Vad jag lärde mig på Filippinerna

Gud har en förmåga att kunna ta en till platser och sammanhang man minst hade kunnat ana, för att lära en något eller låta en träffa människor som han vill att man ska träffa. Jag var ungdomspastor, fullt upptagen med kyrkliga aktiviteter och verksamheter, och jag älskade mitt jobb – kanske lite för mycket. Jag hade framtiden utstakad för mig, trodde jag, och såg ungdomspastorstjänsten bara som ett första steg i en ”andlig karriär”. Men så helt plötsligt drog Gud undan mattan under fötterna på mig (så kändes det i alla fall även om det inte var något särskilt som hände) och jag hade ingen aning om vilken riktning han ville att jag skulle gå… Fortfarande kvar i rollen och tjänsten i kyrkan fick jag ett tillfälle att åka till Filippinerna 3 månader. Eftersom jag var osäker på vad Gud ville med mitt liv tog jag chansen att åka bort ett tag. Så sommaren 2008 packade jag min väska, tog tjänstledigt och åkte till Filippinerna för att hänga med en gammal missionär vid namn Kenneth och se vad Gud gjorde på andra sidan jordklotet.

Det blev de 3 månader av mitt liv som troligtvis mest av allt har präglat mitt liv med Gud och min syn på andlig tjänst. Jag visste inte att jag behövde ”skalas”. Att jag behövde komma tillbaka till vad allt egentligen handlar om. Att jag fastnat i en roll och behövde få nya perspektiv. Men det blev jag varse under de här månaderna… Dessutom fick jag på köpet med mig en helt ny syn på vad församlingen egentligen är för något.

Missionären Kenneth var en galning. I positiv bemärkelse! Han var galen i Jesus, men hade inte så värst mycket till övers för religiositet och yttre former. Det blev en chock för den unge ungdomspastorn från Sverige som trodde att han visste hur det här med församling och kristet liv skulle gå till. I den mannen såg jag ett liv med Jesus som jag blev avundfrisk på (en gammal kyrkoherde har lärt mig att man som kristen inte ska bli avundsjuk). Han levde ett enkelt liv. Han gick inte alltid till kyrkan på söndag. Han sa alltid precis vad han tyckte, både smärtsamma (men nyttiga) och uppmuntrande saker. Han älskade Jesus, och han hörde Guds röst i sitt vardagsliv. Han fick igång andra människor att tjäna Gud och vinna människor, och det var inte få församlingsledare och pastorer som kom till honom för vägledning och mentorskap. Han blev också – och är fortfarande – en mentor för mig.

Jag åkte ut och ville se väckelse! Men väckelsen såg inte ut som jag hade tänkt mig, så jag missade den nästan. Den var inte något superandligt skeende som bara flöt fram utan att någon kunde motstå den. Den ägde rum i vanliga människors liv, på stampade jordgolv ute i hyddor, mitt i en del svårigheter (och förföljelser i vissa muslimska delar av landet), från hus till hus (inte stora arenor) och helt utan superstjärnor till predikanter! Den innebar målmedvetet arbete.

När jag kom tillbaka efter mina 3 månader hade jag inte fått vara med om det jag trodde att jag skulle få vara med om. Men jag var förändrad, och jag är fortfarande starkt präglad av vad Gud gjorde med mig och lärde mig under den här tiden. Nu vill jag – förhoppningsvis kortfattat – dela med mig av några av de lärdomar jag fick från Filippinerna.

1. Allt handlar egentligen bara om Jesus! Jag hade börjat älska min tjänst mer än Jesus, och det behövde skalas av mig. På Filippinerna fick jag tillbaka den ”första kärleken” till Jesus, och förstod att det är han som måste få vara i centrum av våra liv. Jesus är inte bara en första hjälp som frälser oss och sätter oss på banan – han är hela banan! Han är meningen med livet, den som är mer underbar och fantastisk än något eller någon annan. Det är honom vi lever för, och när vi gör det fylls våra liv av en ljuvlighet utan dess like. Många kristna har missat detta. Man lever sitt liv utan att vara upptagen av Jesus, och det kristna livet blir ganska grått. Man kanske är upptagen av en massa ”kristna” grejer och aktiviteter, men krist-na grejer utan Krist-us har en tendens att dränera oss på liv och glädje istället för att vara en källa till liv och glädje. Om du inte blivit gripen av personen Jesus Kristus, så är det inte mer kristen aktivitet du behöver – du behöver få möta honom (på nytt eller kanske för första gången). Ibland kan bara mer ”kristen” aktivitet vaccinera oss mot den Kristus som möter oss när vi står där utan masker bara precis som vi är, utan religiösa floskler och egen prestation. Och avfärda inte detta som något överandligt, utopiskt eller överspelat känslomässigt. Jag är inte en särskilt känslomässig typ, och jag talar inte om några känslostormande upplevelser här. Jag talar om att ha en relation med Jesus som är på riktigt, att han blivit verklig för dig, att du förstått att han vill tala till dig genom sin Ande varje dag och leda dig in i högst konkreta ”sammanträffanden” och förberedda gärningar. Om man kunde sammanfatta det kristna livet med en enda sak så skulle det vara det här: att leva i en personlig och intim vardaglig relation med Jesus…

Kristet liv handlar om Jesus. Det är Han som är det kristna livet. Kristen tjänst handlar också om Jesus: vi tjänar för att han bor i oss och vill röra vid människor omkring oss. Evangelisation, mission, församlings-uppbyggande (inte alltid samma som församlingsbygge), undervisning, lovsång… allt du kan nämna… kretsar kring Jesus och vem han är. Allt i himlen och på jorden ska en dag sammanfattas i honom (Ef 1:10). Paulus, som tjänade som få, skriver att han inte vågar tala om något annat än det Jesus utfört genom honom (Rom 15:18).

2. Vårt uppdrag är att göra lärjungar, inte bygga kyrkor! En annan sak jag fick lära mig var betydelsen av lärjungaskap. Jesus sa till oss att göra lärjungar (Matt 28:19-20), inte bygga kyrkor och se till så att det alltid är en gudstjänst på söndag (inte någonstans i min Bibel i alla fall). Kyrkan ska Han bygga (Matt 16:18) – och den består förresten inte av sten och betong och trä utan av människor som börjat tro på honom och blivit hans lärjungar. Om kyrkans uppgift är att göra lärjungar kan man undra varför hon inte är mer inriktad på just det. Jag är personligen – efter Filippinerna – helt övertygad om att när vi fokuserar på att göra lärjungar som följer Jesus så kommer kyrkan automatiskt att växa och bli ”bra”, men när vi tänker att kyrkan först måste göras bra och relevant (och följa alla de senaste trenderna) så är det absolut inte lika säkert att vi får några lärjungar…

På Filippinerna såg jag att lärjungaskap praktiserades, och bar frukt. Och innan jag går vidare så vill jag svara på en vanlig invändning med följande ord: även här i Sverige har jag sett att lärjungaskap kan praktiseras, fungerar och bär frukt. Lärjungaskap är inte bara att jag följer Jesus, det innebär att jag också hjälper någon annan att följa Jesus. Lärjungar gör lärjungar, en och en i en obruten kedja ända från Jesus och hans första lärjungar. Så snart någon blir frälst bör den personen få någon som kan fungera som mentor (eller ”andlig förälder”). Någon som kan svara på frågor, dela erfarenheter och träna personen i det andliga livets discipliner. Man lämnar sällan ett nyfött barn ute på gatan och säger: ”Kom tillbaka nästa söndag så ska vi mata dig igen!” (Tyvärr behandlar vi dock nyfrälsta/nykristna ofta så). Lärjungaskap handlar inte om att lära sig teorierna utantill, det handlar om att lära sig leva det kristna livet – att bli en Ordets görare och inte bara en hörare som bedrar sig själv (Jak 1:22). Jesus säger själv: ”lär dem att hålla allt vad jag befallt er”, inte ”lär dem att känna till allt vad jag befallt er”.

Jag tror att vi behöver fokusera mer på att göra lärjungar, och att alla kristna kan vara med och göra detta, än på att fila på predikningar och ägna oss åt att alla ljus och tyger i kyrkan ligger på rätt ställe. Om världen skulle bli frälst bara genom fina predikningar och ljuständning skulle den nog vara mer än tillräckligt frälst vid det här laget. (Jag har inget emot predikningar och ljuständning, bara så att ingen missförstår mig).

3. Det finns en hel massa saker man inte behöver för att vara kyrka! Jag fick som sagt lite av en chock när jag insåg att de kristna jag träffade på Filippinerna saknade 90 % av allt det vi hade för att vara kyrka, men samtidigt fungerade 90 % bättre än vi vad gällde att faktiskt vara kyrka. I den husförsamlingsrörelse jag besökte några av veckorna kom människor till tro på Jesus varje dag i de enkla samlingar jag fick vara med på. Vi hör ibland om föramlingar där människor kommer till tro varje söndag, men här skedde det varje dag – i vanliga medlemmars smutsiga och trasiga hus (eller skjul).

Sakta men säkert såg jag i Bibeln att församlingen består av människor. Den är inte en organisation även om den har en organisation. Den är inte en byggnad även om den ofta samlas i olika typer av byggnader. Den är inte en gudstjänst eller ett möte, även om den samlas då och då till gudstjänster och möten. Den är människorna. Jesus sa att där två eller tre samlas i hans namn där är han mitt ibland dem. Det verkar alltså som att det räcker med minst två människor + Jesu närvaro för att vara församling, i alla fall i Jesu egna ögon. Han säger inget om en särskild plats eller en särskild tid, inte heller säger han något om några sakrament eller någon predikan. Allt det där är bra, men det är inte vad som gör församlingen till församling. Om vi skulle förstå detta skulle det göra det enklare för oss att inte dela upp livet i ”andligt” och ”profant”, ”kyrkligt” och ”vardagligt”, ”heligt” och ”sekulärt”. Gud är en Gud över hela livet, och kallelsen till lärjungaskap innefattar varje område. På samma sätt är kyrkan överallt där människor finns som tror på Jesus och delar gemenskapen med honom tillsammans med andra. Församlingen är primärt en gemenskap – med Gud och med människor, där dessa två aspekter av gemenskapen inte riktigt går att skilja åt. När vi gör det enklare att vara kyrka, gör vi det också enklare för människor att bli en del av den, vi gör det enklare för den att växa. En pastor sa en gång: ”Vi behöver sänka ribban för vad som krävs för att vara kyrka, och höja den för vad det innebär att vara en lärjunge”. Jag håller med, och tror att en sådan kyrka blir betydligt mer attraktiv för människor utanför den än många tror… (Definitivt blir den mer attraktiv än en kyrka som är urvattnad och inte utmanar på något sätt alls).

4. Den Helige Ande kan göra vad han vill, och det hänger inte på vår duktighet! En dag skulle jag undervisa på en Bibelskola med några få elever. Jag hade förberett mig och skulle tala om den Helige Ande. Det gick dock ganska dåligt och jag kände det ungefär som att jag tuggade på sand medan jag undervisade, helt utan inspiration och smörjelse. Efteråt ville jag bara avsluta det hela och gå och lägga mig, men det hörde ju liksom till att avsluta med en bön. Jag bad en kort bön (tror jag) och skulle säga amen. Men då började en av bibelskoleeleverna sjunga en lovsång och de andra hängde på. Mitt i sång och bön var det som att himlen öppnade sig och hela atmosfären i rummet förvandlades! Pang bom fick vi uppleva en stark utgjutelse av den Helige Ande, det är svårt att förklara med ord men det var som att hela platsen fylldes med Guds påtagliga närvaro. Vi alla upplevde det, och flera föll ned på knä och fortsatte att tillbe Gud. En annan av lärarna som var där började profetera, och eleverna gick omkring och bad för varandra allteftersom de upplevde att Anden ledde dem. Jag kunde bara sitta där och förundras över vad som skedde. Detta pågick en lång stund, jag vet faktiskt inte exakt hur länge för tid har en tendens att liksom försvinna under såna här omständigheter… När detta avtagit låg Guds frid kvar över oss som en stor varm filt.

Paulus säger att mänsklig vishet och retorik inte var vad han ville komma med; han ville istället komma med Guds Andes kraft (1 Kor 2:1-5). Jag tror att vi ofta överskattar vår egen betydelse för det Gud vill göra. Om det är något vi behöver så är det hans Andes kraft och ledning. Guds Ande kan göra det vi inte kan, och det är egentligen bara förmätet av oss att försöka utan honom. Ändå rullar mycket av det vi håller på med i kyrkorna idag på, närt av vår egen vishet och kraft istället för genomsyrat av en bön om Andens ledning och närvaro och en förståelse av vårt totala beroende av honom om det ska bli någon frukt som varar för evigheten. Den Helige Ande är inte bara en omärkbar tredje person av Treenigheten som vi nämner i trosbekännelsen. Läs Bibeln och se hur hans närvaro var både märkbar och oumbärlig i den första församlingen. Han kan göra mer i människors hjärtan på en sekund än vi kan göra på 100 år i vår egen kraft. Låt oss räkna med honom och vara öpnna för vad han vill göra.

Det var det. Jag är glad både om du säger Amen till det här inlägget eller om du blev provocerad av det (de är båda betydligt bättre än likgiltighet i vilket fall). Ha det bäst och var välsignad!

About foolforjesus

Jag är lärjunge till Jesus, bror till en syster (och flera andra ”kristna syskon”), studerar för tillfället teologi och arbetar som matte-, fysik- och kemilärare på ett högstadium. Jesus Kristus är en mycket stor del av mitt liv (han finns ju med hela tiden), efter allt som han gjort för mig (Fil 1:21). Utöver det gillar jag att skriva, läsa, spela piano och umgås med goda vänner. En stor del av mitt fokus ligger på praktiskt lärjungaskap, undervisning och mission, det senare främst här i Sverige men också i Kenya och Filippinerna.

Posted on 14 mars, 2017, in Evangelisation och mission and tagged , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: