Egendomsgemenskap kräver kärleksgemenskap

Det var aldrig Guds plan att Hans kyrka skulle bli en fan-club, där människor snackar om sitt intresse, sjunger lite sånger, fikar och sen går hem. Kyrkan ska vara Kristi kropp. Det är inte bara en mysig liten allegori utan den ultimata beskrivningen av vad vi är för något som Guds folk.

Att vara Kristi kropp innebär för det första att vi ska som kyrka leva exakt som Jesus. Den som säger sig tillhöra Honom är skyldig att leva som Han levde (1 Joh 2:6). Du kommer inte kunna hitta en enda Bibelvers som antyder att kyrkan ska göra andra saker än Jesus. Tvärtom, Han sa att vi ska göra samma gärningar och större i Joh 14:12. Som kyrka ska vi alltså predika Evangeliet, bota sjuka, uppväcka döda, driva ut demoner och dela det vi har med de fattiga, eftersom vi är Jesu kropp.

För det andra innebär det att vi är beroende av varandra. Vi har olika gåvor och kallelser i Guds Rike, och ingen är bättre än någon annan, utan liksom hjärtat är beroende av handen och handen av hjärtat för att man ska kunna skriva, så behöver vi varandra i Kristi kropp (1 Kor 12:12ff.). Vi är därmed beroende av gemenskap, kristendomen är inte en privatreligion eftersom en ensam tå eller näsa klarar sig väldigt dåligt på egen hand. Att de tidiga kristna kallade varandra för bröder och systrar berodde inte på att man ville styla med fromma titlar utan för att de faktiskt såg sig själva som en familj, pånyttfödda barn till samma Far – och detta fick konsekvenser i hur de behandlade varandra.

Ingen kan ha undgått att vi lever i en extremt individualistisk kultur och att denna påverkat kyrkan i negativ riktning. Vi har väldigt svårt att ta till oss Bibelns syn på kyrklig gemenskap. När vi kallar varandra för syskon är det ofta ironiskt, i verkligheten behandlar vi församlingsmedlemmar absolut inte som familjemedlemmar utan på sin höjd som skol- eller arbetskamrater. Om någon i församlingen har det svårt anordnar vi en liten kollekt och ber en liten bön – men aldrig att vi faktiskt skulle dela livet med den här personen. ”Man kan inte ta hela världens problem på sig”. Individualismens mantra.

Den brist på egendomsgemenskap vi ser i kyrkan i Sverige beror på en brist på kärleksgemenskap. Vi sätter vår egen ekonomiska situation högre än andras. Högre än de fattigas. Att Paulus säger att vi inte ska tänka på vårt eget bästa utan på andras (Fil 2:4) struntar vi i. Denna brist på kärlek är grundproblemet – att vi spenderar pengarna egoistiskt är symptomen. Som Shane Claiborne skriver i Den oemotståndliga revolutionen: ”I den tidiga kyrkan var man inte ett hjärta och en själ för att man sålde allt och hade allt gemensamt. Man sålde allt och hade allt gemensamt för att man var ett hjärta och en själ.”

Vi älskar därför att Gud älskar oss först, det börjar i den nåd Han har skänkt oss. Kyrkan kan omöjligen separeras från Jesu heliga Försoningsverk – tvärtom, det är där den har sin grund. Kristus visar sin oerhörda kärlek till oss genom att Han dog för oss medan vi var syndare. Och Han sa till oss att vi ska älska varandra såsom Han har älskat oss (Joh 15:12). Är vi beredda att dö för varandra i kyrkan i Sverige? Älskar vi varandra med självutgivande kärlek? I regel, nej. Där har ni anledningen till att vi inte ser någon egendomsgemenskap.

”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kyrkan i Sverige måste hitta tillbaka till den första kärleken både till Gud och till varandra. Vi är fullständigt beroende av enhet – att vara ett hjärta – för att fungera normalt. Och Bibeln är väldigt tydlig med att den gemenskapen får ekonomiska konsekvenser. Man rycker inte på axlarna när människor som man på allvar betraktar som sina syskon lider nöd.

Varför säger jag att alla församlingar ska praktisera egendomsgemenskap? Är det inte mer strategiskt att uppmuntra vissa att göra det så att andra kan fortsätta behålla sina vansinniga ekonomiska klyftor utan att behöva känna någon press? Jo, jag lyder Jesus. Luk 12:33 riktades inte till vissa, och det finns inget Bibliskt exempel på hur man följer Luk 12:33 utan egendomsgemenskap à Jerusalem. Och jag bryr mig inte om att rika entreprenörer vill behålla sin rikedom för sig själva istället för att låta fler människor bestämma hur utveckling ska skapas, jag bryr mig om vad de fattiga vill. Jag ser egendomsgemenskap ur de fattigas perspektiv. Vi måste älska de fattiga, lida med dem, kämpa med dem, dela livet med dem. Då kommer vi inte heller kunna hålla undan våra pengar.

Hur ska vi bygga egendomsgemenskap i kyrkan i Sverige? Vi måste börja med att älska varandra. Inte med en mänsklig kärlek utan med den kärlek som Gud ger. För några decennier skedde en kyrklig revolution i och med att man startade hem/cell/bönegrupper. Plötsligt började man lära känna sina församlingsmedlemmar på djupet. Nästa steg var new monasticism-rörelsen. Plötsligt började man bo ihop med sina församlingsmedlemmar. För att vi ska se egendomsgemenskap prakriseras i svenska församlingar måste dessa utvecklas och stödjas. Att sätta igång med egendomsgemenskap i en församling där folk inte är ett hjärta och en själ är dödfött, de flesta kommer inte vilja det heller. Det måste börja i små grupper med frivilliga som församlingen välsignar och hjälper. Därifrån kan det växa.

Som jag nämnt tidigare är dock internationell egendomsgemenskap det vi framför allt måste satsa på. Syftet med egendomsgemenskap är att klyftan mellan rika och fattiga ska utraderas, så egendomsgemenskap mellan människor med ungefär lika hög inkomst är rätt lönlöst. Kyrkan har ett fantastiskt internationellt kontaktnät utan like som håller på att gå oss ur händerna allteftersom vi blir mer och mer navelskådande. Utveckla relationerna till syskonförsamlingar i fattiga länder till ekonomisk gemenskap! Det kommer innebära drastiska förändringar, vårt nuvarande system där vi är tio gånger rikare än de kommer kollapsa. Den halvkoloniala situationen där vi budgeterar nya projektorer till den svenska församlingen och skolböcker till den nigerianska kommer krossas. Genom att våra samfund praktiserar egendomsgemenskap tillsammans med församlingar planterade i mission kommer Guds Rike spridas galet mycket. För medan församlingarna i Sverige håller på att dö på sina rikedomsberg är det väckelse utomlands – men brist på pengar.

Ta bara väckelsen i Nepal – döva hör, demoner far ut, människor blir frälsta och väldigt många lever i fattigdom. I Sverige hör ingen döv, demoners existens förnekas, kyrkan krymper i rekordfart och vi är galet rika.

Den tiden är över.