”Den vite mannens religion”?

Detta är en översättning av texten ”White religion?” på Jesus Army’s hemsida. 

En byggnad med 10 000 sittplatser som blir fylld till brädden varje vecka. 1000 sökare dagligen. Helanden. Befrielse. Strålande glädje. Och detta är ingen berättelse om en väckelse för flera hundra år sedan. Det händer idag i Sydafrika.

När den vite afrikandern Erlo Steegen omvände sig som tonåring så började följande bön brinna inom honom: ”Herre, jag vill predika som Du gjorde!” Han kände att hans hjärta bultade för hans svarta bröder. Efter att ha utbildats som missionär förvärvade han ett tält och började predika Evangeliet för det andligt svältande Zulu-folket under tolv år.

Många kom till Herren på grund av hans tjänst, men få behöll tron. Erlo fann att Gud inte förhärligades, och därför gav han sig helt åt bön, studerande av Bibeln och gångna väckelser.

Det ledde till att Gud omformade Erlo och ödmjukade alla hans ambitioner. En gång kom en änka till honom som bad honom bevisa kraften i Jesu Namn genom att hela hennes mentalt sjuka dotter. Med tre andra bad han för henne dag och natt i tre veckor, men utan framgång. Han återlämnade flickan till sin mor som en bruten man.

Och i ett land som var söndrat av apartheid och sekel av förtryck motsatte sig Zulu-folket sig hans förkunnelse om och om igen med orden: ”Kristendomen är den vite mannens religion. Visa oss att Jesus älskar Zulus, och visa oss att vita kan älska svarta!”

Slutligen, år 1966, startade Erlo en grupp med ca 20 Zulus och han själv som möttes och bad att Gud skulle invardera deras liv. Deras nyckeltext var Joh 7:37-38: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” Detta var deras önskan. Inte små droppar, utan strömmar.

Medan de möttes två gånger per dag började den Helige Anden blottlägga deras synder och deras brist på kärlek. Bibelstudierna blev tillfällen då de jämrade sig högjutt över deras hjärtans bedrövliga tillstånd. Gruppen fick lära sig att vara ytterst utsatta för förlöjligande, som Kristus hade varit.

Till slut, vid ett bönemöte 1967 i byn Sizabantu där de hade sin bas, kom ljudet som av en brusande vind. Alla kände Guds mäktiga närvaro och knäböjde och tillbad. Det var vändpunkten. Från den dagen verkade som om Gud öppnade en kran i Himlen som släppte lös strömmar av levande vatten. Folk började söka sig till dem. Grupper om 200 personer åt gången kom dit, sökandes efter Gud.

Plötsligt fanns kraften att hela bland dem. En kvinna hade sålt sina sista ägodelar för att få råd med sjukvård åt hennes förlamade dotter – förgäves. Nu togs flickan till mötet i Sizabantu och blev omedelbart helad! Vid samma möte blev en spetälsk, så vanställd att ingen stod ut med att vara nära honom, helad och gick hem med normal hud. Blinda ögon öppnades. De lama kunde gå. Vissa blev helade innan de ens nådde tältet.

Många kvinnor vägleddes av syner och drömmar, och tog till och med emot namn och adresser för folk som de ännu inte kände. De berättade för Erlo om dessa personer, och man besökte dem då och förde dem till Kristus – bland dem några ökända gangstrar från Durban.

25 år efter att väckelsen började har tältet i Sizabantu blivit utbytt mot en stor, hangarliknande byggnad med plats för 10 000 personer, men nu är till och med den för liten!

Arbetare går ut i team, alltid vägledda av Anden och med ett särskilt uppdrag. Skolornas dörrar är vidöppna för Evangeliet. Sizabantu har blivit mötesplatsen för kyrkoledare som söker försoning och som vill be för deras av stridigheter sönderslitna land. Och Erlo Steegen säger om och om igen: ”Om Gud kan sända en väckelse bland Zulu-folket kan Han göra det var som helst!”