Den församling jag inspireras mest av i Sverige tillhör Svenska kyrkan. Medan deras samfund tappar medlemmar fortare än blixten har S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm vuxit massivt. När Carl-Erik Sahlberg blev präst där var det inte fler än tre tanter som kom för att lyssna på hans predikan. Idag kommer hundratals till Gudstjänsten varje söndag. Det är en av de mest välbesökta svenskkyrkliga församlingarna i landet. Och många av dem har kommit till tro genom Claras verksamhet. Receptet är en passionerad diakoni gentemot människor i nöd i Stockholms innerstad, kombinerat med evangelikal tro, frimodig evangelisation och brinnande karismatik.
I sin bok Den växande kyrkan beskriver Sahlberg hur han gjorde en prästmötesavhandling, flera år innan han kom till Clara, om vad vi kan lära oss om församlingstillväxt från kyrkohistorien. Han tittade på fem växande rörelser: urkyrkan, kelterna, Jesuitordens mission, pietismen samt den moderna karismatiska rörelsen och fann nio gemensamma nämnare. När han efter att ha upplevt församlingstillväxten i S:ta Clara hittade han sitt gamla manuskript och såg att de hade använt sig av samma principer.
Det Sahlberg fann och erfar var att en kyrka som vill växa:
- är öppen för alla
- bryr sig om människor i nöd
- har en kärleksfull gemenskap
- ställer Kristus i centrum
- lever ett helgat liv
- är beredd att lida
- söker Gud i bön
- använder lekmän
- samt är öppen för den Helige Andes Kraft.
S:ta Clara är svår att undgå, det är trots allt det första man ser när man kommer ut från huvudstadens centralstation, så Svenska kyrkans ledning borde ta lärdom av henne och implementera dessa punkter i alla kyrkor, och därmed sluta ställa Kristus åt sidan och släcka Anden.
Dagen om Svenska kyrkans medlemsras: 1, 2, 3, 4.
Uppdatering 14/5: Idag skriver Dagen att Iwan Giertz blir ny föreståndare för Klara vid Sahlbergs pensionering. Gud välsigne honom!
Hela Pingsten 
Reblogged this on tuggastilla and commented:
Bra och tänkvärt. Läs!
GillaGilla
Jesus i centrum och Kyrkan öppen för alla, ingen skillnad på männsikor eller slutna syföreningsmöten. birgitta Asp
Hej syrran om du läser
GillaGilla
Men vad skulle mamma och pappa säga då!
GillaGilla
Onödig kommentar av dig, men den ger ändå anledning att säga att det är en välsignelse att växa upp med kristna föräldrar trots att man senare kan man komma till helt olika kallelser, vinklar och åsikter. Det viktigaste, tron på Jesus, finns ändå kvar. Kyrkan är stor och alla kan inte vara knän eller stortår om kroppen ska fungera. Att barnen är en annan kroppsdel än mamman i Kristi kropp är inte konstigt alls. Men faktum kvarstår ”släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.”
Vi som haft lyckan av kristna föräldrar ska också se till att föra elden vidare till nästa generation: ”Den eld som vår frälsare tände ska föras från vän och till vän…gå ut i hela världen förkunnande mitt ord för allt som Fadern skapat för folken på vår jord…I tro under himmelens skyar vi vandra i fädernas spår, vi bida i städer och byar en Andens och Gudsrikets vår…än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.” SvPs 228
GillaGilla