Har ni varit med om när det känns som själen vänds upp och ner, när man blir upprörd, arg, ledsen och rädd på samma gång? Det blev jag när jag läste en artikel i en kristen tidning jag hittade som handlade om Pingstmission i Afrika. Det var ett ämne som intresserade mig, så jag läste ivrigt. Men det vände som sagt upp och ner på min själ.
Artikelförfattaren tecknade upp tre olika pentekostala rörelser i Afrika: De klassiska pingstkyrkorna med rötter i pingstväckelsen på 1900-talet, de inofficiella pingstkyrkorna som egentligen tillhör andra samfuns men som anammat pingstteologi, och slutligen de ”nypentekostala” kyrkorna. Det var de han beskrev mest.
Jag visste inte att dessa kyrkor var så pass utbredda i Afrika. I så fall är det förfärligt, värre än alla hungerkatastrofer och AIDS-epedimier. Dessa ”nypentekostala” kyrkor som han kallade dem, men jag tål inte att kalla dem så eftersom de vandrat iväg så långt ifrån det ursprungligt pentekostala som man kan komma, predikar ren och skär framgångsteologi. Pastorerna är stormrika och suger ut den fattiga befolkningen. De med mest pengar får bäst sittplatser och mest förbön. Den fattiga befolkningen strömmar till kyrkorna i hopp om att få den rikedom och framgång pastorerna utlovar. Alla vill vara rika, både pastorerna och församlingsmedlemmarna, som på grund av analfabetism och brist på utbildning inte vet om att Bibeln säger att detta är en synd (1 Tim 6:9).
Det är avskyvärt, helt förfärligt. Det sista Afrika behöver är framgångsteologi. Men enligt den här artikeln är den utbredd och växer. Jag blir så upprörd, arg, ledsen och rädd på samma gång. Jag skulle så gärna ge allt jag har till en missionsorganisation som predikar sann kristendom och bekämpar irrlärorna i Afrika, men var finns en sådan? Jag intresserade mig tidigare för Mission SOS, men jag har nu förstått att även de, om än i liten skala, är besmittade av framgångsteologin. Jag skulle gärna stödja Svensk Pingstmission, men den finns inte längre (annat än i de enskilda församlingarnas arbete). Det som kvarstår är IBRA. Jag får stödja dem. Men samtidigt känns det som att radiomission, även om det är mycket välsignat, inte räcker. Det behövs levande människor där nere. Och än har jag inte hittat någon organisation som erbjuder sånt, i vart fall inte en svensk (Mennonite Mission Network är dock en välsignad amerikansk missionsorganisation som går emot framgångsteologin).
Juldagen 2008 skrev jag en önskan om en anabaptistisk missionsorganisation (se här). Det är en dröm jag har. Det behövs så oerhört mycket. Så länge en sådan inte existerar kommer jag inte kunna slappna av.
Uppdatering 5/10: Dagen skriver att när alla katolska afrikanska biskopar samlas i Rom nu i veckan tog påven avstånd från allt ”giftigt andligt skräp” vissa västerländska missionärer tagit med sig till Afrika och sade att materialismen är den ”mäktigaste religionen i världen”. All heder åt påven för det, men det känns jobbigt för mig som pingstvän att katolska kyrkan vågar ta större avstånd från framgånsteologins gift i Afrika än Pingstledare vågar (jag kontaktade Pingst FFS och frågade om deras syn på saken, men fick inget svar).
Hela Pingsten 
Framgångsteologi är som ett teologiskt pyramidspel. Pastorn säger att den som är mest kristen får mest pengar och att det är något man får genom att ge till kyrkan. Pastorn får pengar av alla, blir stormrik och alla kan se att pastorn är stormrik. Det vill säga en god kristen som man bör lyssna på.
Jag känner som du. Det är en sjukdom som måste motarbetas med ödmjuk, fattig, andlig, efterföljelse. Uppbyggnad i form av utbildning är också oumbärligt. Tyvärr växer ju framgångsteologin även här i viss mån. Varje läskunnig person har egentligen ett ansvar att läsa bibeln ärligt och i bön om vägledning. Annars händer sånt här :S
Tror rent krasst att vi i väst har ett stort ansvar att visa att vi som är rika är beredda att ta steget ner i fattigdom för evangeliets skull. Problemet för min egen del är att jag kanske inte är beredd att göra det. Bön och bikt är väl det första steget.
I kristus,
Jonathan
GillaGilla
Intressant.
Jag är lite osäker på om det ser ut exakt så som du beskriver och om man verkligen kan tala om ”afrika” som en helhet i den här frågan. Jag har ett tips på en bok som är skriven av författare i ”syd” och där det finns en hel del intressanta synvinklar. Bland annat behandlar den just frågan om de kyrkor som här kallas ”nypentekostala” (i boken omnämns dom som obereonde). Boken heter Jesus för världen och är skriven av tre författare Bediako, Escobar och Ramachandra.
GillaGilla
Jag är inte säker på att påven syftar på framgångsteologisk mission när han talar om ”andlig skräp”, utan jag tror han syftar på all protestantisk mission överhuvudtaget. Jag är med i en afrikansk gemenskap, folk kommer från alla möjliga afrikanska länder, det finns ytterst liten influens av framgångsteologi här, utan vad vi istället kan skåda är luthersk/reformerta influenser, och kanske speciellt från helgelserörelsen. Säger inte att det inte finns influenser av framgångsteologien, men den är knappast central.
Tänk också på Sverige, få länder har varit så duktiga på att skicka missionärer till Afrika, EFS, tidiga pingströrelsen, BV osv- inte nått framgångsteologisk här i gården.
Hur kommer det sig att det är ok att reagera mot ”andlig skräp” från väst, men inte ett ord om alla de afrikanska länder var det föregår en etnisk rensning av kristna? Eller de länder var det börjar bli tal om att även kristna ska underordna sig sharia lagen- såsom Nigeria?
Annars en ytterst bra artikel du här har skrevet, håller med dig i punkt och pricka!
GillaGilla
Allt jag vet om påvens tal var det jag skrev ovan, så jag ska inte uttala mig för mycket om det, men då jag tolkade ”andligt skräp” i kombination med ”materialism är en religion” trodde jag han syftade på okristna västerländska idéer i allmänhet och framgångsteologi i synnerhet, och därför tyckte jag att det hade en koppling till mitt inlägg. Kom senare på att de båda citaten inte behövde ha med varandra att göra.
Men jag håller med dig om att långt ifrån alla afrikanska kristna är framgångsteologer, tvärtom finner vi en riktigt stor andel av passionerade, karismatiska och kärlekfulla kristna i Afrika. Men framgångsteologins framgångar på den kontinenten är en hemsk verklighet vi inte får glömma bort, precis som att Afrikas svält och konflikter gäller långt ifrån alla afrikaner samtidigt som det är något vi ständigt måste påminna oss om.
GillaGilla
Man kan ju strunta i allt vad religion heter och istället leva ett lugnt och fridfullt liv som sekulär.
GillaGilla
Grepe: Menar du lungt och fridfullt såsom din blogg? 🙂
GillaGilla
Nej, men lugnt och fridfullt som mitt liv.
(Nyfiken. Är du störd över min blogg??)
GillaGilla
Hahaha nej, varför skulle jag vara det? Hade jag varit dig hade jag skaffat mig lite mer kunskap innan jag försökte såga så där, eftersom nu består största delen av din kritik på okunskap om t.ex den kristna tron.
Trevligt dock att höra att du har ett fridfullt liv, inte många ateister har det.
GillaGilla
Vill inte låta butter, men håll er till ämnet, tack. Ni kan fortsätta diskutera på varandras bloggar.
GillaGilla
Micael. Jag delar din känsla. Detta är kanske huvudskälet till att jag inte kan kalla mig pingstvän längre, jag tycker begreppet är förstört. Framgångsteologins genomslag i pingströrelsen är långtgående. Finns det inte i undervisningen, så finns det oftast ändå i praktiken (som hos den svenska pingströrelsen). Därför har jag ibland varit förvånad över att du så oproblematiskt har kallat dig pingstvän (och anabaptist/mennonit).
GillaGilla
Jo, när jag först läste det här blev jag upprörd över att artikelförfattaren kallade dessa framgångsteologer för ”neopentekostala”, eftersom detta var så opingstligt som det kunde bli, tyckte jag. Men det är ju precis som du säger ett faktum att många pingstvänner idag är framgångsteologer, antipacifister etc. Men när jag kallar mig pingstvän tänker jag på de första pingstännerna och struntar i alla de som applicerat begreppet på sig själva felaktigt, precis som jag kallar mig kristen utan någon som helst inspiration av korsfarare och häxbrännare.
GillaGilla
Visst är det så att många negativa känslor trängs i mitt inre när jag kommer i kontakt med framgångsteologi. Jag kan inte annat än hålla med.
På 80-talet var många pingstpastorer starkt och entydligt mot, men nu vet jag knappt någon som vågar stå upp mot villfarelserna. Nu, när vi verkligen ser de usla frukterna och alla människorna som sårats i ande och själ, då är det ekumenik som gäller – Ulf Ekmans diod-ekumenik vill säga…
Framgångsteologi fungerar inte här i Sverige, då ska den inte exporteras till Afrika heller!
GillaGilla