Min insändare om att frikyrkan måste bli som urkyrkan

Är frikyrkan mitt inne i en identitetskris? Det verkar nästan så, och det vore i så fall inte underligt. Nästan alla frikyrkor i det här landet föddes i väckelse, så när vi inte upplever väckelse vet vi inte riktigt vad vi ska göra. En baptiströrelse där fler lämnar kyrkan än de som blir döpta, eller en pingströrelse där få under och tecken sker, kommer förr eller senare att drabbas av en identitetskris. Det allra mest skrämmande är att frikyrkan i Sverige inte ser ut som i Apostlagärningarna, där många kom till tro (2:47), många under och tecken skedde (5:12) och där klyftan mellan rik och fattig utjämnades helt och hållet (4:34).

När man ser de stora skillnaderna mellan Apostlagärningarnas kyrka och kyrkan i Sverige kan man reagera på två sätt: antingen argumenterar man för att Apostlagärningarna är historia som inte är normgivande för oss i dag, eller så ber och arbetar man ivrigt för att vi ska uppleva en väckelse som uppväcker Apostlagärningarna. Problemen med att säga att Apostlagärningarna inte är normgivande är uppenbara. Som Jack Deere skriver i sin bok Surprised by the voice of God: ”Om vi säger att Apostlagärningarna representerar en onormal form av kristendom, kan vi vara omedvetet skyldiga till att döma Skriften. När vi säger att det är onormalt, jämför vi den nytestamentliga kyrkans erfarenheter med något annat som vi anser normalt. Är detta ‘något annat’ ännu en nedskriven redogörelse av den nytestamentliga kyrkan? Nej, Apostlagärningarna är den enda inspirerade, ofelbara redogörelse vi har av kyrkans historia.”

Att kyrkan förmår återvända till Apostlagärningarna är inte minst Azusa Street, väckelsen som startade pingströrelsen för hundra år sedan, ett tydligt exempel på [se klippet ovan]. Något liknande måste ske igen för att kyrkan i Sverige ska överleva. Frikyrkan får aldrig sätta ribban lägre än det den kommer ifrån.