Västvärlden har inte monopol på kristendomen

Dagen fortsatte sin artikelserie om kyrkan under 00-talet med att blicka ut över världen i stort, och den tydligaste trenden var att kyrkan växer så det knakar i ”tredje världen”, och backar så det knakar i väst. Som någon sa, en typisk kristen är inte längre en vit, rik man utan en svart, fattig kvinna. Det pågår väckelser på massvis av ställen i den fattiga delen av världen. Det är underbart, det behöver de. Men i västvärlden har vi förflyttats till ett tillstånd av ”Post-Christendom” (Jonas Melin på Barnabasbloggen har skrivit lite mer djupgående om det begreppet), kristendomen har inte längre överordnad status utan spelar på samma villkor som andra religioner, och så länge vi inte fattar det kommer vår mission aldrig fungera.

Det är kul att konstatera att Brasilien, som många i Sverige missionerade till förr i tiden, nu sänder missionärer – till Sverige! Mission är inte längre ett från-nord-till-syd-fenomen. Brasilien, Afrika och Kina med sitt ”Tillbaka till Jerusalem”-projekt missionerar själva, utan hjälp från väst. Guds Ande behöver inte vit medelklass för att spridas. Många gånger hindrar den bara.

Jag säger naturligtvis inte att vi i väst ska sluta missionera, men vi bör upphöra med den attityd vi många gånger har, att det är vi som vet hur kristendom ska utformas bäst, att vi har de bästa missionsstrategierna, att vi bäst sköter en församling. Vi ska naturligtvis inte konkurrera med ”tredje världen”-missionärerna utan tacksamt bejaka det Gud gör genom dem och själva satsa resurser på de fält där de inte än tagit sig fram.