Krig? Del 7: Krigen i GT

Detta är del 7 i min bloggserie ”Kan en kristen delta i krig?”. Det är det längsta men också enligt min mening det bästa. Ta god tid på dig att läsa det för att förstå Bibelns syn på krig och fred. Läs de andra inläggen i bloggserien här.

Krigen i Gamla Testamentet används ofta som argument för att kristna skall gå ut i krig. Inte nog med att våra gammaltestamentliga andliga förebilder drog ut i krig, Gud beordrade dem många gånger att göra det! Och Gud gör aldrig fel.

Nog tror jag att hela Bibeln är Guds Ord, och att Gamla Testamentet är av samma värde som Nya. Och jag tror även att det som står där har hänt. Frågan är bara vad för betydelse de gammaltestamentliga krigen har för oss kristna. Att Gud är samma Gud i båda testamentena är det ingen tvekan om, Jesus och JHWH är ett (Joh 10:30). Men frågan är: Har Gud samma uppgifter till både judar och kristna?

Mose lag är full av anvisningar gällande offer. Tredje Mosebokens första sju kapitel ger tydliga beskrivningar om vad som skall offras gällande vad, hur det skall offras, vad prästen skall äta etc. I resten av Gamla Testamentet offras det jämt och ständigt. Varför offrar inte vi kristna alla dessa syndoffer, skuldoffer, gemenskapsoffer och andra offer? Är det inte samma Gud i GT som i NT? Men vi pekar bara på Hebreerbrevet 10 och säger ”Jesus är det fullkomliga offret, ett Guds Lamm, som borttager hela världens synder. Inga mer offer är behövliga”.

Gamla Testamentet är också fullt av kosher. I Lagen säger Gud noggrant vilken mat som är ren och vilken som är oren. Genom hela GT används kosherreglerna av judarna. Varför bryr vi kristna oss inte om dem? Jo, vi pekar bara på Mark 7:19 eller Apg 10 och säger ”Gud har förklarat all mat ren. Det är vad som kommer inifrån, inte utifrån, som gör människan oren”.

Omskärelsen är ett förbundstecken som instiftades genom Abraham. Gud ville att Hans folk skulle avskiljas från världen och bekräfta detta genom att de omskar sig (åtminstone hälften av dem). Varför omskär sig inte kristna? Jo, då pekar vi bara på Galaterbrevet och säger ”Om vi omskar oss skulle vi bli tvungna att hålla hela lagen. Men vi är under nåden. Vi skall omskära oss andligen, så att vi inte blir infekterade av världen andligt”.

Likaså innehåller GT också krig. Men här räcker det enligt kristna krigsförespråkare inte med att peka på Bergspredikan. Det räcker inte ens om man dessutom pekar på Rom 12, Matt 26:52, 2 Kor 10:3, Ef 6:12 och alla de andra Bibelställena, det räcker inte ens om man pekar på att de första kristna hellre blev martyrer än att de dödade någon, det räcker inte ens om man pekar på att man inte fick vara soldat inom urkyrkan och att de första kyrkofäderna var pacifister!

Men de kristna skall alldeles uppenbart vara pacifister. Frågan är då varför Gud sade åt judarna att offra, äta kosher, omskära sig och kriga. Vi lämnar det andra åt sidan och fokuserar på krigandet: Vad är det som skiljer GT och NT åt som gör att judarna fick kriga, men inte kristna?

Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (Joh 1:17)

Detta för oss till det teologiskt välkända begreppet ”Lag och Evangelium”. Lagen är Guds bud till människorna, som sammanfattas i buden ”Du skall älska Gud av hela ditt hjärta” och ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Mark 12:29-31). Om vi följer Guds bud får vi leva för evigt (Matt 19:17). Men vi kan inte hålla buden. Varken Israels barn eller de kristna, varken Mose eller David eller Paulus kan älska Gud högst av allt och sina nästa som sig själva. Vi är alla syndare. Och straffet för synd är döden.

Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden… Och om någon blir så förbittrad på sin nästa att han dödar honom med list, skall du gripa honom även om han är vid mitt altare. Han måste dö. Den som slår sin far eller sin mor skall straffas med döden. Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom. Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. (2 Mos 21:12-17)

Även om straffet för synd inte tillhör lagen i sig (det finns inget budord som säger ”Du skall döma” eller ”Du skall kriga”) så kommer domen med lagen. Och domen drabbar alla. Vi ser dödsstraff som en förkortning av ett liv som ändå skulle ta slut, men enligt Bibeln drabbas alla syndare av dödsstraff, eftersom människan från börjad var tänkt att leva för evigt. Alla har syndat – alla kommer att dö. Och i och med att lagen gavs åt Israels barn fick de också föra ut domen. Israels krig är hednafolkens straff för att de har syndat. Och ingen undkommer Guds dom.

Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish och belägrade och stred mot det. Herren gav Lakish i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla som var därinne, så som de hade gjort med Libna. Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att hjälpa Lakish. Men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem komma undan. (Jos 10:31-33)

GT:s krig var inte krig som skulle erkännas idag av krigets lagar… de var utrotningskrig. Syftet var inte bara att oskadliggöra fienden utan att förgöra den. Varför?

Men i de städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, ger dig till arvedel skall du inte låta något som andas få leva. Du skall ge dem till spillo: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren, din Gud, har befallt dig, för att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot Herren, er Gud. (5 Mos 20:16-18)

Krigen mot hednafolken var Guds krig mot avgudarna, och en dom som uttömde straffet för folkens synder. Israel var Guds redskap för att föra ut domen mot hednafolken. Men inte nog med det. Alla är syndare. Och därför avslutas de historiska böckerna med att Israel självt blir utsatt av krigets dom.

Herren, deras fäders Gud, skickade sina budskap till dem gång på gång genom sina sändebud, ty han hade medlidande med sitt folk och sin boning. Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter, till dess att Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot. Då sände han emot dem kaldeernas kung, som dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och inte skonade vare sig unga män eller unga kvinnor, inte heller gamla och gråhårsmän. Allt gavs i hans hand. (2 Krön 36:15-17)

Med lagen uppenbaras synden, och med synden kommer döden, och så kommer döden över alla människor eftersom alla har syndat. För domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen. (Jak 2:13)

Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. (Joh 12:46-47)

Men så kommer Messias och frälser, befriar oss från lagens förbannelse, och upphäver domen med sin underbara nåd!

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. (Rom 3:21-24)

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det (Ef 2:8)

Genom sin ofattbara, oerhörda nåd avskriver Han straffet för oss syndare och ger oss förlåtelse. Förlåtelse för det hemska vi har gjort, förlåtelse för våra synder. Och liksom Han har förlåtit oss skall vi förlåta andra (Kol 3:3). Hur skall vi annars kunna be Herrens bön? Vi står inte längre under lagen utan under nåden.

Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden. (Rom 6:14)

På kyrkans födelsedag, pingsten, kom 3000 människor till tro (Apg 2:41). Det står i kontrast till Lagens födelsedag, då 3000 människor dog (2 Mos 32:28). Lagen leder till död, Evangeliet leder till liv (Rom 7:9-10). Och detta är skillnaden mellan de gammaltestamentliga judarna och de kristna: Judarna fick lagen, eftersträvade den och dömde dem som inte följde den. Men de kristna skall peka på att ingen kan efterfölja den och erbjuda nåd istället. Vi skall nämligen inte döma (Matt 7:1). Medan dömandet var en stor del i det judiska är vi förbjudna att göra det. Vi skall nämligen lämna vredesdomen åt Gud.

Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:19)

Vi skall alltså inte vara redskap för Guds dom utan för Hans nåd. Domen kommer att komma på den sista dagen, och då kommer människorna att dömas för sina synder. Han är den ende domaren, eftersom om du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. (Rom 2:1). Och det är därför de krig som gällde i GT inte gäller oss, vi skall ge människor nåd, inte straff. Och även om det kan tyckas omöjligt att förmedla nåd i situationer då våld ser ut att vara den enda lösningen måste vi tänka på att vi har en Gud som hjälper oss. Liksom Han hjälpte Israel i sin krigföring när oddsen var chanslösa hjälper Han oss i vår andliga krigsföring även när det mänskligt sett är omöjligt.

När du drar ut i krig mot dina fiender och får se hästar och vagnar och ett folk större än du, skall du inte bli rädd för dem, ty Herren, din Gud, som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig. (5 Mos 20:1)

Och det är så vi skall betrakta de gammaltestamentliga texterna om krig. Skulle vi betrakta dem som inaktuella krigsrapporteringar från en förfluten tid som inte har med oss att göra? Ha, skulle en fjärdedel av Guds Ord till människan vara simpel krigshistoria? Nej då, de har en djupare mening, en betydelse som Anden uppenbarar, en andlig profetia om Jesus, historien, ja om ditt eget liv. Berättelsen om när Israel strök lammets blod på dörrposten natten innan dödsängeln kom kan läsas antingen som att de strök lamm på dörrposten natten innan dödsängeln kom eller som en profetia om Guds Lamms offer som befriar oss från döden. Texten i 3 Mos 7:11-21 kan läsas som en simpel beskrivning om hur judarna för tusentals år sedan skulle offra, eller som en andlig profetia för både Jesu uppståndelse och nattvarden. Berättelsen om Josua kan läsas antingen som vanlig krigshistoria eller som en profetia om hur Jesus (den grekiska formen av Josua) leder oss in i löfteslandet.

När vi utkämpar de andliga krig Gud har kallat oss till är GT:s krigstexter till inspiration och kraftkälla. Texterna står aldrig ensamma, utan varje historia och psalm är unik och står i sitt eget sammanhang. Genom att i Bibelstudier urskilja de sammanhangen och se vad varje text vill säga öppnas en hel värld av Guds vishet för en, och efter ett tag kan man inte lägga boken ifrån sig (har hänt mig några gånger). Antikens okristna måste ha förvirrat sig över att kyrkofäderna åtnjöt och sträckläste med glädje de mest blodiga och mänskligt sett avskyvärda krigstexterna i GT, eftersom de trängde djupare in i texten med Andens hjälp. Om man hela tiden läser i Ande och sanning och har korset i centrum och Jesus som uttolkare, så är det bara att tränga in i Guds underbara Ord till människan. För utan NT kan man inte till fullo förstå GT, och utan GT kan man inte till fullo förstå NT. De kompletterar varandra.

Likaså gällande våra andliga förebilder i GT, patriarkerna och profeterna. Det kan tyckas konstigt att vi skulle ha krigsherrar och polygamister som förebilder, vilket Hebr 11 och många andra texter i NT säger. Skulle Simson, som besökte skökor och slaktade människor som om de vore flugor, vara min andliga förebild? Men vi måste se deras berättelser som en helhet, och Simsons berättelse vore ofullkomlig utan att ta hänsyn till dess klimax, hans död. När Simson står där, förnedrad, slagen och torterad, och i en sista bön till Herren om kraft krossar pelarna som gör att alla därinne förgörs – är inte det en gigantisk manifestation på den bibliska sanningen att i svagheten är kraften störst? Är det inte en andlig profetia om hur Jesus i sin förnedring besegrar fler demoner än under hela sin livstid? En biblisk persons berättelse går inte bara ut på att han föddes, stred och dog, utan alla har en poäng och ett budskap till oss idag. Och även om vi varken offrar, äter kosher, omskär oss eller krigar som våra andliga förfäder så är deras tro (det är ju faktiskt tro som Hebr 11 handlar om) och deras gudsfruktan till förebilder för oss när vi bejakar Jesu offer, när vi håller oss rena från synden, när vi skär av oss världen och när vi för krig mot djävulen.

Naturligtvis är inte alla GT:s texter dömande och krigshetsande. Profeterna talar om en ny tid, då Messias skall komma och krossa lagens ok och ge människorna förlåtelse. Då skall svärden smidas till plogbillar, och spjuten till vingårdsknivar (Mik 4:3), då skall krigens vagnar och hästar utrotas, likaså stridens bågar, och Messias skall tala fred till hednafolken (Sak 9:9-10). Jesaja profeterar att till och med Egypten och Assyrien, Israels ärkefiender (Egypten var det land de flydde ifrån för att komma till Löfteslandet, Assyrien var det land som tog dem därifrån) skall inympas i Guds folk (Jes 19:23-25). Bibeln är en lång berättelse, från Eden till Golgata till Nya Jerusalem, som uppenbarar mer och mer om Guds Rike ju längre fram man kommer (det finns inte många i GT som talar i tungor). Dess huvudperson och centra är Jesus Kristus. Och ju närmare Hans berättelse man kommer i Bibeln, desto intensivare börjar profeterna ropa ut att en ny värld är på väg genom Honom. Nog finns det underbara nådshandlingar i GT också, som Guds handlande mot Kain efter hans brodersmord, Davids skonande av Saul i grottan, Elisas behandling av den blinda arameiska armén eller Jonas (om än motvilliga) predikande för Assyriens huvudstad Nineve, dvs. huvudstaden till Israels fiende. Många profetiska handlingar och predikningar vittnar om att Fredsfursten kommer att förlåta allas lagöverträdelser, och visa gudomlig fiendekärlek mot både judar och hedningar. Och de vittnar om att Hans Rike är ett fredsrike.

Vi har inte slutat att kriga, men vår fiende har utökats till att vara ondskans och dödens rot, inte dess tjänare. Likaså har vår kärlek utökats att inte bara gälla vår nästa utan också vår fiende. Jesus kom inte för att upphäva lagen utan för att uppfylla den (Matt 5:17-20), att vi är fria från lagen betyder inte att vi skall synda (Rom 6). Utan när Gud har friköpt oss kommer Andens frukter genom Hans nåd att strömma genom oss, och de är inte lagen emot (Gal 5:22-23) Lagens kungsbud är att vi skall älska vår nästa som oss själva (Jak 2:8) och det är det som sammanfattar lagen (Matt 7:12). Enligt Lagen gällde detta bara ens judiska bröder, plus de som konverterat till judensomen, men inte hedningarna. Det var därför judarna kunde utsätta hedningarna för det otroliga lidande och den misär krig alltid innebär: de hade inte som uppdrag att älska dem. Men vi kristna ska älska ”alla människor” (1 Tess 3:12). Vi skall i Andens kraft leva enligt lagens kärleksbud och utöka det till max, men vi skall inte döma andra som inte klarar av det. Vi skall förlåta dem, och lämna domen till Gud. För på den sista dagen kommer Hans dom att drabba alla. Då, när människorna kommer få det straff de förtjänar, finns ingen pacifism. Då kommer ondskan att utrotas i alla, och endast de som har fäst sig i sitt hjärta vid Jesus istället för sitt onda jag kommer att få evigt liv. Resten kommer att drabbas av den ondska de själva skapat.

Ropa ut detta bland hednafolken, kalla till helig strid. Väck upp hjältarna, låt alla krigsmän komma och rycka fram. Smid era plogbillar till svärd och era vingårdsknivar till spjut. Låt den svage säga: ”Jag är stark.” Skynda er att komma, alla ni hednafolk häromkring, och församla er. Sänd, Herre, dina hjältar dit ner. Låt hednafolken resa sig och dra ut till Josafats dal, ty där skall jag sitta till doms över alla hednafolk häromkring. Låt lien gå, ty skörden är mogen. Kom och trampa, ty pressen är full, presskaren flödar över, ty deras ondska är stor. Det är skaror på skaror i Domens dal, ty Herrens dag är nära i Domens dal. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. (Joel 3:9-15)

Vi är skyldiga till mer ont än vi själva kan förstå, och döden är det rättvisa straffet för vår ondska. Att leva är ingen självklarhet, att vi lever nu är en gåva från Gud, och att få evigt liv är likaså en gåva från Gud. Utan Honom finns inget liv, bara död. Det är därför vi ivrigare än någonsin måste sprida vidare Hans gåva – evigt liv – till människorna, och absolut inte döda någon.

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s