Bloggarkiv

Stort grattis på internationella mansdagen

#3 Satans bästa idé

Grattis på internationella mansdagen, alla män!

Jag menar det.

Grattis!

Till skillnad från internationella kvinnodagen i mars fyller faktiskt mansdagen funktionen att gratulera alla män till deras liv fyllda av gynnsamma, strukturella privilegier. Och detta gäller naturligtvis även alla kristna män.

Grattis till att ni i alla tider haft tolkningsföreträde inom teologi och därmed kunnat tolka bibeln till er fördel. Grattis till att fram till väldigt nyligen exklusivt haft tillgång till teologiska studier överhuvudtaget.

Grattis till att kunna dela en åsikt eller vision utan att ses som någon som medvetet kör över andras tår med en bulldozer.

Grattis till att ses på som lyckad utan att vara gift eller förälder. Ja, grattis till att ses på som människa enbart genom att existera!

Grattis till att ert värde aldrig reduceras till er reproduktionsförmåga eller brist därav.

Read the rest of this entry

Till män som är chockade över #metoo

Skärmavbild 2017-10-18 kl. 21.58.12

Foto: Emelie Linder Öberg

Hej alla män!

Jag tänker på det flera av er skrivit om era reaktioner på alla som skriver #metoo, om hur fruktansvärt det känns, hur chockerande det är och hur berörande det är, och det ledde till att jag funderade över min egen, ganska likgiltiga reaktion över samma sak.

Att det knappt ens berör, eller jo, det ger mig en millisekund av ilska, men framför allt bara en trötthet inför att vi än en gång måste liksom ”bevisa” för män att detta är ett strukturellt problem.

Så jag känner inte alls igen mig i er reaktion.

Jag kom fram till att förklaringen till varför jag inte känner samma äckel och lika berörd som ni är för att för mig är det vardag. Det har hänt så otaligt många gånger både för mig och för kvinnorna runtomkring mig att jag aldrig blir förvånad längre, att det nästan normaliserats till ett självklart inslag i livet som kvinna.

Ett oacceptabelt inslag, men lika fullt självklart. Read the rest of this entry

Män som gör mig osynlig

dawn

Ett par går på stan. Precis när de är på väg hem hör de bakom sig hur en man ropar,

”Hallå!”

Paret vänder sig om, ser vem det är, ler när de förstår att det är dem han ropat på och går för att möta mannen som visar sig vara en församlingsmedlem. Kul att träffa honom på stan, tänker de. Alla har träffats förut. De känner inte direkt varandra mer än vid namn och att de har pratat någon gång, men i England är man artig och alltid beredd på småprat.

”Hej, församlingsmedlem!” säger båda med sitt artigaste leende. Församlingsmedlemmen tittar på mannen, skakar hand med honom, ler mot honom. Kvinnan försöker få ögonkontakt med församlingsmedlemmen för att hälsa hon också, men lyckas inte. Fortfarande med blicken fäst på mannen frågar församlingsmedlemmen:

”Hur är det med dig?”

”Bra” svarar mannen. ”Vi har precis sagt hejdå till min mamma och syster som hälsat på”.

Församlingsmedlemmen fortsätter med att konstatera att mannen inte är på jobbet, och de var han ju inte, förklarar att han tagit ut en semesterdag. För att uppmärksamma församlingsmedlemmen på kvinnan vänder han tydligt sin blick mot henne, som står kvar och ser artig ut, för gäves, för inte en blick ägnas henne av församlingsmedlemmen.

Mannen blir förvirrad men frågar sedan artigt hur församlingsmedlemmen mår och småpratet fortsätter en minut eller två, innan mannen ursäktar sig och säger att de måste fortsätta hem. Mannen får en klapp på axeln och önskas en bra dag. Inte en blick ägnas kvinnan som hela tiden stått bredvid. Som om hon inte finns. Eller att hennes existens i alla fall inte förtjänar att uppmärksammas. Paret vänder sig om och går. Omtumlade av händelsen. De tittar på varandra med en fråga i blicken ”vad hände där?”. Read the rest of this entry

Sexuella övergrepp och relativismens kollaps

synd

Usch vad trött jag blir på den vidöppna rasismen som ständigt gör brottslingars hudfärg till högsta prioritet. Brottslingar behandlas extremt olika i det offentliga samtalet om de är vita eller mörkhyade, både när det gäller sexövergreppen på festivaler här i Sverige och skjutningarna i USA. Att sexuella övergrepp är ett patriarkalt problem som till en enormt överhängande del begås av män hamnar i bakgrunden när debatten istället centreras kring huruvida polisen ”Peppe” har rätt i hur många av förövarna som var flyktingar. För det är ju viktigt att utvisa pojkar till krig om de är utlänningar, infödda pojkar som våldtar till höger och vänster däremot ska aldrig utvisas.

Jag är upprörd, som ni märker. Och inte bara på rasismen förstås, utan på de vidriga övergreppen. Det är en upprördhet som delas av många. På sociala medier har jag sett åtskilliga som uttalar sin avsky över de män och killar som tafsar och våldtar, kommentarer som ”det är ALDRIG okej att tafsa på någon annan!” och allehanda förslag på straff som förövarna bör få. Fullt förståeliga reaktioner, som också visar något jag har insett sedan flera år tillbaka: ingen är egentligen moralisk relativist.

Moralisk relativism lär att ingen moralisk regel är objektivt sann för alla människor, vad som är sant för dig och behöver inte vara sant för mig. Moral anses ofta enligt relativisten ha uppkommit genom sociobiologisk evolution och är kontextuellt bundet till en individs eller ett helt samhälles kultur och normer. Av praktiska skäl kan man vilja upprätta lagar med straffsystem för att reglera mänskligt beteende, men i ontologisk mening är inte någon handling mer god eller ond än någon annan, all moral är subjektiv. Read the rest of this entry

Det dödliga patriarkatet

Girl Power

Girl Power

Ni minns kanske Uppdrag Gransknings starka reportage för några månader sen om ”män som näthatar kvinnor”. Kvinnliga journalister, debattörer, tv-profiler eller vanliga medborgare berättade om hur de blivit utsatta för ofattbart brutala hot på grund av att de förespråkat feminism, antirasism eller bara för att de tar plats.

Programmet fick stort genomslag och många satte igång med att sprida nätkärlek, men vissa – inte minst Sverigedemokrater – ifrågasatte om det verkligen var en genusfråga överhuvudtaget eftersom män (återigen inte minst Sverigedemokrater) minsann också utsätts för hot, våld och trakasserier. Som om patriarkatet inte existerade.

Av en slump fann jag häromdagen ett annat exempel på näthat mot kvinnor. Den amerikanska feministen och kulturkritikern Anita Sarkeesian beslöt sig för några månader sen att samla in pengar för ett projekt om hur kvinnor porträtteras i tv- och dataspel. Ett väldigt intressant initiativ, då det inte kan komma som en nyhet för någon att spelindustrin innehåller väldigt mycket sexism och könsstereotypa roller (manlig aktiv hjälte räddar passiv tillfångatagen kvinna, kvinnor porträtteras som sexobjekt, ses som underlägsna eller bara som bakgrundsdekoration).

Read the rest of this entry