Om och om igen har kyrkan övergett det karismatiska. Den institutionaliseras, hierarkiseras, mammoniseras och på sätt stagneras. När man stänger ute Anden blir det en halvdöd, ljum kyrka som aldrig kan erbjuda människor allt vad de behöver. Folk vill ha mer än ”a pie in the sky when you die”. De sjuka nöjer sig inte med att höra ”du kommer bli frisk i Himlen”, de tvivlande nöjer sig inte med att höra ”du kommer få se i Himlen”. Folk vill se Guds Rikes kraft manifesteras här och nu!
När karismatiken stelnade i fornkyrkan öppnades det upp för Konstantin att införa statskyrkan som tvingade människor att vara kristna, oavsett om de verkligen trodde eller ej. Sådant skapar lama församlingar, som stänger ute karismatiken ännu mer. När karismatiken dog uppförde man kyrkobyggnader i tron att det skulle locka Anden tillbaka, men de hade motsatt effekt – det är i husförsamlingarna Andens kraft har sin sanna potential. Man lät liturgins former stänga ute improviserade karismatiska infall – trots att de borde samverka istället för att ställas emot varandra – och om någon fick för sig att tala i tungor på Gudstjänsten möttes han eller hon av tillrättavisningar.
Gång på gång i kyrkohistorien har kristna protesterat mot detta och skapat kyrkor i kyrkan med karismatisk betoning, och gång på gång har kyrkan i stort antingen tagit avstånd från det eller ignorerat det. Så har det varit ända till idag. Stora delar av Svenska kyrkan ser karismatik som något ointellektuellt hokuspokus. Många frikyrkor likaså. Flera frikyrkor som uppstod ur en karismatisk väckelse är idag väldigt okarismatiska och minns visserligen väckelsetiden med glädje, men lägger inte ner någon märkbar energi för en ny väckelse.
Det karismatiska växer hela tiden nerifrån och upp, en pastor kan inte säga ”nu blir det väckelse” och så blir det det. Vi måste verka på gräsrotsnivå för att Andens kraft ska slå rot. Vi måste visa den världsvida kyrkan att karismatik är något gott som man ska verka för, inte ta avstånd ifrån.
Hela Pingsten 