Padre Pios liv, del 1: ”Det lilla helgonet”

”Jag inser helt och fullt vilka stora gåvor Gud har gett mig. Men det skrämmer mig, för jag vet bara alltför väl hur dåligt jag har använt dem. Om han givit samma gåvor till den uslaste skurk i världen, skulle han ha använt dem bättre.”

En av de mest spektakulära händelserna under andra världskriget var att området kring den italienska byn San Giovanni Rotondo aldrig bombades. Flera tyska installationer fanns där, och de allierade gjorde åtskilliga försök att bomba dem, men de lyckades aldrig. Anledningen var inte tyskarnas motstånd. Anledningen var att samtliga piloter såg en munk i himlen som tecknade åt dem att vända om. Det gjorde de också, fullkomligt skräckslagna av synen.

Piloterna tillhörde olika religioner, de var psykiskt stabila (stridpiloter är tvungna att vara det) och alla som hade varit med vid något av dessa tillfällen hade sett munken exakt samtidigt. En av dem som såg munken var general Bernardo Rosini, chefen för det italienska flygförbandet. Från början trodde han att pratet om den himmelske munken bara var dumheter, men eftersom det hände så ofta och för så många olika personer beslöt han sig för att själv leda ett anfall mot en tysk vapendepå i byn.

När general Rosini och alla andra som deltagit i anfallet hade kommit tillbaka var de ganska omskakade. De berättade att de hade sett munken. Han hade plötsligt visat sig med lyftade händer när de närmade sig byn. Bomberna utlöstes av sig själva och föll ned i en skog nedanför utan att detonera, och alla flygplan ändrade kurs utan att piloterna gjorde någonting.

När kriget var över besökte flera av dem som hade haft dessa upplevelser, bland annat general Rosini, kapucinklostret i San Giovanni Rotondo. De hade hört att där fanns en stigmatiserad munk vid namn Pio som tillskrevs många mirakler. När de kom in i sakristian satt där flera munkar, men de kände alla igen den som hade visat sig för dem bland molnen. Denne gick fram till general Rosini, lade sin hand på hans axel och sade med ett leende: ”Jaså, det var du som ville bomba ut oss allihop!” Många av piloterna blev kristna och publicerade sina upplevelser, och general Rosini blev en av padre Pios främsta anhängare.[1]

Somliga tycker att Gud är tyst. Padre Pio var dock en av Hans mest gigantiska megafoner som mänskligheten upplevt.

Pio föddes 1887 i den lilla italienska staden Pietrelcina i närheten av Neapel. Hans namn var då Francesco Forgone. Redan som barn hade han en brinnande kärlek till den Gud som skapat honom och en total hängivenhet att göra vad Gud än ville, och han kallades tidigt för ”Det lilla helgonet”.[2] Han läste nästan bara kristen litteratur, väntade i timmar på att kyrkan skulle öppna (och ibland fick han tillåtelse att vara kvar när den låstes) och han föll i extas och såg syner av Jesus, änglar och helgon så tidigt som vid fem års ålder. Han blev chockad när han fick reda på att inte alla kristna såg sådana syner.[3]

Pio berättade långt senare om en syn han hade haft som femåring som var livsförvandlande för honom. Han sade att han sagt till Jesus: ”Jesus, vad jag tycker om dig! Men varför blöder du? Vem har satt dit de där taggarna?” Jesus svarade honom: ”Mitt hjärta blöder på grund av människornas alla synder.” Den unge Francesco svarade: ”Jag ska hjälpa dig att bära det där korset. Jag vill lida med dig!” Jesus lade då sin hand på hans huvud.[4]

Hela Pios liv blev onekligen ett enda långt lidande. När han gick i kloster och utbildade sig till präst (det var aldrig tal om något annat yrke för honom) var han väldigt ofta sjuk, han hade luftvägsinfektioner, ryggvärk och ständig hosta, ibland migrän och extremt hög feber.[5] Det blev värre och värre, och läkarna stod förstummade. I de flesta fall hade de ingen aning om vad det var för sjukdomar Pio hade.[6] Ibland var han nära att dö. Några gånger var hans feber så varm att dåtidens termometrar gick sönder, och med badtermometer registrerade man hans temperatur till 48 grader.[7]

Förutom detta hade Pio oerhört svåra andliga lidanden. Ju längre han fördjupade sig i klosterlivet och bönen, desto mer kände han sig, paradoxalt nog, skild och glömd av Gud. ”Jag är försatt i den djupaste natt, borta är glädjen över Herrens gudomliga närvaro. Allt är försvunnet. Det är ständig öken.”[8] Man kan knappast tänka sig ett större lidande för en munk som uppoffrat allt för att vara i Guds närvaro. I många, långa brev till sin andlige rådgivare och själasörjare padre Benedetto klagade Pio över sitt andliga tillstånd. Benedetto svarade:

”Den natt du är insvept i och som förvirrar dig, är en ytterst smärtsam prövning, men den är oändligt värdefull på grund av den frukt den åstadkommer i din själ. Nattens funktion är att släcka all mänsklig förståelse så att Guds förståelse kan ta över, så att du kan gå upp i det som är helt övernaturligt och vara himmelskt befriad från ditt vanliga sätt att tänka…”[9] Benedetto visste att åtskilliga helgon har upplevt samma fenomen, och att ur detta Getsemane av ångest och mörker skulle komma en intimitet till Gud av sällan skådat slag.


[1] Hvidt, Niels Christian 2003: Mirakler, Cordia, s. 113f. Ljungman, Ulrika 2002: Padre Pio av Pietrelcina, Artos, s. 122f, EWTN: Padre Pio- The Mystic

[2] Hvidt 2003 s. 103

[3] Sjöblom, Ylva-Kristina 2003: Padre Pio: Genomborrad av Guds kärlek, Catholica, s. 17f.

[4] Ibid. s. 18

[5] Sjöblom 2003 s. 37

[6] Ljungman 2002 s. 27

[7] Hvidt 2003 s. 103

[8] Ljungman 2002 s. 51

[9] Sjöblom 2003 s. 46

4 kommentarer

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s