Rik? Del 9: Kvinnan med balsamflaskan

Detta är del 9 i min bloggserie ”Kan en kristen vara rik?” Läs de andra inläggen i serien här.

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade: ”Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen. Amen säger jag er: Överallt i världen där evangeliet predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mark 14:3-9)

På grund av kulturella olikheter är det svårt att greppa hur värdefull den här oljan faktiskt är. Men en denar var ungefär vad en arbetare tjänade för en dags arbete, och oljan var värd 300 denarer. Det kvinnan gör här är ungefär som att idag hälla ett par kilo saffran över någons huvud (även om det skulle uppfattas som kränkande snarare än generöst).

Om överflöd är fel, om vi bara ska nöja oss med det nödvändigaste och inte utnyttja lyxprodukter, vad betyder då den här berättelsen? Syndar Jesus när Han säger att det är okej?

Jag tror den här texten tar upp något väldigt viktigt när det gäller kristet bistånd, och det är att resurser spenderade på Jesus inte är bortslösade.

Lägg märke till hur kraftfullt lärjungarna reagerar. Direkt när någon slösar med lite lyx blir de upprörda och tänker på de fattiga. Sådan mentalitet saknas hos många kristna idag! Dock lugnar Jesus ner dem när de ”grälade på henne” och säger åt dem att låta henne vara. Hon har gjort en god gärning mot Honom, hon har fullgjort sin uppgift: att smörja Hans kropp till begravningen. Jesus är på väg att ta sig an den största och mest påfrestande uppgiften i mänsklighetens historia. De fattiga kommer lärjungarna alltid ha hos sig, men Jesus kommer snart att lämna dem. Kvinnan ska inte klandras för sin handling utan tvärtom så kommer det att berättas om henne överallt där Evangeliet drar fram.

Det är lite knivigt att tillämpa den här berättelsen idag. Jesu ord har gått i uppfyllelse: vi har en del fattiga att ta hand om, och så kommer det förbli tills Han kommer tillbaka, men själv är Han inte här. Vi kan inte hälla nardusolja över Hans huvud. Så vad är det texten vill säga, varför vill Jesus att berättelsen om denna kvinna ska bli så känd inom kyrkan?

Jag tror som sagt att budskapet är mycket enkelt: resurser spenderade på Jesus inte är bortslösade. En kyrka med mycket biståndsarbete faller ofta för frestelsen att tona ner det andliga och lägga mindre fokus på Gudstjänsterna och bönerna för att hinna med ännu mer diakonalt arbete. Det är något vi måste undvika. Glöm aldrig att det är Jesu förtjänst att vi har gripits av en sådan kärlek till de fattiga. Utan Honom skulle vi aldrig komma på tanken att sälja allt vi äger. Och glöm aldrig att Han är en mirakelgörande Gud som inte har så stora problem med ekonomin. Vad gör det att man häller ut en flaska nardusolja över Hans huvud – Han kan trolla fram tio flaskor om det skulle behövas! Han mättar +5000 pers med ett barns matsäck, Han tar fram pengar ur munnen på en fisk! Ekonomi är inget problem för Jesus, Han fixar lätt de saker vi behöver när vi ber om det. Men när vi skär ned på bönen och skippar Bibelläsningen för att ägna ännu mer energi och tid åt det diakonala – då halshugger vi oss själva (Ef 4:15). Vi arma syndare klarar inte av att arbeta i egen kraft. Vi måste förlita oss på Honom som säger att vår Fader inte slänger ner stenar när vi ber Honom om bröd (Matt 7:9-11).

Men som sagt är det lite svårt att definiera hur man häller olja på Jesu huvud idag. Är det att lyxa till kyrkan, bygga stora katedraler med massiva guldkors och häftiga, glittrande Gudstjänster? Eller är det att tjäna Herren med mission och profetiska handlingar? Med tanke på att resten av Evangeliet predikar fördömande av mammoniserade församlingar bör man tolka kvinnans handling som det senare. Jesus säger inte att kvinnans handlande är ”okej” för att Han tycker att Han förtjänar lite lyx utan för att det är en profetisk handling inför Hans begravning.

Om Gud i en syn säger åt oss att göra något till synes larvigt och onödigt ska vi göra det utan att säga emot. Likaså om Han säger åt oss att köpa något – det kan vara en bil, en fågelskrämma, ja vad som helst – ska vi inte invända ”men de pengarna kunde ha getts till de fattiga!” Det är klart Gud vet det. Men ibland går Hans planer över vårt förstånd. Vad vet vi om någon annan om en vecka snabbt behöver låna en bil för att hälsa på sin döende farmor? Vad vet vi om någon bett: ”Gud, om du finns, gör något galet: typ, ställ en fågelskrämma på min tomt imorrn”? Att spendera pengar på profetiska syften är inte slöseri.

Vi ska heller inte fira nattvard färre gånger i månaden av ekonomiska skäl, eller göra Gudstjänsten kortare bara för att ägna mer tid åt fattigdomsbekämpning. Oljan kan dessutom innebära tjänsten och gemenskapen i allmänhet, inte bara rena materiella ting i tjänsten, som det heter i Skriften:

Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt. (Ps 133:1-2)

Det är en frestelse att ha färre och kortare sammankomster för att arbeta mer diakonalt. Vi kan frestas till att be mindre och arbeta mer. Men det är nödvändigt att vi både ber och arbetar, för själva orkar vi inte i längden. Att våga lita på att Gud kan ge manna åt folket och inte snåla när det gäller det andliga, är en nödvändig del av att vara beroende av Honom. Vi måste kunna lita på att även om brödet och vinet i Nattvarden, vattnet i Dopet och oljan i Helandesmörjelsen är resurser som skulle kunna användas på andra sätt är det inte slöseri när vi utdelar sakramenten i ande och sanning.

Det är precis som i Gamla Testamentet när David ägnade allt sitt guld, silver och ädelstenar till att bygga templet, och uppmanade folket att göra likadant (1 Krön 22:14; 29:1-9). Även om Gud var nöjd med sitt tabernakel och kunde klarat sig utan det där templet så var det en hedervärd gåva. Det hade varit en helt annan sak om David hade spenderat de pengarna på sig själv. Samma sak gäller när tusentals tjurar och får offrades på Guds altare. Det kan ses som dåraktigt slöseri på resurser i ett land med fattigdom, men Gud själv hade lovat att så länge de offrade till Honom och inte till någon annan skulle Han se till att deras jord fick gröda och att de fattigas munnar mättades. Dessutom poängterade Han rätt ofta att det egentligen inte är offer Han vill ha utan barmhärtighet, och att Han inte bryr sig om offer om man inte bryr sig om de fattiga (Ords 21:3; Hos 6:6; Matt 12:7).

Budskapet i Mark 14:3-9 är alltså att vi inte ska rädas för att bränna resurser på Gud när vi är engagerade i fattigdomsbekämpning, utan lita på att Han har kontrollen och kan arbeta genom andra medan vi samlar kraft hos Honom. Budskapet är inte att vi själva ska smörja oss med nardus och gotta oss i lyx, och inget tyder på att vi heller bör smörja in ens någon helig pryl i nardus när Jesus inte längre är kvar hos oss (de behöver inte smörjas för sin begravning). Inte heller är budskapet att det är okej att unna de fattiga lyx (vilket vissa som anspelar på att Jesus var fattig menar) eller att vi inte ska fokusera på hur mycket saker och ting kostar. Folk som förespråkar alla dessa andra tolkningar av texten lägger in saker i den som egentligen inte står där. Det enda Jesus säger är: ”De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid” dvs. att kvinnans handlande rättfärdiggjordes genom att det var mot just Jesus som hon riktade sig till, och ”Hon har fullgjort sin uppgift. I förväg har hon smort min kropp till begravningen” dvs. att kvinnans handlande rättfärdiggjordes genom att handlingen hade ett profetiskt syfte.

Åh, just det, det finns folk som tolkat Jesu ord om att de fattiga alltid kommer vara hos oss som att bistånd inte är något vi behöver engagera oss särskilt mycket i eftersom jobbet aldrig kommer bli klart, men det är som att skära ner på sjukvården för att folk alltid kommer vara sjuka. Det folk missar är Jesu löfte om att de fattiga alltid kommer vara hos oss. Denna världens härskare kommer alltid se till att det finns nödlidande, men kyrkan ska vara ett ställe som tar emot de fattiga och sörjer för dem.

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 29 september, 2009, in Ekonomi och social rättvisa and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: