfarande kvar i rollen och tjänsten i kyrkan fick jag ett tillfälle att åka till Filippinerna 3 månader. Eftersom jag var osäker på vad Gud ville med mitt liv tog jag chansen att åka bort ett tag. Så sommaren 2008 packade jag min väska, tog tjänstledigt och åkte till Filippinerna för att hänga med en gammal missionär vid namn Kenneth och se vad Gud gjorde på andra sidan jordklotet.

Det blev de 3 månader av mitt liv som troligtvis mest av allt har präglat mitt liv med Gud och min syn på andlig tjänst. Jag visste inte att jag behövde ”skalas”. Att jag behövde komma tillbaka till vad allt egentligen handlar om. Att jag fastnat i en roll och behövde få nya perspektiv. Men det blev jag varse under de här månaderna… Dessutom fick jag på köpet med mig en helt ny syn på vad församlingen egentligen är för något.

Missionären Kenneth var en galning. I positiv bemärkelse! Han var galen i Jesus, men hade inte så värst mycket till övers för religiositet och yttre former. Det blev en chock för den unge ungdomspastorn från Sverige som trodde att han visste hur det här med församling och kristet liv skulle gå till. I den mannen såg jag ett liv med Jesus som jag blev avundfrisk på (en gammal kyrkoherde har lärt mig att man som kristen inte ska bli avundsjuk). Han levde ett enkelt liv. Han gick inte alltid till kyrkan på söndag. Han sa alltid precis vad han tyckte, både smärtsamma (men nyttiga) och uppmuntrande saker. Han älskade Jesus, och han hörde Guds röst i sitt vardagsliv. Han fick igång andra människor att tjäna Gud och vinna människor, och det var inte få församlingsledare och pastorer som kom till honom för vägledning och mentorskap. Han blev också – och är fortfarande – en mentor för mig.

Jag åkte ut och ville se väckelse! Men väckelsen såg inte ut som jag hade tänkt mig, så jag missade den nästan. Den var inte något superandligt skeende som bara flöt fram utan att någon kunde motstå den. Den ägde rum i vanliga människors liv, på stampade jordgolv ute i hyddor, mitt i en del svårigheter (och förföljelser i vissa muslimska delar av landet), från hus till hus (inte stora arenor) och helt utan superstjärnor till predikanter! Den innebar målmedvetet arbete. Read the rest of this entry

Vem är Herre?

cross-jesus-bible-god-161034.jpeg

Att Jesus är Herre har varit den kristna kyrkans bekännelse ända sedan starten. Tyvärr har de här orden dock ibland bara blivit ord, en ramsa som man uttalar med munnen men kanske inte lika ofta reflekterar över eller låter påverka livet i praktiken.

Om du bekänner att Jesus är Herren så blir du frälst (räddad till evigt liv), brukar vi säga. Detta kommer från Romarbrevet 10:9 där det står: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Men vad innebär egentligen en bekännelse? Och vad handlar den här bekännelsen om?

En ”bekännelse” utan faktisk grund måste väl snarast betraktas som ett bedrägeri eller en illusion? Vissa hävdar att bekännelser styr vårt liv, men Bibeln talar mer om att hjärtat styr livet (Ords 4:23), och Jesus påpekar för de religiösa ledarna att de ”bekänner mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”. En äkta bekännelse är en som kommer ur hjärtat, precis som också Paulus kopplar ihop munnens bekännelse med hjärtats tro. Dessutom måste den bygga på en faktisk verklighet! Read the rest of this entry

Kristen tro och politik

politik-med-jesus

Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.(1 Tim 2:1-6a). 

Idag är det val i USA, något som knappast undgått någon. Oavsett vad du tycker om de kandidaterna – och jag kan säga att jag inte tycker någon av dem är ett särskilt bra alternativ (skönt att jag inte behöver rösta där) – så behöver vi alla på något sätt förhålla oss till politik. Antingen genom att rösta i det land där vi själv finns, eller genom att påverkas av hur andra röstat (eller i icke-demokratiska länder, påverkas av de som bestämmer). Hur ska då vi kristna förhålla oss till detta? Politik ”känns” ju inte så ”andligt”, eller?

Det har alltid funnits olika ”kristna läger” vad gäller denna fråga. Av pedagogiska skäl är det alltid lätt att först måla upp extremfallen, det vill säga de som står på diametralt motsatta sidor i frågan (sedan kan man av rent retoriska skäl presentera sin egen ståndpunkt som ”det vettiga mellanalternativet”). Alltså, på ena sidan de som menar att kristna inte alls ska blanda sig i politik, antingen för att det är ”farligt” att hålla på med sådana ”världsliga” saker eller för att man anser att det inte alls har med kristen tro att göra; på andra sidan de som menar att kristna ska vara så aktiva som möjligt i politiska frågor, kanske för att man anser att kristen tro egentligen bara handlar om sociala insatser eller för att man förknippar kristen tro med vissa ”frågor”, en viss kultur (oftast en västerländsk sådan) eller kanske till och med ett visst politiskt parti.  Read the rest of this entry

gud i din avbild…?

Gud är Gud. Han finns till helt utan din hjälp, och tänker fortsätta vara precis som han är oavsett vad du tycker om det.

När Gud skapade människan, skapade han henne till ”sin avbild”. Hela skapelseberättelsen i Första Mosebok kulminerar i människans skapelse och den av Gud avskilda vilodagen, sabbaten. Gud sätter in människan i sin skapelse och gör henne till sin representant på jorden, att återspegla honom själv och på att ansvarsfullt och gott sätt råda över världen (1 Mos 1:26–28).

När människan vänder Gud ryggen och syndar bryts harmonin i detta förhållande, avbilden blir en trasig avbild, och ”rådandet” vänds till exploatering och korruption. De destruktiva krafterna – döden och ondskan – får inflytande, både i människan själv och i världen utanför henne som hon var satt att vårda och ta hand om. Adams son, Set, är inte längre helt i Guds avbild, utan om honom sägs det istället att han var i Adams avbild och likhet (1 Mos 5:3).

Sedan dess har människan alltid tenderat att göra ’Gud i sin avbild’ istället för att vara ’människa i Guds avbild’. Man gör sig en bild av Gud som passar en själv, som är ungefär som man själv tänker att Gud ska vara, och så tillber man den bild man själv har skapat i tron att det är Gud. Read the rest of this entry

Kristen utan Kristus?

Kan man vara kristen utan Kristus? Enligt vissa verkar det nästan så. Det är knappast möjligt utifrån Bibeln syn på det hela dock.

De första som kallades ”kristna” var lärjungar till Jesus (Apg 11:26), människor som hånfullt blev kallade ”små kristusar” men säkerligen bar det namnet med ära, eftersom det just var att vara lika Kristus de ville! En lärjunge är inte bara en som i största allmänhet tycker eller tror något, eller har kokat ihop sin alldeles egna variant av religiositet och/eller andlighet. En lärjunge är någon som följer, och för att följa har man underkastat sig någon annan – en Mästare – som man lär sig av. Den kristna bekännelsen ”Jesus är Herre” (Rom 10:9) är något mer än ord, något mer än en munnens bekännelse eller en del av en kyrklig liturgi. Bekännelsen är inte tänkt att vara en förnekelse av hur det verkligen förhåller sig i mitt liv (kanske att jag själv fortfarande är herre), utan ett erkännande som om jag verkligen tror på det av hela mitt hjärta kommer att förvandla både mig och hur jag lever mitt liv.

Vi är kristna för att vi blivit rörda av Jesus Kristus. För att vi mött honom och fått påbörja en verklig och personlig relation med honom. För att han har förlåtit oss våra synder och gett oss ett nytt liv (genom pånyttfödelsen, som verkligen är något konkret och ”på riktigt” som skett i våra liv, något märkbart). För att han lever sitt liv i oss (Gal 2:20). Vi är inte kristna i oss själva. Vi är inte kristna för att vi bor i ett ”kristet land” (vad nu det är) eller går till kyrkan då och då. Vi är inte kristna bara för att vi ”tror” på Jesus som i att ha en enbart teoretisk tro… Det var inte det Luther och de andra menade när de talade om ”tron allena”. Vi är kristna för att – och OM – vi fått kontakt med Jesus Kristus. Det är han och bara han som kan åstadkomma det mirakel i oss som det innebär att bli en kristen, ett barn till Gud, född på nytt till ett evigt liv i gemenskap med Gud. Wow! Read the rest of this entry