När Gud överbevisade och helade en skeptiker

Detta är en översättning från sid. 52-57 i Naturally Supernatural av Vineyardpastorn Gary Best.

Vi skapade en Gudstjänst på fredagkvällar som vi kallade för God Rock och som ingen under trettio utom jag och min fru fick besöka (det var inte en chans att vi skulle missa allt det roliga!). Vårt tillvägagångssätt var befriande hard core. […] Reglerna var följande: Om du inte följde Jesus fick du inte be för folk. Du kunde delta tillsammans med andra, men du var tvungen att titta på. Om du däremot menade dig tro på Jesus var mottot ”Kör hårt eller kör hem”. Vi hoppade nerför stupet med huvudet före och tog reda på om Gud var verklig eller inte. Under de år vi hade detta såg vi fantastiska saker hända genom enkla böner som de mest vanliga och naturliga människor yttrade.

[…] De flesta kvällar delade många olika människor vad som ofta betecknas som ”profetiska ord” (Vi använde dock aldrig ”p-ordet” efter som det blev en onödig börda för vissa – de kunde frestas till att bli mycket mer religiösa och ”ickevärldsliga”. […]) Efter varje beskrivning av vad Gud ingav (saker som: ”Gud vill särskilt uppmuntra någon som har kämpat hårt med en depression den här veckan, med flera sömnlösa nätter som följd. Det här är vad han vill säga till dig…”) brukade jag fråga: ”Vem syftar det här ordet på?” Om någon sa: ”Det var till mig” brukade jag be dem att berätta hur mycket det betydde för dem. Detta ledde alltid till stor uppmuntran. Det var så häftigt att se hur Gud talade specifikt till folk och hur han använde oss till att göra det.

[…] En kväll när jag frågade gruppen vad de kände att Gud gjorde reste sig en omkring 19-årig tjej som var ganska ny på våra möten och sa: ”Jag fick en bild när vi tillbad. Jag såg en mans vänstra hand, och på denna vänsterhand var knogarna till pekfingret och långfingret helt krossade och tryckta åt sidan.” Min första tanke var: ”Underbart, den var ju enkel. Det kommer i snitt två eller tre personer med krossade knogar till våra möten varje fredagkväll.” Förutom denna ironiska tanke tänkte jag: ”Typiskt, jag är rädd att hon har överansträngt sig själv. Det är mycket enklare när de i början säger mer generella saker som ‘Jag tror jag fick en ingivelse… har någon här ont i ryggen?’ Då är det mycket enklare att hitta någon att be för.” Jag lade på minnet att jag skulle trösta henne senare eftersom jag inte hade mycket tro på att hennes uppenbarelse var korrekt.

Men hela vårt syfte med de här mötena var att försöka höra Guds röst, så jag frågade: ”Är det någon som har det här problemet med sin vänsterhand?” Nästan genast sträckte en ung man som satt allra längst bak upp sin hand. Han hade kommit in när halva Gudstjänsten gått tillsammans med en arbetare på drogrehabiliteringen där han bodde som hade tagit med honom. Han hade för inte så länge sedan blivit frisläppt från fängelset och var njöt inte särskilt mycket av sin första Gudstjänst. För att vara mer exakt spenderade han en halvtimme med att håna de olika uttrycken av tillbedjan som han såg runt omkring sig.

Nu hade han ingen aning om vad som hände eller skulle hända. Han visste dock att knogarna på pek- och långfingret var krossade (de hade skadats i ett bråk på gatan några år tidigare) och det gjorde att han inte kunde öppna eller sluta handen. Hans bekräftande av att ordet gällde honom innebar inte en susning av tro eller upphetsning från hans sida – hans hånleende visade det tydligt. Eftersom jag visste vad som skulle hända härnäst – vi brukade para ihop dem som fått uppenbarelser med dem som uppenbarelserna gällde och sedan samla ihop mer folk för att be för deras situation – var jag något tvekande, jag undrade hur jag skulle kunna skydda den unga, oskydliga flickan som uppenbarats om knogarna.

Under den här kvällen var det flera inspirerade ord som vi trodde kom från Gud. Vi parade ihop alla och litade på att Gud nu skulle släppa lös sina gåvor av tro, kraft och helande. Jag studerade noggrant gruppen som samlades kring den här unga mannen och bestämde mig för att strax gå till dem och uppmuntra och vägleda dem. När jag kom till dem mötte jag en rätt modfälld grupp. I mitten satt en hård och tuff man som hånlog och glodde på en liten, skräckslagen trupp bedjare. De hade böjda huvuden och stängda ögon – och det var inte på grund av en känsla av vördnad. De var totalt vettskrämda!

Jag gjorde en mental anteckning att samla ihop denna grupp efter Gudstjänsten och uppmana dem att inte överge tjänsten för Riket helt och hållet på grund av en usel bönestund. Samtidigt försökte jag göra det bästa av den dåliga situationen. Jag bad mannen att stänga sina ögon och de andra att öppna sina. ”Försök att se vad Gud gör medan ni ber,” sa jag, ”istället för att observera vad han uppenbarligen inte gör. Försök be en gång till – vem vet vad Gud kommer göra.” Med det sagt gick jag vidare till nästa grupp. Även jag var modfälld.

Det jag inte visste var att dessa enkla ord uppmuntrade dem att samla sig och be ännu en gång. Mycket snart började häpnadsväckande saker ske, vilket mannen som det bads för var den förste att upptäcka. Hans kroppstemperatur började stiga tills hela hans kropp svettades. Detta förvirrade honom eftersom ingen annan påverkades av den uppenbara överhettningen av rummet. Därefter började han känna stickningar i kroppen, en svag ström som växte mer och mer tills han var rädd för att han utsattes av en elchock. Den här strömmen åkte genom hans kropp och ner i hans arm. Till slut slog den ner i hans hand – den med de skadade knogarna.

Det som hände då förstummade honom. Han hörde ett svagt knakande ljud och till hans förvåning omskapades hans knogar fullständigt till det normala så att han kunde röra sin hand som han ville. När han stod där och öppnade och stängde handen om vartannat reagerade han ganska rimligt: Han öppnade munnen och började svära! Hela hans världsbild hade just sprängts i bitar.

Det är svårt att veta om det var den unge mannen eller de som bad för honom som var mest överraskade. Det var förstås ett stort jubel från deras sida. Men det här är inte slutet på historien. Vid det här läget kom den unga tjejen som ursprungligen fått bilden gällande hans skada fram till honom och började tala till honom. Hon skakade, vilket till viss del var ett resultat av att Guds kraft var över henne, men mest var ren ängslan eftersom hon aldrig hade gjort något liknande förut. Hon tittade spänt på honom och sa: ”När du var sex år gammal blev du sexuellt utnyttjad.” Hon fortsatte med att beskriva mannen som hade utnyttjat honom. Därefter påminde hon honom om flera detaljer kring händelser i hans liv. Han var vit som ett lakan. Detta kunde bara vara Gud som talade till honom. Till slut tillade hon ”…och Gud inbjuder dig att komma till honom.” Den unge mannen gav sitt liv till Jesus den kvällen.

4 kommentarer

  1. Fantastiskt vittnesbörd. Varför skulle det inte kunna vara så här enkelt? Naturligtvis kan det, men vi måste våga ta steget över relingen för att gå på vattnet. Man kan inte både sitta kvar i båten och gå på vattnet.

    Gilla

  2. Det bästa med den här historien är att det sker på ett enkelt Vineyardmöte och framför allt att Gud handlar genom helt vanliga människor, något Best understyrker noggrant i de avsnitt jag inte tagit med här. Vineyard är generellt noga med att avdramatisera det karismatiska, ”göra det övernaturliga naturligt”, och jag har alltid sett en risk i det i och med att man förväntar sig inte så stora mirakler. Men som vi ser ovan kan Gud helt obehindrat låta sin kraft flöda fritt i Vineyard. Mer sådant!

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s