Bloggarkiv
Ensamhet och integritet i kommuniteten
Fullsatt i kommuniteten Holy Treasure
I söndags, på pingstdagen, deltog jag i gudstjänsten i Alsike kyrka där helgeandssystrarna från Alsike kloster bidrog till liturgin. Bredvid mig satte sig prästen och europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi pratade om livet och jag berättade om Jerusalemprojektet och hur vi förbereder oss för att starta en kommunitet med egendomsgemenskap.
Cecilia sa att det lät väldigt intressant men att hon aldrig skulle klara av det själv. Hon behöver integritet, bestämma själv när hon går upp på morgonen och vad hon har till frukost, vara privat. Hon var tyst en sekund och lade till med ett skratt: ”Det är väl därför jag inte har någon partner.”
Och det är just en sådan spänning vår kultur befinner sig i: extrem individualism, på ett sätt världen aldrig tidigare skådat, samtidigt som de flesta förväntas gifta sig och skaffa familj. Å ena sidan vill de flesta av oss bestämma själva över våra liv, å andra sidan vill de flesta av oss ha en livskamrat att dela hela livet med – vilket ofrånkomligen innebär kompromisser och samarbete.
Kommunitetsliv handlar om att behandla sin andliga familj som sin biologiska familj. Att inte bara lite halvfromt kalla sina medkristna för systrar och bröder, utan att faktiskt vara som syskon. Syskon som hjälper varandra ekonomiskt, delar livet och finns där för varandra. Read the rest of this entry
Behövs Gud?
Gästinlägg av Hajdi Moche. Ursprungligen publicerat på Svenska apologetiksällskapets hemsida.
Ibland funderar jag på om det inte är ganska naturligt att färre och färre människor tror på Gud i vårt samhälle idag. I alla fall om man utgår ifrån den psykologiska vetskapen att folk tenderar att vara funktionella i sina beteenden. Och vad innebär det? Jo, att agera funktionellt innebär att människor fortsätter göra ett beteende (t.ex. borsta tänderna) så länge det agerandet fortsätter fylla en funktion (t.ex. är bra för tänderna och socialt önskvärt). Alltså, ett beteende fortsätter att existera så länge det fyller en viktig och önskvärd funktion för personen. Låter vettigt, eller hur?
Så när en person mår dåligt och vill ha hjälp att må bättre av en psykolog, så kan psykologen vilja börja med att förstå varför personen gör som den gör. Vissa psykologer kan då göra en så kallad beteendeanalys, eller närmare bestämt en funktionell analys, där man undersöker detta lite närmare.
Låt mig ge ett simpelt exempel för att förtydliga. En person kan ha skapat sig en vana att äta mängder av sötsaker på kvällarna, även om personen själv (och utomstående personer) kan tycka att det är väldigt dåligt, till exempel för personens hälsa. Så varför fortsätter personen göra detta, även när denne tycker det är dåligt? Jo, helt enkelt för att tröstätande fortsätter fylla en funktion för personen. I detta fall kan funktionen av att tröstäta till exempel vara att undvika något obehagligt, exempelvis ångest som kryper fram på kvällarna (för man vet också att kortsiktiga konsekvenser/belöningar ofta ”vinner över” de långsiktiga konsekvenserna, dvs. ångestlindring i stunden vinner över hälsan på lång sikt i detta exempel).
Så vad har funktionella analyser att göra med Gud? Jo, om man skulle göra en liknande funktionell analys på Gud (förminskande som det kan låta) tycks många människor uppleva att Gud inte längre fyller en funktion i deras liv. Varför inte? Jag tror att det dels är på grund av samhället, och dess olika influenser, och dels på grund av människors beteende- och tankemönster. Om vi börjar med samhället så verkar vi ha ett samhälle som är riggat för att funktionen av Gud, och allt som har med tron att göra, inte längre upplevs vara nödvändig. Vi har till exempel ett socialt tryggt samhälle utan varken krig eller naturkatastrofer – och det har kanske skapat en (falsk) illusion av evig trygghet. Read the rest of this entry
Varför jag vill fly Sverige och leva någon annanstans
Scen 1: * Berättarröst*
– Tiden var inne för nya strukturer i 70-talets Sverige. Dåtidens politiker ville bort från omoderna familjestrukturer, som styrde det sätt folket levde och gjorde sig beroende av varandra, till individuellt oberoende. Det var dags att fria kvinnan från mannen, de äldre från barnen och tonåringar från sina föräldrar.
* Olof Palme*
– Principen är självklar. Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare. Det gäller att skapa ekonomiska och sociala villkor som gör en oberoende som individ.
Scen 2: *Kvinna, 30-årsåldern, gungar sitt yngsta barn på bostadsområdets lekplats*
– Jag tänkte att det vore bättre att skaffa barn själv och ta det lite lugnt med partnerletandet. Det var inte så viktigt helt enkelt… Eller inte viktigt alls. Det var barnen jag längtade efter inte ett förhållande. Även om jag drömt om barn har det aldrig skrämt mig att vara ensam…
Scen 3: * Personal från Dödsboutredningsenheten ringer på dörrklockan till en höghuslägenhet någonstans i Sverige. De låser upp och kliver in i den smutsiga lägenheten. På golvet ligger gamla reklamblad och i fönstren vissna blommor. Under lampsockeln i taket hänger ett avslitet plastrep. *
* Mannen*
– Det här är en person som… tagit livet av sig för cirka två år sen. Det uppdagades för inte så länge sen. Man kan undra hur det kommer sig att en person har legat död två år i lägenheten. En stor del förklaras med autogirotjänsterna. Räkningarna kommer in och betalas automatiskt. Så ingen reagerar, ingen märker något.
* Kvinnan*
-Vilken ironi att betala räkningar efter döden… Jag undrar ibland varför vi är så olyckliga i det här överflödet av allt. Alla drar åt sitt håll. Ifall man är sjuk eller inte orkar med något så fixas det genom ett offentligt sätt. Man kan inte gråta i någons armar man måste ansöka om något istället. Read the rest of this entry
Individualism, postmodernism och kristna hatbrev
Förra veckan skrev artisten Peter Hallström en uppmärksammad debattartikel med titeln ”Varför skriver kristna hatbrev?” där han berättade om sin uppväxt i en lagisk, världsfrånvänd pingstförsamling. ”Vi hade rätt, de förtappade syndarna har fel. Jag lärde mig tidigt att känna ett bottenlöst förakt: för homosexuella, för människor som söp, för människor som inte fick ihop sina liv, föraktade dem som ville ligga med varandra utan att vara gifta, se med avsky på de par som i brist på kärlek till varandra eller andra svek var tvungna att gå skilda vägar. Det bottenlösa föraktet som gränsade till hat skulle vara riktat mot synden, inte syndaren, men landade i många fall tvärt emot.”
Peter lämnade detta ”hals över huvud”, men för några år sedan kom han tillbaka till tron, delvis, säger han, på grund av att han ”har varit med om osannolika saker och händelser som inte kan beskrivas på annat sätt än rena under”. So far låter Peters vittnesbörd faktiskt väldigt likt en annan musikers, Simon Ådahls. Han växte också upp i en stenreligiös syndakatalogs-pingstkyrka, han lämnade också tron, men kom tillbaka till den när Gud började göra under i hans liv, rätt stora under faktiskt. Men där Simons omvändelse ledde till en än mer brinnande karismatiskt-evangelikal tro ser Peters tro definitivt annorlunda ut: ”jag inte tror på jungfrufödseln eller att Jesus ska komma tillbaka igen, tror inte på helvetet, tror inte heller på att det finns någon himmel med pärleportar och gator av guld dit alla som gjort rätt kommer. Jag tror inte ens att Jesus är den enda vägen till Gud, så det så.”
Detta har gjort att samma hat och människoförakt som Peter såg i sin barndoms pingstkyrka riktas nu mot honom själv. Han beskriver smärtsamma hatbrev: ”Brev från människor som säger sig vara djupt troende och anser sig ha hela bilden klar för sig och äger ett sanningspatent. Man har ett bottenlöst förakt gentemot den nye ärkebiskopen och menar att det är slutet för Svenska kyrkan. De vanligaste tillmälena vi får höra är att vi inte är riktigt kristna och att vi ska bli utspydda ur Guds mun på domens dag, att vi är på fel väg och sprider villoläror.”
Vad är anledningen till att kristna skriver hatbrev? Den känslokalla, dömande och, som Simon Ådahl skulle sagt, ”religiösa” form av evangelikal kristendom som florerar på Internet känner nog de flesta igen. Vad bottnar det i? Jag skulle säga att i dagens kristenhet så är en av grundorsakerna individualism och församlingslöshet. De församlingar Peter Hallström beskriver är mycket färre idag tursamt nog och inte alls särskilt inflytelserika. De finns, men de är marginaliserade.
Den frikyrkliga liturgin behöver göras om
Pingstkyrkan i Jönköping bjöd in några icke-kyrkvana att recensera deras gudstjänst, ett modigt initiativ enligt Thomas Österberg. Det blev både positiv och negativ kritik. Det negativa bestod bl a av att det var ”för klara svar”, en kritik man inte bör ta åt sig (ärliga sökare vill, till skillnad från sekulära kristendomskritiker, faktiskt ha klara, raka svar, inget annat). Kritik man dock bör ta till sig är att kyrkan var för individualistisk och att även om gemenskapen var familjär och folklig blev det en känsla av utanförskap, en ”vi och dem”-känsla.
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
