Gästblogg: Anabaptismen och Pingstväckelsen

Jonas Melin skrev detta på Barnabasbloggen för några månader sedan. Det texten presenterar är ett fantastiskt exempel på karismatik i kombination med arbete för fred och rättvisa, denna bloggs överhängande tema.

Ibland har jag fått frågan om man kan se 1500-talets Anabaptism som en föregångare till Pingstväckelsen. Jag har varit lite osäker på hur jag ska svara. Det finns många paralleller, men hur karismatisk var egentligen Anabaptismen? Hur mycket av Andens verk och Andens gåvor finns det exempel på i dess historia? Jag har länge tänkt att jag ska försöka finna svaret på detta men har inte hittat mycket skrivet om det. Nu har jag äntligen hittat en del och börjar så smått urskilja det intressanta svaret.

I boken Biblical Interpretation in the Anabaptist tradition skriver Stuart Murray om Anabaptismen och Anden. Han har också skrivit om det på nätet i en artikel som heter Anabaptism as a Charismatic Movement.

Det är välkänt att Anabaptismen talar mycket om Anden. Det är troligen den rörelse på 1500-talet som talar och skriver mest om Andens verk. Betoningen ligger på att bli född på nytt av Anden och få kraft att leva ett nytt liv. Erfarenheten av Anden är viktig. Det är tydligt att deras betoning låg på att erfarenheten av Anden ger kraft till ett heligt liv och inte på karismatiska fenomen. Men de karismatiska gåvorna finns där även om de är svåra att upptäcka eftersom senare tiders Mennoniter och Hutteriter ofta tonat ner den karismatiska sidan hos Anabaptismen.

Stuart Murray pekar på några olika saker. Det var inte bara extrema grupper som upplevde karismatiska fenomen, utan många av de mest respekterade ledarna rapporterar om sådana. Flera av medlemmarna i den första församlingen i Zürich hade syner (t.ex. Grebel, Mantz och Blaurock). Hans Hut hade profetiska drömmar och visioner. Jakob Hutter hade en övernaturlig dimension i sin tjänst och menar att under och tecken bekräftade hans kallelse. I ett brev 1535 skriver han att Gud ”har gett mig sin välsignelse. Han har gjort sitt ord levande i mig och i många av dem till vilka jag har proklamerat Hans vilja och bekräftat ordet genom sin helige Andes verk med mäktiga under och tecken.”

Det finns många exempel på profetior och profetiska budskap och till och med något enstaka omnämnande om att tala i tungor. Hos Pilgram Marpeck (en mycket sansad och respekterad ledare) finns en text som berättar om märkliga mirakel. Marpeck förkastar uppfattningen att under och tecken bara skedde på apostlarnas tid och berättar om troende som gått till avrättningsplatsen för att bli martyrer med glädje ”genom den överflödande trösten och kraften i den helige Ande.” Han fortsätter sedan: ”Man förundras när man ser hur den trofaste Guden (som överflödar med godhet) har uppväckt flera av dessa Kristi bröder och systrar från de döda, efter att de blivit hängda, dränkta eller avrättade på något annat sätt. Fortfarande idag lever de ibland oss och vi kan höra deras vittnesbörd.” Marpeck drar slutsatsen att sådant endast händer bland dem som är fyllda av Guds levande ord och Andens kraft.

Det finns alltså en karismatisk dimension i den tidiga Anabaptismen och den kan i någon mån ses som en föregångare till Pingstväckelsen. Jag tänker fortsätta att jobba med den här frågan och leta efter mer material. Jag tycker att den är intressant.

Som jag ser det ligger inte Pingstväckelsens framtid i att söka sig till den ortodoxa eller katolska traditionen, utan i att upptäcka sina rötter i den anabaptistiska visionen om efterföljelse i Andens kraft.

En kommentar

  1. Från http://en.wikipedia.org/wiki/Anabaptist#Charismatic_manifestations

    Within the inspirationist wing of the Anabaptist movement, it was not unusual for charismatic manifestations to appear, such as dancing, falling under the power of the Holy Spirit, ”prophetic processions” (at Zurich in 1525, at Munster in 1534 and at Amsterdam in 1535), and speaking in tongues. In Germany some Anabaptists, ”excited by mass hysteria, experienced healings, glossolalia, contortions and other manifestations of a camp-meeting revival”.

    The Anabaptist congregations that later developed into the Mennonite and Hutterite churches tended not to promote these manifestations, but did not totally reject the miraculous. Pilgram Marpeck, for example, wrote against the exclusion of miracles: ”Nor does Scripture assert this exclusion…God has a free hand even in these last days.”

    Referring to some who had been raised from the dead, he wrote: ”Many of them have remained constant, enduring tortures inflicted by sword, rope, fire and water and suffering terrible, tyrannical, unheard-of deaths and martyrdoms, all of which they could easily have avoided by recantation. Moreover one also marvels when he sees how the faithful God (who, after all, overflows with goodness) raises from the dead several such brothers and sisters of Christ after they were hanged, drowned, or killed in other ways. Even today, they are found alive and we can hear their own testimony…Cannot everyone who sees, even the blind, say with a good conscience that such things are a powerful, unusual, and miraculous act of God? Those who would deny it must be hardened men”.

    The Hutterite Chronicle and The Martyr’s Mirror record several accounts of miraculous events, such as when a man named Martin prophesied while being led across a bridge to his execution in 1531: ”…this once yet the pious are led over this bridge, but no more hereafter.” Just ”a short time afterwards such a violent storm and flood came that the bridge was demolished”.

    Källorna till påståendena finns på sidan.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s