Padre Pios liv, del 5: Kunskapens ord och profetior

Padre Pio i biktstolen

När det gäller alla Pios nådegåvor hade de ett enda mål: att dra själar närmare Gud. Han ville aldrig skapa en häftig helgonshow där han förbluffade människor med sina konster; han dolde sina stigmata, tillrättavisade sensationslystna och talade väldigt sällan om sina bilokationer. För honom var nådegåvorna endast verktyg för att betjäna medmänniskor. Han menade att han uppoffrade hela sitt liv för att hjälpa andra. Detta gällde särskilt hans andliga barn – ett tusental människor som han tog ett personligt ansvar för när det gällde deras andliga utveckling. Till en av dem skrev han: ”Min son, du tror att du vet hur mycket jag bryr mig om dig, men min tillgivenhet är större än någon kan föreställa sig. Jag följer dig med mina böner, med mina lidanden och med mina tårar. Jag vill att du ska veta att mitt hjärta alltid är hos dig, jag kommer aldrig att överge dig av någon anledning.”[1]

Hans nöd för människors väl gjorde att han ville inrätta ett sjukhus i San Giovanni Rotondo. Han sade: ”I varje sjuk är det Kristus som lider. I varje fattig är det Kristus som tynar bort. I varje sjuk som är fattig, är Kristus i dubbel måtto närvarande.”[2] Han lade ner åtskilliga timmar på att skaffa kontakter, och efter en rad osannolika sammanträffanden lyckades projektet få massivt finansiellt stöd från hela världen och tusentals arbetade på byggnaden under ledning av Pios gode vän dr. Sanguinetti. 1956 stod La Casa Sollievo della Sofferenza – Huset för lindrande av lidande – klart. Vid ingivningen sade padre Pio: ”Detta är Guds verk, tillkommet genom er alla. Jag skänker er det. Beundra det, men låt oss tacka herren vår Gud. Må Herren välsigna alla som arbetat, som arbetar och som kommer att arbeta för detta hus. Måtte han belöna er tusenfalt i detta livet och ge er evig salighet i det nästa.” Sjukhusets vård var i toppklass och är än idag Syditaliens modernaste sjukhus.[3]

Casa Sollievo della Sofferenza
Casa Sollievo della Sofferenza

Vid sidan om den kroppsliga vård han gav människor genom läkarna på Sollievo della Sofferenza samt genom sina förböner för helande ägnade Pio sitt liv åt att vårda folks själar. Detta skedde framför allt i biktstolen när han på Kristi uppdrag utdelade syndernas förlåtelse. Giovanni som nämndes ovan var en av de tusentals människor vars liv blev förvandlade när de biktade sig för padre Pio. Pio hade en enorm hunger efter att människor skulle försonas med Gud, och han hörde bikt åtskilliga timmar per dag. Folk fick ibland vänta flera dagar på att bikta sig, och väntelistor inrättades. Vissa uppskattar att han hörde två miljoner bikter under sin livstid.[4]

Otaliga människor som biktade sig för Pio berättar om hur han visste saker om dem som han på intet sätt borde veta. Redan till den första personen han var själasörjare för, Raffaelina Cerase, skrev han: ”Genom Guds nåd vet jag allt om Er: Ert liv, Era innersta känslor.”[5] Med detta gudomliga verktyg kunde han arbeta med folks själar som få andra och genast finna de rätta vägarna till deras försoning med Gud. Det gjorde också att han omedelbart kunde skilja de ärliga från de sensationslystna och hycklarna. Många gånger drog han igen biktluckan framför näsan på den biktande om han insåg att hon inte ångrade sig uppriktigt. Ofta ledde detta till att deras inre skakades om så att de kom tillbaka senare och bad desperat om förlåtelse. Då möttes de av Pios vänliga och tröstande sida. Pio var dock många gånger väldigt sträng när han tillrättavisade människor för deras synder. ”Jag ger inte sötsaker till någon som behöver laxermedel”, sa han.[6]

Alberto del Fante var advokat och journalist och en av padre Pios främsta kritiker. Utan att ha träffat honom anklagade han munken för att vara en lögnare och bedragare om och om igen i tidningen ”Det sekulariserade Italien”. Han blev därför väldigt förvånad när hans brorson tillfrisknade från en dödlig sjukdom efter att en vän hade bett Pio be för honom. Pojken blev fullständigt frisk inom 24 timmar efter att vännen gjort detta, och läkarna kunde inte förklara varför.

Del Fante bestämde sig för att åka till San Giovanni Rotondo. Han var dock fortfarande skeptisk till påståendet att Pio var ett helgon, och när han väl träffade honom förstärktes hans skepsis. Han såg inget märkvärdigt hos honom, inget som skilde honom från en vanlig munk. Detta kom dock att förändras i biktstolen. ”Jag gick till bikt och berättade allt men utan entusiasm, utan tro. Jag tänkte att jag hade att göra med en helt vanlig präst. Han skilde sig från de andra bara på ett sätt: han visste allt.”

Del Fante sade uppriktigt till Pio att han inte tyckte sig ha något syndigt att bekänna. ”’Padre, mina gärningar har alltid varit hederliga och om det ibland hände att djuret sökte ta makten över människan, sade mitt samvete: gör detta, gör inte det där, gör det här. Jag har aldrig varit troende, men jag har alltid varit hederlig.” Pio spärrade upp ögonen. ”Vad? Hederlig? Också den gången…? Eller den gången…?” Han radade upp flera försyndelser som han, enligt del Fante, ”inte på något sätt borde kunna veta.” Del Fante blev övertygad om att Kristus lever och är verksam, och han ägnade resten av sitt liv åt att noggrant dokumentera Pios liv och många av de mirakel som skedde kring honom.[7]

En annan ateist som blev kristen genom Pios vägledning var Feruccio Camponetti. Han kom till San Giovanni av nyfikenhet, och ställde Pio mot väggen då han presenterade anledningarna till varför kristendomen hade fel. ”Med ett leende lyssnade han till alla tvivel jag framlade. Med stort tankedjup, som han klädde i de enklaste ord, söndersmulade han sedan en för en alla mina teorier. Jag kunde inte motsäga ett enda av hans argument.”[8]

Munken Giovanni Baggio besökte padre Pio 1936 och utsattes för en inte så smärtfri behandling för att han skulle leva ett heligare liv. ”Vid ett […] tillfälle när jag bad honom be för mig svarade han ’Jag ber alltid för dig, men jag ser inga resultat…’” Senare kom han in i min cell och vi satte oss mitt emot varandra. Plötsligt sa han: ’Du har felaktigt dömt en broder’. ’Vem har sagt det till dig?’ frågade jag. ’Det spelar ingen roll,’ sa han och fortsatte: ’Är det sant att du tänkte negativa tankar om en broder?’ Jag insåg att jag inte sagt det till någon, så han kunde inte ha hört det. ’Hur vet du det?’ frågade jag igen. ’Det spelar ingen roll’, sa han igen, ’tala bara om för mig om det är sant eller inte.’ Sedan rådde han mig att inte döma efter skenet och sa att det inte alltid behöver tyda på falskhet när fakta och ord inte riktigt hänger ihop, utan bara på en viss svaghet.”[9]

Det var inte bara pilgrimerna och bröderna som Pio betjänade med sina karismatiska nådegåvor. Även hans egna själasörjare drog nytta av dem. Nästan varje brev som padre Agostino och padre Benedetto sände till Pio innehöll frågor om vad som skulle ske i framtiden angående stort som smått. Ofta kunde Pio svara med några detaljrika profetior som alltid slog in. Pio är känd för att ha förutsagt flera påveval, storpolitiska förlopp som andra världskrigets utgång och, inte minst, sin egen död.[10]


[1] Ljungman 2002 s. 137

[2] Ljungman 2002 s. 104

[3] Ibid. s. 103ff., Sjöblom 2003 s. 144ff., Hvidt 2003 s. 115

[4] Sjöblom 2003 s. 110

[5] Ljungman 2002 s. 71

[6] Ibid., Sjöblom 2003 s. 111

[7] Ljungman 2002 s. 74-76

[8] Ljungman 2002 s. 74

[9] Sjöblom 2003 s. 117f.

[10] Ljungman 2002 s. 131, 185

4 kommentarer

  1. verkar ha varit en ärlig guds man som ville sätta fokus på gud, det där med sjukhuset visste jag inte att det fortfarande finns och är ett bra sådant.

    Tycker pio är en fantastisk mot bild mot predikanter idag som söker berömmelse och pengar eller stora löner för sina gärningar. Rik eller fattig hade man nog respekterat Padre pio om man mött honom i riktiga livet .

    Gilla

    1. Ja, vi har otroligt mycket att lära oss av Pio. Han förenade karismatik med starkt socialt engagemang, och är ett stort föredöme i Kristuslikhet. Det mest fantastiska är att vi följer samma Kristus och kan leva lika mirakulösa liv som Pio. Han gjorde inget i egen kraft, han bara kapitulerade efter Gud. Det gjorde att han fick utstå många hårda lidanden och samtidigt vara till överflödande välsignelse för miljontals människor. En hel kyrka med Piosar är ingen omöjlighet.

      Gilla

  2. Just det, Micael! Det är hoppfullt att få se filmen och dessutom läsa texten här i din blogg! Han är en fantastisk förebild! Och, säga vad man vill ang katolicism etc, så verkar han inte särskilt bunden av religiösa ritualer i alla fall. Han var fri i sin Kristusvandring. Jag tror att Gud vill att vi ska bli ”Piosar” var vi än är och att vi kan bli som magneter till varandra och att Gud så får ett underbart folk, som är oemotståndligt underbart. Och jag tror verkligen att det är just det som han planerar och kommer att lyckas med! Ha ha!! Mjau! (May Jesus´Army Unite!)

    Gilla

    1. Amen! En kyrka som förvaltar kraftfulla andliga gåvot i en linda av barmhärtig, självutgivande kärlek kommer verkligen skapa en oemotståndlig revolution.

      Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s