En vän länkade till följande klockrena klipp. Vad spelar det för roll att vi snackar om effektiva evangelisationsmetoder och gör missionsstrategier om vi faktiskt inte sätter igång och själva sprider Evangeliet?
Dagen skriver om att det finns drygt två miljarder kristna i världen idag, men eftersom den siffran förutsätter sju miljoner i Sverige kan man fråga sig hur många av dessa som har en aktiv, brinnande tro. Vidare skriver några insändarskribenter om att klassiskt evangelikala samfund håller på att steg för steg lämna den evangelikala Bibelsynen – något som definitivt inte kommer leda till en mer levande kyrka . Se bara på alla samfund som redan gjort den resan. Nej, håll fast vid apostlarnas lära och stå för sanningen! Endast det kommer leda till väckelse.
Vill dock bara tillägga att jag med evangelikal inte menar republikan – i amerikansk kontext är dessa två tyvärr mycket svåra att skilja på – utan kristen som håller med Lausannedeklarationen.
Kolla för övrigt in följande fräscha evangelisationskurs. Och läs Stefan Gustavssons respons på ÖTH:arna.
Hela Pingsten 
Nu spetsar jag till det lite med några ofärdiga tankar…
Jag tror väldigt lite på metoder och strategier när det kommer till evangelisation. Och ska jag vara helt ärligt får jag inte heller helt positiva associationer när jag hör ordet ”evangelisation”. Så ofta tycks det för mig bli något som är frånkopplat från resten av livet, någon slags syssla eller aktivitet (som så ofta gör människor till frälsningsobjekt). Jag har inte mycket tro för det, även om det kan få ”resultat” vissa gånger. Jag tror mer på att i gemenskaper leva ut gudsriket i vardagen i sin omgivning och så sprida det glada budskapet, genom liv och ord förankrat i det vardagliga, mitt i livet. Vad är poängen med att gå ut på stan och ”evangelisera” när man kan leva ut de goda nyheterna i sin omgivning, där man redan befinner sig? Hur tänker du kring det här?
GillaGilla
Hejsan Samuel! Jag håller helt och hållet med dig om att evangelisationen ska vara en del av vardagen, Bibeln uppmanar oss att alltid vara beredda på att försvara det hopp vi äger och att vi ska ta vara på varje tillfälle. Det är naturligtvis väldigt tragiskt när man betraktar människor som frälsningsobjekt. Förut hade jag den synen, och det skrämmer mig, det blir så kärlekslöst och påtvingat. Jag tror det egentligen bottnar i att man inte riktigt fördjupat sig i hur extremt underbar Himlen är och hur extremt avskyvärt helvetet är – kyrkan i Sverige försöker ofta bagatellisera det förra och förmildra det senare – Gud vill att alla ska bli frälsta och vi ska inte vilja mindre utan ställa oss till Hans förfogande så att vi kan förkunna Evangeliet för våra medmänniskor.
Detta står dock inte i motsatsförhållande till gatuevangelisation eller strategier. I vår församling är detta en aktuell fråga, den planterades för sex år sedan med syfte att människor som inte tror på Jesus för möta Honom och ge sina liv till Honom, och därför har vi sedan starten haft en 50/50-policy – hälften av det vi gör ska vara utåtriktat. Vi gick runt i studentkorridorer och erbjöd städning, vi serverade gratis pannkakor efter varje Gudstjänst som folk kom och åt, vi stod på gator och torg och bad för sjuka en gång i veckan. Några har dock inte velat vara med på detta, med argumentet att de vill evangelisera i vardagen, genom nära relationer, inte till främlingar. Jag förstår inte hur man kan resonera så. För det första kan man rent krasst fråga sig om de verkligen ägnar de timmar i veckan vi andra står på stan till att vardagsevangelisera eller om de ser på TV. För det andra läser vi om gatuevangelisation i Bibeln, Jesu och apostlarnas predikande i vardagen gjorde att folk blev frälsta i Synagogan, på stranden, i träd (Sackeus), på Aeropagen, i fängelset – you name it. Och de flesta verkar ha varit främlingar, tvivlar på att Petrus hade odlat långa relationer med alla 3000 som kom till tro på Pingstdagen (dock hade många förstås redan hört om Jesus, men det har även de flesta vi möter på stan gjort). Om man verkligen vill sprida Evangeliet i vardagen har man förstås inga problem med att sprida det på stan, då blir även sådan Evangelisation en del av vardagen.
Jag skulle hävda att alla har evangelisationsstrategier, eller sätt att sprida Evangeliet om det är en bättre term. Det finns massa olika sätt att sprida Evangeliet i vardagen, och jag tror att det sätt många kristna i Sverige använder sig av är att vara rätt så tysta om de glada nyheterna annat än när det kommer på tal, då förklarar man ”hur jag tänker” och tycker att det är lite småjobbigt. Och resultatet blir förstås att kyrkorna krymper. Jag vill inte skambelägga dem som artikeln du länkade till varnar för, deras evangelisationsskygghet skulle jag säga är ett symptom på ett större problem, att de dels inte fördjupat sig i hur enormt viktig frälsningen är och vad den innebär samt att de fått tillgång till dålig undervisning om hur man evangeliserar.
Paulus förklarade hur hans ”strategi” såg ut i Rom 15:18-19: ord, gärning och kraften av tecken och under var vad han använde sig av. Ofta sätter vi dessa emot varandra och argumenterar för att ord är bättre än under eller gärning är bättre än ord etc, men jag föreslår att vi använder oss av alla tre. Jag har hållt en predikan om det:
Jag kommer också den 8 januari hålla en ny predikan som jag hoppas kan leda till att folk blir bättre på att evangelisera såväl på torg som i vardagen, budskapet i den är att de flesta predikningar i Apg innehåller inte bara en presentaion av Jesu försoningsverk utan också vittnesbörd om de mirakler Han gjort i predikantens egna liv samt en anknytning till vad åhörarna redan tror på. Den dyker upp här på bloggen den med förstås.
Avslutningsvis vill jag berätta om en fascinerande vän till mig, Elias. Han var muslim men blev kristen för ett par år sedan efter att Jesus uppenbarar sig för honom i en dröm, och han har på väldigt kort tid fört väldigt många till tro. Där handlar det vekligen om vardagsevangelisation, folk har blivit främsta på bussen, på sjukhus, på flygplan etc, ofta efter att Elias kunnat säga dem något han egentligen inte kunnat veta (han är väldigt profetisk). Hans största evangelisationsgärning har dock varit att han genom Ibra ägnat sig åt väldigt strategisk evangelisation som inte är särskilt spontan. Han går in på stora muslimska webbforum son är populära i arabvärlden och tar kontakt med främlingar. Via ett chattprogram har han små Bibelskolor online med muslimer som är nyfikna på kristen tro, cyberalpha helt enkelt. De som kommit till tro genom detta uppgår till omkring 500, alla bor i muslimska länder.
Så kan det se ut när evangelisation i vardag och genom strategier förenas! Mer av sånt!
GillaGilla
En text kring ämnet för övrigt… (håller nödvändigtvis inte med om allt, men ändå)
http://levandestenar.wordpress.com/2010/11/06/att-se-pa-evangelisation-med-nya-ogon/
GillaGilla
Det är viktigt att reagera på när man lägger bördor på människor, men den där texten går till överdrift. Förutom rena faktafel som att epistlarna inte innehåller uppmaningar att sprida Evangeliet är grundtanken egentligen att det inte är vårt fel om få kommer till tro, är det inte väckelse får man gilla läget. Jag hävdar att eftersom Gud vill att alla ska bli frälsta är väckelse kyrkans normaltillstånd, att mängder blir frälsta, helade och befriade i tex Nepal till skillnad från vår situation beror inte på att Gud lite nyckfullt kastat lott mellan Nepal och Sverige utan på att vi inte är överlåtna och villiga att bli martyrer i lika hög utsträckning. Att kyrkan i Sverige inte ser ut som i Apg är ett stort problem, ett problem vi inte kan skylla på Gud för. Om du har tid får du gärna se ännu en predikan av mig som relaterar till detta:
Gud välsigne dig!
GillaGilla
Guds ord en börda, människor frälsningsobjekt? Så mycket skit ni pratar Samuel och Micael, läs Fantomen istället. Tur att inte ni är på stan och snackar om Jesus,, det skulle bli lika såsigt som svenska-kyrkans homopräster springer runt och minglar med nattvarden idag.
GillaGilla