Det dödliga patriarkatet

Ni minns kanske Uppdrag Gransknings starka reportage för några månader sen om ”män som näthatar kvinnor”. Kvinnliga journalister, debattörer, tv-profiler eller vanliga medborgare berättade om hur de blivit utsatta för ofattbart brutala hot på grund av att de förespråkat feminism, antirasism eller bara för att de tar plats.

Programmet fick stort genomslag och många satte igång med att sprida nätkärlek, men vissa – inte minst Sverigedemokrater – ifrågasatte om det verkligen var en genusfråga överhuvudtaget eftersom män (återigen inte minst Sverigedemokrater) minsann också utsätts för hot, våld och trakasserier. Som om patriarkatet inte existerade.

Av en slump fann jag häromdagen ett annat exempel på näthat mot kvinnor. Den amerikanska feministen och kulturkritikern Anita Sarkeesian beslöt sig för några månader sen att samla in pengar för ett projekt om hur kvinnor porträtteras i tv- och dataspel. Ett väldigt intressant initiativ, då det inte kan komma som en nyhet för någon att spelindustrin innehåller väldigt mycket sexism och könsstereotypa roller (manlig aktiv hjälte räddar passiv tillfångatagen kvinna, kvinnor porträtteras som sexobjekt, ses som underlägsna eller bara som bakgrundsdekoration).

När Sarkeesian lanserade sin insamlingskampanj hände dock något förfärligt. Tusentals ”gamers” gjorde allt i sin makt för att trakassera henne och stoppa projektet. Hon fick hundratals hot om att hon skulle mördas och/eller våldtas. Hennes hemsidor hackades, Wikipediaartikeln om henne gjordes pornografisk. Några utvecklade till och med ett spel som gick ut på att misshandla henne. I föredraget hon håller ovan gör hon analysen att hela hatkampanjen mot henne troligtvis upplevdes av deltagarna som ett spel, där hon var bossen som skulle besegras för att spelfriden skulle kunna fortleva. Även många av dem som inte var hatiska förnekade blankt att sexism existerar i spelindustrin.

Patriarkatet är starkt i Västvärlden alltså, och likt en demon är dess fotsoldaters främsta strategi att förneka dess existens. Det blir än värre när vi vänder oss utanför Väst. I måndags fick Uppsalas Diakoniagrupp som jag är med i besök av Lena Hansson från Diakoniakontoret, projektledare för Leva Lika. Vi fick lyssna på hemska berättelser om machokulturen, kvinnoförtrycket och ”femicides” i Centralamerika.

Bland annat fick vi höra om Mindy, en ung tjej i Guatemala. Hon fick reda på att hennes man varit otrogen och beslöt sig för att lämna honom. De hade en häftig diskussion om detta vid ett vattendrag, vilket utmynnade i att mannen slog henne med en sten, tog fram en kniv och sa ”om jag inte får dig ska ingen annan få dig heller”. Därefter förstörde han ansiktet på henne. I rätten mutade hans advokat domaren så att han fick ett väldigt lindrigt straff. Efter att videoklippet ovan gjordes blev Mindy mördad under mystiska omständigheter.

Att prata om detta är tabu i Guatemala och många andra delar av Centralamerika. Det är därför Diakonia gör det! Kvinnor utbildas om sina rättigheter, män utbildas om jämställdhet, politiker uppmanas agera. Och det ger resultat. För inte så länge sedan publicerade en stor guatemaliansk tv-kanal ett klipp där kända män fördömde våld mot kvinnor. Machokulturen ifrågasätts. Patriarkatet motarbetas.

Kyrkan har en väldigt viktig uppgift i att stå upp för kvinnors rättigheter och jämställdhet. När jag hör om vilka enorma behov som finns i världen men också om de underbara projekt Diakonia driver blir jag oerhört stolt att få vara Diakiniaaktivist. Kampen för att krossa orättfärdiga bojor och rädda liv får aldrig upphöra. Varken här eller utomlands.